Ariane Kochs egensinniga roman Påträngandet beskriver den komplexa relationen mellan värd och gäst.
Gästen var okänt land, dök upp ur tomma intet. Han steg av tåget, svängde med sin resväska, och våra blickar möttes. Jag är inte på det klara med om det var han som kom på den vansinniga idén att komma hit.
I den Schweizbördige författaren Ariane Kochs debutroman Påträngandet, utgiven på förlaget Faethon och översatt av Ebba Högström, är premisserna glasklara: En kvinna tar med sig en gäst hem till sitt hus. Det är ramberättelsen, varken mer eller mindre. Sedan sker något förunderligt. Handlingen vecklar ut sig till något varken helt lättfångat eller entydigt.
Att bli av med en gäst
Relationen mellan värd och gäst blottlägger delar av vad identitet är och särskilt dess föränderlighet. Koch lägger i dagen vad som sker när människor möts och vad detta kan göra med oss och framför allt hur komplexa relationer kan vara. Särskilt intrikat blir det när gästen inte visar någon större entusiasm över att avlägsna sig. Läsaren får sig gudskelov till livs ett utmärkt tips om denne skulle finna sig själv i samma belägenhet: ”Den som vill bli av med en gäst snarast möjligt rekommenderas att svälta ut honom.”
Kvinnan inackorderar alltså en okänd person i sin boning. Utan ett uppenbart uppsåt stötte hon på gästen nere vid tågstationen och ”ledde honom längs gatorna, helt utan koppel.” Han travade muntert efter henne. Att det blev som det blev kan framstå som underligt, men är egentligen fullständigt rätt och riktigt. Det var inte svårare än att hon hade tråkigt och behövde någon som höll efter grönsakerna i kylen, dammade av väggarna och rengjorde glasburkar. Något han, gästen, åtog sig utan att gny, snarare tvärtom.
Huset utgör en central del av berättelsen. Hennes föräldrar har flyttat och hon blev kvar. Nu inväntar hon dagen då hennes syskon ynglat av sig tillräckligt för att kunna göra ett rimligt anspråk på huset. Tills vidare strävar hon samvetsgrant efter att inte förändra något och skulle troligen, likt en kapten som går ner med skeppet i djupet, inte lämna huset om det så började brinna och lågorna slickade väggar och tak.
Huset med de två lejonen av sten vid ingången har tio rum varav ett tilldelas gästen. Det är kvadratiskt och till brädden fyllt med trasiga dammsugare. Gästen kom att placera madrassen han köpt mitt bland ”de dinglande dammsugarsnablarna, som om natten skulle snusa på honom i hemlighet, vilket han inte anade då.”
Koch lägger i dagen vad som sker när människor möts och vad detta kan göra med oss och framför allt hur komplexa relationer kan vara
Gåtfull gäst
Gästen förblir genom berättelsen Gästen, hans namn nämns inte. Värden är och förblir Värden, inte heller hon har ett tilltalsnamn som yppas. Generellt är det snålt tilltaget med namn. Den lilla staden är namnlös, och bara få sidokaraktärer uppbär ett.
Orten är ett mindre samhälle, i närheten av ett berg. Det är naturligtvis en stor sak att en utsocknes, ja rentav en person från ett annat land, kommer för att stanna en längre tid. Den turistansvariga skickar ett tackbrev till kvinnan och hennes anseende tycks ha höjts till följd av hennes gästfrihet. Lokala ungar knuffar upp ytterdörren för att bliga på gästen. Han är inte sämre än att han bjuder på sötsaker.
Interaktionen mellan värden och gästen är bokens livsnerv. Hon observerar skeendena runt omkring henne och minns stundom barndomens kraschade vänskaper. Relationen dem emellan kommer långsamt att transformeras och kvinnan finner den alltmer tärande.
Hon är inte enkel att få fatt i för läsaren, även om hon besitter ett inte ringa mått av självinsikt. Värden är medveten om att hon behöver nya vyer, men kommer sig inte för. Hon är på det klara med att hon är otacksam, ”mina föräldrar förespådde det för mig tidigt, och jag har aldrig bestridit det.” Hon har anklagats för att hon vidrör människor allt för sällan, och har svimmat på konsert när en man försökte ta hennes hand. Hon föll till marken, men fann sig själv trivas alldeles utmärkt på marken bland sulor, lort, utspilld alkohol samt antagligen andra otrevligheter.
Gästen förblir däremot en gåta, särskilt som han inte för sin egen talan. Han kan av läsaren uppfattas som en tyst skuggestalt som förmedlas genom kvinnans penna. Läsaren erbjuds få ledtrådar om vem han egentligen är, och att han tillskrivs ett kön är i sammanhanget närmast ett övermått av information.
Förvridet maktförhållande
Vad det lider framstår värden som tafatt, understundom rentav nära nog katatonisk. Hon observerar från soffan utan att agera när huset förfaller till följd av att gästen försakar de uppgifter han tidigare företog sig. Han bjuder in till fester där människor ockuperar tomten och väller in i huset. ”O gäst, o gäst” beklagar hon sig, ”har du inte begripit att dörrar finns till för att stängas, för att avskilja.”
Långsamt uppfattar hon att gästen förändrats, och med det hennes förhållningssätt gentemot honom. Hon försöker förhindra personförändringen genom att författa en regelbok ämnad att tämja honom. Hon kommer emellertid att, i takt med att gästen tar sig friheter hon inte redan hunnit förbjuda, inse att det hon författar är ett Sisyfosprojekt. Maktförhållandet värd—gäst förvrids. Hemmets härd är invaderad:
Kanske har gästen smält samman med mig så mycket, kanske har han för länge sedan gjort sitt till mitt, så att jag inte överhuvudtaget längre kan tänka tanken att värja mig mot honom.
Tidens framåtrörelse är mer kropparnas och rummets förändring än tidsangivelser. Gästen börjar i hennes mening att framstå som bräcklig, ”så bräcklig att han nästan sprids för vinden.” Hon börjar misstänka att gästen ”målar på sig huden, så att den ser ut som hud” och ”duttar på fräknar, där han redan har fräknar”. Hans fingrar kallar hon genomgående fram till slutet för penselfingrar — ett slut som lämnas öppet efter att hon själv begivit sig iväg.
Det här är ett otvivelaktigt intressant författarskap. Den från Basel bördiga Ariane Koch (f. 1988) skriver på ett tilltalande, intelligent och humoristiskt vis som drar åt det absurda. Hon har en förankring inom det textskapande skrået (teater och radio), så steget till prosan var inte oöverstigligt. Att hon tilldelats priser och stipendier förvånar inte. Jag ser med tillförsikt fram emot vad som komma skall.
Den hågade kan också se fram emot mer säregen schweizisk litteratur i sommar. Nilsson förlag har dessutom nyligen gett ut ytterligare ett verk av schweiziskan Fleur Jaeggy (Tuktans ljuva år, Proleterka). Det vore mycket överraskande om inte Vattenstatyerna är av samma dignitet som hennes övriga produktion, vars lågvattenmärken är högre än de allra flestas.
Ariane Koch:
Påträngandet.
Översättning: Ebba Högström.
Faethon, 2024.
