Kriget i Ukraina betecknas som det första i Europa sedan andra världskriget. Då förbiser man Natos bombangrepp mot Serbien 1999. Det ledde till att administrationen i området Kosovo i Serbien övertogs av FN tills Kosovo ensidigt utropade sig självständigt 2018. Självständighet betyder inte bara rättigheter, utan också ansvar. Att trygga den serbiska minoritetens rättigheter har Kosovo inte lyckats med.
Det forna Jugoslaviens sönderfall sammanföll tidsmässigt med Sovjetunionens upplösning och de baltiska ländernas återvunna självständighet.
Jugoslaviens sex delrepubliker – Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Nordmakedonien och Montengero – blev självständiga stater under olika år mellan 1991 och 2006. De sista som förklarade sig självständiga var Serbien och Montenegro som sedan slutet av 1990-talet hade varit kvar i den forna federationen och gick under benämningen Rest-Jugoslavien.
Alla de sex länderna i hjärtat av Europa hör hemma i Europeiska Unionen. Slovenien blev medlem 2004, Kroatien 2013.
Serbiens medlemskap präglas av ett specialproblem som gäller Kosovos status. Minimikravet för att Serbien skulle kunna gå med på att ge upp en del av sitt område är att den serbiska minoritetens rättigheter i området tryggas.
De etniska albanerna i Kosovo är i majoritet och upplevde förtryck under styret i Belgrad. Den serbiske ledaren Slobodan Milošević hann vara både president i Jugoslavien och Serbien innan han utlämnades till krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien ICTY 2001. Milošević hade efterlysts redan 1999, misstänkt för folkmord och etnisk rensning i samband med krigen i flera av de forna jugoslaviska republikerna.
Kosovo åtnjöt autonomi och kosovoalbanerna innehade flera nyckelposter innan situationen tillspetsades i slutet av 1980-talet på grund av att den serbiska minoriteten upplevde att den diskriminerades. Ekonomin i området var skral och det gjorde inte saken bättre. Spänningarna mellan de etniska grupperna ökade.
I juni 1989 firade serberna 600-årsminnet av slaget vid Kosovo Polje, Trastfältet, där den serbiske hjälten prins Lazar stupade. I sitt tal vid det minnesmärke som har rests till åminnelse av de stupade serbiska soldaterna lovade Milošević kosovoserberna att göra slut på diskrimineringen.
Talet betecknas som den utlösande faktorn för att en öppen väpnad konflikt mellan Belgrad och Pristina skulle blossa upp.
Kosovoalbanerna reste sig mot Belgrad som gradvis monterade ner Kosovos autonomi.
En central politiker, Ibrahim Rugova, förespråkade länge en lösning förhandlingsvägen.
Han hamnade så småningom i skuggan av dem som stödde en väpnad kamp.
Flera paramilitära grupper bildades men i slutändan – och efter en ibland blodig – inbördes kamp blev det UÇK, Kosovos befrielsearmé som blev huvudaktören. En av dess ledare, Hashim Thaçi, lyckades utverka stöd av väst, i synnerhet av USA, för Kosovos sak.
Thaçi blev Kosovos första premiärminister och senare president men avgick efter att han 2020 åtalades av ICTY för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Thaçi har förklarat sig oskyldig 2023 i väntan på ICTY:s dom.
Den bosnienserbiska arméns framfart i kriget i Bosnien 1992–1995 hade redan naggat förtroendet för Serbien i kanterna. Bosnienserberna hade stöd av Belgrad.
Under USA:s, Storbritanniens och Frankrikes ledning kallades parterna till Rambouillet för att underteckna ett avtal. Villkoren innebar bland annat vidsträckt autonomi för Kosovo och att Serbien skulle tillåta Natos trupper att få röra sig på serbiskt territorium. Enligt serbiska diplomatkällor fanns det en plan på en markinvasion och ockupation av hela Serbien.
När Rambouillet-avtalet gick i stöpet inledde Nato den 24 mars 1999 bombningarna av Serbien. Bombningarna hade inte FN:s mandat.
Serbien svarade med att fördriva kosovoalbaner över gränsen till Nordmakedonien och tusentals gav sig också iväg till Albanien.
Den 10 juni lyckades Finlands president Martti Ahtisaari övertyga Milošević om att gå med på en vapenvila och att ställa Kosovo under FN:s administration. En internationell fredsbevararstyrka, Kfor, skulle ansvara för säkerheten.
FN:s resolution 1244 garanterade Kosovo vidsträckt självbestämmanderätt men inte självständighet.
Flera försök att få till stånd en lösning genom en dialog mellan Belgrad och Pristina misslyckades. Ett av de sista försöken gjordes av Ahtisaari, som dock gav upp 2007. Följande år utropade sig Kosovo självständigt.
Många länder, också Finland, har erkänt Kosovo. Men flera länder som inte vill sätta ett exempel för liknande ambitioner inom sina egna gränser har inte gjort det.
Kina vill inte se ett prejudikat för hur Taiwan-frågan ska hanteras, Ryssland har genom sitt anfallskrig mot Ukraina visat att man inte vill släppa greppet om områden som man vill hålla under sin kontroll. Inom EU ville inte Spanien erkänna en ensidigt utropad självständighetsförklaring med tanke på risken för liknande katalanska ambitioner.
EU har genom två avtal med Belgrad och Pristina, Bryssel-avtalet 2013 och Ohrid-avtalet 2023, arbetat för en lösning som bägge parter kunde acceptera. Förhandlingarna har letts av EU:s representant för utrikesfrågor, Josep Borrell. Flera långa avbrott har präglat förhandlingarna där Pristina representerats av Kosovos premiärminister Albin Kurti och Belgrad av president Aleksandar Vučić. Med jämna mellanrum har våldet blossat upp i norra Kosovo.
Kurti företräder den hårdare nationalistiska linjen i Kosovo. Han erkände aldrig FN:s styre och har anklagat EU för att vara partisk. Kurti ställde som förhandsvillkor att Serbien skulle erkänna Kosovos självständighet innan han var redo att möta Vučić i juni 2024. Först därefter var han redo att diskutera ökad självbestämmanderätt för tio serbiska kommuner i Kosovo.
Enligt EU kunde bägge processerna föras framåt parallellt.
Spanjoren Josep Borrell efterträds av Kaja Kallas från Estland. Frågan är om hon lyckas lösa upp den gordiska knuten.
Det vore enklare om de serber som bor i Kosovo kunde vara tredje part i förhandlingarna. Men det skulle förutsätta en egen administrativ institution. Den frågan ligger i Pristinas händer.
