Christer Lindholm förklarar i sin nya bok på ett koncist sätt varför oändlig tillväxt inte är möjlig.
Min första tanke efter att ha läst ut Christer Lindholms senaste bok Kun maailma ei riitä (När världen inte räcker till) är att jag har läst det här förut, jag får flashbacks av bland annat David Jonstads Kollaps: Livet vid civilisationens slut (Ordfront förlag, 2012). Jag frågar en närstående huruvida det är okej att skriva en recension som säger just det här, men hen ber mig att tänka efter lite till. Under de påföljande dagarna kommer jag på mig själv med att hänvisa till nya lärdomar från boken och jag inser att det ändå finns mycket unikt i den.
Det må alltså finnas andra böcker med liknande tema – att världen inte håller för mer tillväxt och att vi därför måste förändra vårt samhälle och ekonomiska system. Ändå kan det hända att Ny Tids läsare, med andra ord du, kanske inte har läst en sådan bok och då lönar det sig att få bättre koll på detaljerna. Kanske har du inte läst en lika lättläst och koncis beskrivning av situationen så att du snabbt kan redogöra för huvudpoängerna för mindre insatta. Och kanske har du inte stött på en text med lika bra insikt i den ekonomiska sidan av problematiken. Författaren är ju ändå doktor i nationalekonomi.
Resurser på upphällningen
Den situation som Lindholm försöker beskriva är – för att parafrasera en annan bok i ämnet – att vi har nått eller börjar nå ”peak everything”. Alla de resurser vi har varit vana vid att hetskonsumera för att möjliggöra det kapitalistiska tidevarvets hårresande stora tillväxt börjar vara på upphällningen. Även atmosfärens förmåga att utan alltför stora problem ta emot avfall i form av uppvärmande gaser är ju en sorts resurs som vi redan har använt upp.
Lindholm lyfter fram flera resurser som vi i allmänhet inte brukar tänka på som knappa. Ta bara exempelvis järn som förädlat till stål är en av de viktigaste byggstenarna i vårt moderna samhälle. Vi står visserligen inte inför en akut järnkris, men inom ett halvsekel kan vi göra det. Lindholms poäng är att vi inte i det långa loppet kan bygga vår framtid på tanken om ständig tillväxt eftersom precis alla materiella gränser i något skede kommer emot, och detta under en överskådlig framtid. Naturens mångfald är nästa riktigt akuta bristvara.
I den verkliga världen behöver ekonomin hela tiden råvaror (och någonstans att deponera avfallet- från produktionen, också i form av avgaser). Därför blir den särskilt ohållbar då den både kräver och orsakar ständig tillväxt, vilket kapitalismen gör.
Var gick ekonomin vilse?
Hur har det då gått så snett så att ekonomin och samhällsdiskussionen i stora drag kretsar kring strävan till en ständig tillväxt, en ständigt ökad konsumtion?
En styrka i Kun maailma ei riitä är att Lindholm är forskare i ekonomi och kan erbjuda läsaren en kort genomgång av vår ekonomiska historia. Han beskriver hur den ekonomiska teorin började koppla loss ekonomins resultat från de råvaror eller resurser som måste matas in i systemet för att det ska kunna producera något. Den ekonomiska teorin har börjat utgå från att kunskap, teknologi och arbete kunde producera materiell välfärd i ett vakuum.
I den verkliga världen behöver ekonomin hela tiden råvaror (och någonstans att deponera avfallet från produktionen, också i form av avgaser). Därför blir den särskilt ohållbar då den både kräver och orsakar ständig tillväxt, vilket kapitalismen gör.
Kapitalismen, särskilt i sin globala form, gör det dessutom svårt för medborgarsamhället att begränsa rovjakten på resurser, varav en resurs dessutom är billig arbetskraft. Detta beror på att kapitalet snabbt kan röra sig mellan länder. En konsekvens är att kapitalisterna kan välja att investera som mest där restriktionerna är slappast. Det blir en sorts automatisk logik som ingen egentligen vill ha, förutom de stora kapitalägarna, men som fungerar som ett destruktivt urkverk.
En väg framåt
Lindholms bok är läsvärd för den klara bild den målar av de enorma utmaningar som den ständiga tillväxten står inför. Här beskrivs även de bieffekter som strävan efter den har på det globala samhället.
Boken blir ännu mer givande med anledning av Lindholms försök att skissa en möjlig väg framåt. Jag är särskilt tacksam för att han förklarar begreppet donutekonomi på ett sätt som jag både förstår och orkar läsa mig igenom. Donutekonomin går ut på att det finns ett område mellan självutplånande knapphet och skadligt överflöd inom vilken mänskligheten borde försöka hålla sig, men för att förstå det bättre rekommenderar jag Lindholms beskrivning. Och det finns många fler bra poänger.
Lindholm frammanar en potentiellt optimistisk framtidsbild. Tänk hur annorlunda den rika västvärlden kunde hantera att tillgången till gratis luncher i form av ekonomisk tillväxt börjar sina. I nuläget grundar eller sponsrar fossilindustrin tankesmedjor som ifrågasätter klimatförändringen och skapar orealistiska teknoutopistiska bromsar. De är mycket medvetna om att spridandet av dessa kontrafaktiska påståenden kommer att användas som tillhyggen av högerpopulister för att försvaga det rödgröna blocket. Istället kunde vi komma överens om att använda den sista tiden av avstannande tillväxt till att överföra de vinster som gjorts till det globala syd så att den materiella välfärden i världen kunde utjämnas.
Mörkast före gryningen?
Själv kan jag inte tro att det vi ser just nu i dagens inhemska politik av sänkt bensinskatt och hejdade försök att skydda skog är en följd av omedvetenhet om att världen inte räcker till, utan jag misstänker att det är en direkt följd av denna insikt. De som vinner mest på den nuvarande ohållbara ekonomin gör sitt bästa för att rycka tillbaka lillfingret från försöken att trygga ett humant samhälle också i en framtid där tillväxten och ständigt ökad materiell välfärd faller bort. Detta eftersom man vet att handen så småningom också kommer att tas.
Det här gör det något svårt att tro på att vi kommer att få se den typ av förnuftiga och rättvisa reaktion på resursernas knapphet som Lindholm föreslår. Men det gör det ju inte ett dugg mindre angeläget att beskriva och rekommendera lösningar av det slag som nämns i Lindholms bok. Jag bara önskar att någon någonstans också kunde svara på frågan hur i allsindar vi som önskar en rättvis och hållbar framtid utan tillväxt skulle få makten att förverkliga den. Men det är antagligen något vi inte kan lära oss ur en god bok, det måste vi ta reda på själva.
Christer Lindholm:
Kun maailma ei riitä: ekologinen kestävyys ja talouskasvun rajat.
Vastapaino, 2024.
