Hos Ingela Strandberg fungerar de enskilda stroferna som fästpunkter i en större väv, skriver Peter Nyberg.
När Daniel Sjölin recenserar Ingela Strandbergs Nattmannen (2020) i Expressen menar han att ”det är det hårdaste jag läst på tio år”. Precis som i Lennart Sjögrens poetiska universum finns hos Ingela Strandberg en fullkomlig avsaknad av nåd samtidigt som naturen är intimt närvarande i hennes böcker. Givetvis inte den romantiska naturen, i den meningen har akademiledamoten Göran Malmqvist fel i att kalla henne en sentida romantiker, utan den autentiska naturen, den som är en del av människan och som skrämmer oss som civiliserade varelser, den som vi därför vill fjärma oss ifrån och således binder oss stramare vid. Det är följdriktigt att ensamhet i henne poetiska värld spänner mot bundenhet, att det lokala Grimeton i Halland där hon kommer ifrån också vecklas ut till en komplett värld.
Död katt i baksätet
Språkligt arbetar Ingela Strandberg med konkretioner, vardagliga substantiv som vidgas till metaforer för levandet, i det senare författarskapet också för döden. I poesin finns drag av minimalism. De enskilda bilderna och stroferna fungerar som fästpunkter i en större väv. Enstaka dikter är ofta svårtolkade men när helheten avslöjas blottläggs en svindlande helhet.
Över en sådan författare regnar givetvis priser, senast Svenska Akademiens nordiska pris 2024, tidigare Sveriges radios lyrikpris, Karlfeldts, Frödings, Aspenströms, Bellmans, Dan Anderssons priser och givetvis De Nios vinterpris. Böckerna har med regelbundet kommit ut från debuten med barnboken Tomas får en vän 1973. Sammantaget finns cirka 15 poesiböcker att fördjupa sig i. En tendens är att poeten blivit mer berättande, vilket årets diktbok När jag var snö är ett bra exempel på.
Om utgångspunkten för boken skriver Ingela Strandberg på förlagets hemsida: ”Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar. Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturens obeveklighet: begär, födelse, död”.
Få poeter hade med sådan konkretion beskrivit innehållet i sin nya diktbok. De tre meningarna fokuserar allt som finns i texten, poetens vrede över det predestinerade livets villkor. Katten fungerar som katalysator och vägledare med ögon som lugnt ser mellan liv och död. Också vreden är initialt närvarande på ett sätt som få poeter skulle våga uttrycka den. Med katten död i baksätet kör diktens jag mot begravningsplatsen:
Körbärsträden står i bröllopskläder // Lönnarna lockar skamlöst med socker // Katten betraktar / med vidöppna ögon dödsängarnas / klöver // Naturen har lyft på kjolen // Hon är inget annat än en hora // Inbjudande till lidelse och lidande
Det outgrundliga
I stället för ”valv bakom valv oändligt”, som i Tomas Tranströmers berömda ”Romanska bågar” finns här ”kistor gömda i andra/kistor” för de som naturen förfört, vilka alla ändå ska dö. Läsaren får vara med under en vördnadsfull begravningsceremoni. Redan som levande har katten varit jagets lins mot en annan värld: ”genom honom hörde jag/natten yla och kvida”. Som död använder sig jaget av kattens ögon som liknas vid ”små brevpressar av glas”, vilka ser dödsriket och det outgrundliga. Det obestämda vi:et i dikten lägger katten till rätta i graven och en linneduk över nosen i en sällsamt värdig och vacker scen som slutar i återuppståndelse:
Res dig upp ur graven, katt
Gå med mig nerför vägen
Vi ska gå rakt mot den helvetiska fruktsamheten
Mot den förbannade blomningen
vars enda mål är drift och förstörelse
Skönheten hotar våra sömmar
Men jag håller emot
Akt ett är klar. Jag har som läsare fått veta vad boken ska handla om och följer jaget ut i världen för att undersöka tillvarons villkor utifrån de etablerade parametrarna: liv-död, attraktion-förruttnelse, natur-civilisation. Jaget lämnar också gemenskapen när hon ger sig av med katten. Det vi som tidigare nämndes i begravningen återkommer först i slutet av boken men då i betydelsen allt mänskligt. Nu centreras dikten till jagets upplevelse då hen står ”ansikte mot ansikte med allt”.
I gränszonen
En förändring mot tidigare verk, där Ingela Strandberg iakttagit naturen och ibland låtit naturen iaktta människan, är att djur och människa här sammanblandas. Först sker det med katten men senare också i andra scener och sammanhang. Jaget iakttar en ”vacker asfaltsarbetare/med bar överkropp” på länsvägen och fortsätter: ”Ett djur i människohamn”. I en sektion börjar flera dikter med samma fras: ”Vi följer [x] till utgången”, vilket besjälar och förmänskligar de åberopade flugsnapparna, viporna och nattviolerna.
Över lag finns en rik mängd fåglar, den traditionella budbäraren mellan levande och döda, inskrivna i dikterna. Det är just i gränszonen mellan liv och död som dikterna rör sig. Ingela Strandberg försöker i min läsning att ge det transcendenta ett språk genom att skriva in konkretioner i sina dikter, i linje med en rik tradition från sufisk poesi. Även där finns fåglarna som symboler för det överskridande. Ytterligare överskridanden mellan världarna sker i födseln, vilken i boken återkommer, först i form av en dödfödd kalv, senare som en reflektion över det dödfödda som vilja och materia och till sist som ”den råa födsellukten”.
Askan av liv
Ibland kontrasteras sidorna mot varandra och enastående poesi uppstår. Någon ringer från en båt. ”Min kropp minns honom/Hyndan i mig blir orolig och ger skall”. På nästa sida i uppslaget kommer en av bokens starkaste dikter, men nu om aska:
Något stryker undan håret från min panna
Det är askan av liv som rör vid mig
Stoft av nedbrunna dagar och nätter
singlar över hallonsnåren
och tjärpappstaken Svåra att skilja från natten
Vi andas aska
Virvlande och finfördelad aska
av tid och icke-tid
Jag har svårt att inte se Ingela Strandbergs katt som Bast, bland annat sexualiteten och dansens gud i den egyptiska mytologin, den gud som står för alstrandet av nytt liv och därmed också nedbrytandet av liv och slutligen död. Eller som Strandberg uttrycker det: ”Kreaturen söker sig/till portarna de en gång/gick ut igenom”.
Ingela Strandberg:
När jag var snö.
Norstedts, 2024.
