I USA är ingen meningsfull politisk diskussion över partigränserna möjlig idag, eftersom den politiska kulturen blivit så antagonistisk att alla på andra sidan skranket ses som en nationens fiende. Det är bara en av de många insikter USA-korrespondenten Juri von Bonsdorff levererar i denna tidning. Vi är inte riktigt där i Finland ännu, men vi ser en polarisering av det politiska klimatet som gör kompromisser allt svårare, och den offentliga diskussionen allt fattigare.
Jag medger att jag själv ställvis antagligen bidrar till problemet här på ledarplats i min ibland svartvita kritik av Finlands högerpolitik. Ändå försöker jag hålla i bakhuvudet en – måhända naiv – förhoppning om att majoriteten av alla politiker, oberoende av parti, i grund och botten är ute i samma ärende: att skapa ett bättre samhälle och en bättre framtid för alla. Sannfinländarna är här möjligtvis ett undantag, eftersom deras politik är uttalat knutpatriotisk.
Jag försöker låta bli att hänfalla till vänsterstereotypin om Samlingspartiet: att partiet endast för de förmögnas och storföretagens talan, att samlingspartisterna är giriga strebers som inte bryr sig om landets fattiga och utsatta. Jag försöker hålla dörren öppen för möjligheten att den samlingspartistiska politiken verkligen strävar till att alla människor i vårt land ska kunna leva tryggare, rikare och bättre liv.
Det är ändå just nu svårt att begripa vad det egentligen är Samlingspartiet försöker uppnå, hur ideologerna och beslutsfattarna i partiet tänker. Om man ärligt eftersträvar en politik som gynnar hela landets befolkning, faller det sig naturligt att man också skulle lyssna på experter och forskare, och inte minst på folkets röst. Det förefaller inte som om Samlingspartiet gör det. Än värre: partiet verkar föra en politik som aktivt motarbetar dess egna mål.
Om en samlad expertkår säger att den sparplan man föreslår antagligen kommer att öka statsskulden, snarare än minska den, varför lyssnar man inte på dessa experter?
Till exempel: om man vill öka sysselsättningen, varför skär man då drastiskt i sådana branscher för vilka den offentliga finansieringen är avgörande för verksamheten, med oundviklig arbetslöshet som följd? Om man vill satsa på innovation och forskning, varför minskar man då finansieringen för forskning och utbildning? Om man vill integrera invandrare bättre i samhället, varför går man fram med saxen både i det antirasistiska arbetet och statens egen integrationsverksamhet? Om en samlad expertkår säger att den sparplan man föreslår antagligen kommer att öka statsskulden, snarare än minska den, varför lyssnar man inte på dessa experter?
Jag vill inte tro på Hufvudstadsbladets tjänstlediga litteraturredakör Ylva Perera då hon i ett Facebookinlägg skriver att regeringen ”vill ha ett ängsligt, säkerhetsbesatt samhälle med auktoritära tendenser”, eftersom det skulle rasera min tro på att vi alla människor när allt kommer omkring vill varandra väl. Jag vill inte dela in mina medmänniskor i goda och onda. Jag vill tro att sansad, faktabaserad diskussion och en respekt för forskning och expertutlåtanden ska kunna leda oss till gemensamma lösningar som gynnar hela samhället. Men om det här är fallet, begriper jag ärligt talat inte vad det är vår regering sysslar med.
Är det nån som kan hjälpa mig? För jag förstår inte.
