Kaj Korkea-aho och Anna Lindholm diskuterar i sina böcker frågor kring normer och föräldraskap.
Att gifta sig och skaffa barn ansågs länge vara kvinnans öde, medan mannens uppgift var att försörja dem. Faderskapet var inte hans mening och mål på det sätt som moderskapet var kvinnans.
Samtidigt har genom historien inte alla varit önskvärda som föräldrar. Också en del progressiva förespråkare av reproduktiva rättigheter uttryckte tankar om rashygien och om hur man skulle undvika att fattiga, ensamstående, funktionsnedsatta och psykiskt sjuka kvinnor fick barn. Att homosexuella kvinnor och män, som länge räknades till den sistnämnda kategorin, skulle skaffa barn var givetvis otänkbart.
På 2020-talet har mycket förändrats även om vi just nu ser förnyade attacker på både kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Att homosexuella skaffar barn är relativt vanligt. En del talar till och med om att en ny norm har skapats och att queerpersoner som faktiskt inte vill ha barn känner att de måste rättfärdiga sig.
I två nya böcker närmar sig Anna Lindholm och Kaj Korkea-aho de minst sagt snåriga och såriga ämnena moderskap och faderskap.
Alternativ till klagovisan
I början av Anna Lindholms essäistiska intervjubok om finska kvinnors livsvillkor från mitten av 1900-talet fram till idag är det 1950-tal och hemmafrun är ideal, trots att den finländska ekonomin kämpar efter andra världskriget. Lindholm, som förutom författare är gymnasielärare, skriver om sin farmor som i något slags passiv protest brukade sova till 11 och som aldrig var kär i sin man. Hon intervjuar nu åldrade kvinnor om hur de såg på sin tillvaro och sin roll i livet. Därefter avhandlas 1970-talet och Lindholms mammas generation. Lindholm pratar med tidigare medlemmar i feministiska grupper och skriver om de finlandssvenska feministiska författare som gjorde sitt inträde i offentligheten vid denna tid.
Just 1970-talets feminism har varit en tacksam slagpåse på senare år. Ibland välförtjänt: det fanns såväl en blindhet för rasistiska strukturer som homo- och transfobiska strömningar. Men det har också förekommit slentrianmässig och okunnig kritik som missat mycket av det verkligt radikala. Eller så har kritiska röster helt enkelt ansett att det varit för radikalt för vår marknadsliberala tid där individualismen genomsyrar också feminismen och man med lite retorisk akrobatik kan få både skönhetsoperationer och OnlyFans-konton att te sig som feministiska handlingar så länge kvinnor väljer dessa saker.
Det är därför uppfriskande att stora delar av den vanliga klagovisan mot 1970-talets feminism saknas hos Lindholm. Däremot anklagar hon mödragenrationens feminister för passivitet i kapitlet om sin egen generation. Den som växte upp på 1990-talet och fick läsa i tjejtidningar om hur oerhört fet Kate Winslet var i Titanic och om hur man tillfredsställde sin pojkvän sexuellt.
Varför, undrar hon, pratade de som var aktiva feminister på 1970-talet så lite om feminism både med sina mödrar, 1950-talets hemmafruar, och med sina döttrar? Det är en intressant fråga som lämpar sig väl för formatet med personliga intervjuer. Det kan dock diskuteras hur rättvist det är att lägga ansvaret på enskilda feminister när det är andra ekonomiska och politiska krafter som drev på 1980- och 1990-talens högergir.
Oavsett hamnar Husmödrar och feminister helt klart rätt i samtidens debatt om trad wives och soft girls.
Motstånd överallt
Om feminismen har kapats av marknadsliberaler och höger kan detsamma i högsta grad sägas om den queera familjen, även om detta börjat förändras och samma höger som för några år sedan gick i prideparader samtidigt som de utvisade hbtqi-flyktingar nu högljutt förfasas över queera backanaler på OS-invigningen.
Särskilt vita, köpstarka, homosexuella män har blivit en tacksam målgrupp för företag som kan profitera på en lagom ”woke” profil och politiker som vill vifta undan feministisk och postkolonial kritik mot surrogatmödraskap och utlandsadoptioner.
Men som Korkea-aho visar i sin självbiografiska berättelse om processen att bli förälder är det bedrägligt att tro något annat än att också de mest ”respektabla” queerpersonerna fortfarande möter motstånd. Överallt, från insändare i tidningen som inte förstår varför homosexuella som vill ha barn inte bara kan skaffa hund, till de egna föräldrarna. Förutom det praktiska (hur hitta en mamma till barnet? Hur ska de tre eller fyra föräldrarna dela på föräldraskapet?) och omgivningens reaktioner handlar Hur man möter en mamma också om den inre osäkerheten. Vill Kaj verkligen ha barn? Hur kommer han bli som pappa?
Essentialistiska drag
Innan Kaj och maken bestämmer sig för att leta efter en medförälder som kan föda barnet nämns alternativet adoption. Jag blir lite överraskad över att en nyutgiven bok bland de risker med adoption som räknas upp, inte lyfter fram adoptionsindustrins mygel och kommersialism. Inte heller kommer den in på att icke-vita barn som en direkt följd av den globala ojämlikhet som är förutsättningen för utlandsadoptioner växer upp i vita familjer med undermålig förståelse för den rasism de utsätts för.
Å andra sidan är det knappast rimligt att avkräva hbtqi-personer mer avståndstagande än andra. Det är lätt att förvänta sig att människor som på något sätt avviker från normen ska ha progressiva åsikter när det gäller allt i livet. Därför är det intressant, om än lite provocerande, med de könsessentialistiska drag som finns i Korkea-Ahos beskrivning av kvinnan de till sist väljer och vad som gör henne till en så utomordentligt bra mamma.
Blicken på kvinnorna som paret ”speeddejtar” för att hitta den perfekta mamman är heller inte nådig, och det slår mig att Lindholms släktings beskrivning av hemmafru-farmodern på 1950-talet som låg och sov långt in på förmiddagen på vissa sätt är mer försonlig och accepterande.
Men så är inte Korkea-ahos ärende att skönmåla sig själv utan att försöka berätta sant om alla såriga känslor kring föräldraskapet. Det är också ovant och intressant att oron över manlig fertilitet får ta plats. Bland alla konton på sociala medier om så kallad ”hormonhälsa” och kvinnlig fertilitet är det välkommet med en skildring av en man som våndas över färgen på sin sperma och vad den kan betyda. För en rikssvensk som undertecknad är det också en delvis ny insikt hur språkfrågan kan spela en så stor roll att relativt långt gångna planer på medföräldraskap går om intet.
Förväntningar på föräldraskap
Såväl Hur man möter en mamma som Husmödrar och feminister slutar med att ett nytt barn kommer till världen. Efter att ha diskuterat, ifrågasatt och skavt mot normerna kring kärnfamilj och föräldraskap är det värt att notera hur båda böckerna ändå utmynnar i så pass konventionella, på gränsen till klichéartade, beskrivningar av det omvälvande och magiska i att få barn. Kanske är det så att vissa upplevelser, som döden, sex och barnafödande helt enkelt är svåra att skildra litterärt utan att hemfalla åt klyschor.
Men jag har också en känsla av att människor förväntas se föräldrablivande som en närmast religiös upplevelse i högre grad idag än på den tid då det helt enkelt var ett biologiskt öde. Nu förutsätts föräldraskap istället vara ett aktivt val och en del av individens lyckomaximering. Och då också ge utdelning i den högsta lycka. Detta gäller självklart i ännu högre grad de som av olika anledningar fått kämpa för föräldraskapet.
Familjen är kanske lite mindre klaustrofobisk än den var på Lindholms farmors tid, men dess ställning är fortsatt stark.
Anna Lindholm:
Husmödrar och feminister.
Schildts & Söderströms, 2024.
Kaj Korkea-aho:
Hur man möter en mamma.
Förlaget, 2024.
