Carina Karlssons nya diktsamling bearbetar ensamheten som existentiellt perspektiv.
Vatten är det som nämns allra först i Carina Karlssons senaste diktsamling Marconirummet. Den som läst hennes dikt eller prosa vet att vatten genomgående är ett viktigt element. Man kan tänka på det bildligt, associativt, och som tema. Vatten omsluter och bär, men havet avskär en också från älskade människor. Och det kan dränka en.
Försjunkande och upplösande
I romanen Mirakelvattnet (2015) inträffar en olycka med dödlig utgång genom is och vatten, den sätter sin prägel på huvudpersonens fortsatta liv. Men hennes öde genomsyras också av anpassning. Av nödtvång, men också som hav och fast mark förhåller sig till varandra, i en omfamning där vattenytan lever, höjs och sänks.
Inledningsdikten i Marconirummet bläddrar liksom först bland bilder från barndomen och hämtar upp det reflekterande minnesblänket. Men så finns övergången till presens: motståndet finns upprepat där och måste mötas. Det är en så stark dikt att fortsättningen har svårt att matcha den.
Vattnet var hårt / i sjöarna runt byn / där vi växte upp. / Allt man sänkte ner i det / blänkte som silver, / man dök i det och blänkte som silver. / Löstes upp, / sjönk i mörker och radioskugga. / Man övervinner motståndet / just där motståndet är, / sänker sig ner i det / och blänker som silver.
Dikten ger en också en vink om hur man ska hantera det följande, som ett försjunkande, ett upplösande, att själv förmå (sig att) upplösa motstånd, avlägsna hinder, men också upplösa motstånd inom sig mot det som är opåverkbart.
Är det finare att skriva om något som är utom räckhåll för mig (bläckfisken!) och därför verkar upphöjt och fullt av mening, än om det triviala (cornflakes till middag!) som är enkelt att relatera till.
Havet som tredje part
Carina Karlssons prosa utspelar sig under passerade sekel, Mirakelvattnet tar sin början i mitten av 1800-talet och går tre decennier in på 1900-talet. Miljön är åländsk, liksom i romanerna Algot (2017) och Märket (2019) som baserar sig på verkliga våldsamma händelser som utspelat sig på Åland. Den förra knyter an till en sällsynt brutal mordhistoria i Föglö år 1748, den senare handlar om 1660-talets häxprocess på Åland.
Båtsmannen Algot är ett exempel på hur krigsveteraner bär med sig våldet också efter hemförlovning, den insikten kan bäras in i vår tid. I romanen om häxprocessen visar Carina Karlsson effektivare än många historiker av facket hur mekanismerna kring anklagelserna fungerade, och hur litet incitamentet behöver vara för att allt ska sättas i rullning. Våldet är strukturellt och ideologiskt, misogynt. Skildringen går in i detalj, kommer läsaren in på huden, men undviker allt förskönande. En poet talar i texten.
Flertydigt rum
Dikterna i Marconirummet kan i sin tur läsas som en utvecklingshistoria från vår tid, i åtta komprimerade kapitel. De kretsar kring barndom, förälskelse, familj, arbete, prövningar, konflikter, samhörighet. De samlar sig kring en kärleksrelation där havet är den tredje parten, ett åländskt motiv om något: sjömanshustruns belägenhet. Det motivet har en stark social aspekt och passar för teaterscenen. Där har det också placerats, senast med Mina två halva liv, en scenmonolog av Isabella Grüssner Sarling baserad på Hanna Hagmarks avhandling om sjömanshustrur. Den spelades 2023 med Annie Lahti i rollen.
Där samlades olika historier upp av en och samma röst. I Marconirummet är det diktjagets avgränsade historia som läggs fram, mottagaren är förmodligen en enskild. Skillnaden ligger i rummet, och titeln är genialt vald. Den för tankarna till kommunikation, kontakt, (nöd)anrop. Radiotelegrafin som medförde stora förändringar för sjöfarten. Att man kunde skicka meddelanden med radiovågor förbättrade säkerheten. Men störningar kunde uppstå, därför behövdes ett isolerat rum där telegrafisten opåverkat kunde ta emot och sända signalerna.
Rummets dubbelhet, att det möjliggör kontakt samtidigt som det är avskilt, för tanken till poesin själv som redskap, i synnerhet den poesi som har en förkärlek för suggestiva bilder. Dikt är ju sällan (en enda) historia, utan drar strategiskt med sig ett släp av frågor. Marconirummet blir minst lika mycket en bearbetning av ensamhet som existentiellt motiv, som en berättelse om sjömansäktenskapets våndor ur en kvinnas landperspektiv.
I en av de avslutande avdelningarna, ”Djuphavsgrav”, finns en dikt om bläckfisken ”som valt ensamheten”. Det finns en ironi i den, för Carina Karlssons dikt (som låter berättaren ett ögonblick klä sig i bläckfiskhamn) vet förstås att ett djur inte ”väljer”. Dikten slutar med att vi ser bläckfisken bli självlysande, ”på tusen meters djup”. Det är ambivalent, och mycket vackert.
En dov protest
Nästan genomgående tycker jag att dikterna har mer att säga när de samlas kring bilder som är utanför diktjagets vardag (som säger: ”Jag är så förbannat trött och ensam”). Men de utmanar också mitt tänkande kring vad man ska ge rum för i dikt. Är det finare att skriva om något som är utom räckhåll för mig (bläckfisken!) och därför verkar upphöjt och fullt av mening, än om det triviala (cornflakes till middag!) som är enkelt att relatera till. Är det onödigt att ställa en sån fråga? Allt beror ju på perspektivet. Och är vad just jag tycker så viktigt (den frågan är faktiskt ett motiv i Marconirummet)?
Att läsa Carina Karlssons författarskap är också att studera hur man berättar på prosa och i dikt (det poetiska kan vara mer närvarande i prosan, och tvärtom), hur man hanterar det förflutna och det närvarande. I två tidigare diktsamlingar har Carina Karlsson behandlat sorg (Kase, 2002) och sjukdom (Svarta klasar, 2006). De är tillstånd som kräver sitt av motstånd och anpassning.
Texterna i Marconirummet insisterar på att ge rum för känslor som omvärlden gärna förminskar eller ignorerar. De trevar, de slår ifrån sig, ilsket eller uppgivet. En scen från mitten av samlingen där havet framstår som hotfullt åtskiljande släpper igenom en genomskådande dov protest: ”… / Om båten slår runt, sa du, /om du blir instängd i mörkret under vattnet, / blåslagen och omtumlad, /om du inte vet skillnad på / upp och ner. / Släpp ut lite luft ur lungorna sa du. / Följ bubblorna, de stiger mot ytan. / …”
Det för tankarna till häxprovet, inte sant? Kommer hon upp till ytan eller har luften tagit slut och vägledning saknas? Bryr sig någon om vilket? Häxmotivet har varit närvarande i hela författarskapet, det fanns med från första början. Debutverket Lisbeta, Per Skarps hustru (1996), som är en poetisk förstudie till Märket slutar i en dikt där de avrättade häxorna, som uppgått i vind, i aska och vatten, kommer att regna ner över människorna igen. Som ett ofrånkomligt minne, ett motstånd.
Carina Karlsson:
Marconirummet.
Schildts & Söderströms, 2024.
