Alexander Öhman läser Douglas Feuks konstnärsbiografi om Ola Billgren.
Vilken är den första bilden, uppfylld av sitt alldeles egna underbara ljus? Och vilken målerisk metod kan ge form åt denna elementära erfarenhet? I Douglas Feuks nyligen utgivna konstnärsbiografi Livslång rörelse över vännen Ola Billgren, tillika en av Sveriges största 1900-talskonstnärer, framträder en målare vars konstnärliga gärning kunde sammanfattas som en evig återkomst eller långsam hemkomst till en första, ursprunglig bild. I 80-talets romantiska landskap och i 90-talets monokroma målningar, kvintessensen av ett konstnärskap, finns hos konstnären en hemlig längtan att genom måleriet återknyta kontakten till barndomens förlorade land.
Modernismens frågeställningar
Ola Billgren föddes 1940, växte upp i Löderup på skånska landsbygden, och utbildades i måleri av konstnärsföräldrarna Hans och Grete Billgren. Tidigt målade han sig genom och bortom den modernism som redan på 60-talet hade stelnat i sin form. Medan den måleriska modernismen letade efter konstens innersta kärna, i opposition mot kommersialismens uttryck, bejakade Billgren i stället den nya tidens bildmedier och reproduktioner, veckotidningar, film och television. Warhol och popkonsten var däremot ointressant – den liknade i mycket den reklam den ville göra uppror mot.
Även om Billgren övergav modernismen i sin konstnärliga praktik var han upptagen med dess frågeställningar; som en metamålerisk meditation över bildkonstens liv och öde i en samtid som uppfattade uttrycket som passé. Hur skulle det uråldriga måleriet stå sig mot modern film- och fotokonst? Billgrens svar blev att integrera de nya konstnärliga uttrycken i sitt måleri. Robbe-Grillets romaner och kanske i ännu högre grad Antonionis filmer var de främsta inspirationskällorna för Billgrens tidiga nyrealistiska period.
Robbe-Grillets program för den nya kinematografiska romanen, där författaren måste avhålla sig från att psykologisera och istället låta tingen framträda sådana som de är i sig själva, fann tidigt gensvar hos Billgren. Där den nya romanen avskaffat berättelsens intrig och narrativa struktur, måste det nya måleriet på ett motsvarande sätt göra sig av med motivet. Vilket resulterar i ett decentraliserat måleri. Detaljer som vanligtvis utgör huvudmotiv flyttas ut i bildrummets periferi. Människan, i den mån hon alls förekommer, är sovande, bortvänd eller befinner sig halvt utanför bild. Feuk gör den intressanta iakttagelsen att Billgren – mot sina intentioner – faktiskt framhäver den mänskliga närvaron genom dess frånvaro på bild. Han noterar att det i Billgrens måleriska tilltal finns värme och innerlighet som skiljer sig från den kyla och distans som präglar fotorealistiskt måleri. Inte ens det mest kliniskt tomma rum i Billgrens 60-talsinteriörer kan, i Feuks läsning, undgå att fyllas upp av en frånvarande människas närvaro.
Osäkrar seendet
Slutet av 60-talet kom att innebära människans återinträdande i det billgrenska bildrummet. Höjdpunkten utgörs av den vidunderligt vackra ”Sommar” från 1969. I målningens förgrund ser vi fotorealistiskt avbildade bruksföremål; koppar och skålar i en diskho, upplysta av en fotogenlampa. I bakgrunden – som också är målningens medelpunkt – sitter en människa utomhus i sin trädgård, lutad över ett bord. Utomhusscenen är målad i ett abstrakt, impressionistiskt ljus som flyter in i förgrundens köksinteriör. Greppet, att återge tavlans motiv i två olika stilar, osäkrar seendet. Som om tavlan visar oss två parallella världar som plötsligt nuddar vid varandra.
Billgrens 70-tal präglas av porträttmåleri, däribland en serie självporträtt, samt av en strävan efter att ytterligare expandera måleriets möjligheter. Gränserna mellan föreställande bild och drömbild blir alltmer flytande, som exempelvis i ”Klyvning” från 1974, där en abstrakt imaginär realitet bryter fram och invaderar det konkreta motivet, eller som i ”Paris” från 1973, där två fotorealistiska motiv, en modebild och en gatuscen, skjuts in i varandra som i en dubbelexponering och tillsammans bildar en bländande illusion.
Bilden och musiken
Under 80-talet inträffade en omvälvande målerisk pånyttfödelse hos Billgren som i synnerhet tog sig uttryck i en serie romantiska landskap. Måleriet blir alltmer abstrakt och fragmentariskt, och motivet har tillfälligt övergivits för ett impressionistiskt experimenterande med ljus och färger. Billgrens romantiska landskap låg i linje med ett postmodernt perspektiv som framhävde fragmentet både som målerisk form och filosofisk metod. I likhet med sina generationskamrater ville Billgren dekonstruera måleriet och undersöka bilden som språk, som ett mångtydigt spel med tecken. Genom detta blev han en tacksam projektionsyta för konstkritiker som i målningarna bara såg en bekräftelse på just sina teoretiska utgångspunkter.
Var Billgren romantiker på allvar, eller ”romantiker” på postmodernt vis? Feuk avfärdar inte läsningar som i Billgrens verk ser postmoderna lekar men menar att detta förbiser det viktigaste: verket som existentiell utsaga. I Feuks läsning innebär Billgrens 80-talsmåleri ett sökande efter ett ursprungligt minne som det realistiska måleriet inte kan fånga, som om det ”sökte återkalla en ännu tidigare erfarenhet, kanske ’minnet’ av en plats som är så ursprunglig att den tillhör en värld bortom, eller före, språket.”
För att fånga de stämningar som kännetecknar Ola Billgrens sena måleri måste man beteckna det som musik snarare än som ett stämningsmåleri. Feuk ser här en parallell mellan måleriet och den romantiska musiken. Författaren, som nära vän till Billgren, vittnar om att målaren i början av 80-talet ägnade sig åt ett intensivt lyssnande på Schumann och Chopin. Musiken som stiger upp ur bilderna uppenbarar en annan dimension, den slöja av tid som svävar över det landskap som blev Billgrens huvudmotiv.
Skönhet och förlust
Emellertid är det Billgrens röda period på 90-talet, där konstnären lyckas skapa en stor syntes mellan det figurativa och det abstrakta måleriet, som framstår som intressantast ur såväl konstnärlig som existentiell synpunkt. Under inflytande av Gerhard Richter arbetar Billgren nu i en ny teknik. Metoden, att dra med en metallskrapa över motivet och den våta färgen, döljer figurationen bakom en röd slöja av glömska: ”Det är ett grepp som beslöjar det avbildade, ger det ett slags fördrömd närvaro – men samtidigt får det att verka avlägset, som ekot av en mer fjärran eller förfluten plats.”
Feuks vackra, poetiskt-essäistiska sakprosa klargör hur den billgrenska måleriska tekniken binder samman skönhet och förlust:
När konstnären dragit med en bred metallrakel över det nyss uppmålade motivet får han detta att verka fjärran, kanske förflutet. Det gör helheten full av motstridig rörelse då det röda ju å ena sidan ger en särskild aura, ett slags förälskat skimmer åt de aspekter av mänskligt liv som bilderna lyfter fram (och som är av välkänt billgrenskt slag – en interiör, en gatuscen, ett kvinnoansikte). Å andra sidan ger den måleriska tekniken ofta en lätt spöklik apparition åt motivet, som inte bara kan få det att likna ett uppflammande förflutet utan också en sorgsen föraning om den stora framtida glömskan.
Således: en metod som skapar genom att avskapa; minnesspår som skisseras fram i en utsuddande rörelse, likt de arkeologer som avtäckte ruinerna i Pompeji. Känslan av förlust är allra starkast i det röda måleriet, där figurationens försvinnande, eller försvinnandet i sig, blivit målningarnas huvudmotiv. Som om bilderna uppenbarar det som blir synligt just när det försvinner, visar det som inte längre finns eller som snart inte kommer att finnas. Målningar som inte döljer den förlust som är deras primära källa. Som kanske, till syvende och sist, bara är minnen av någon du en gång älskat?
Ett realistiskt måleri kan omöjligen spegla detta: det är tidens rörelse på bild, den övergång mellan nu och då som bara kan fångas i sin flyktighet. Ola Billgrens konst är konkret filosofi, och just här, i konstens koppling till den levda mänskliga erfarenheten, ligger enligt författaren också dess möjligheter att övervinna sin egen samtid och fortfarande tala till oss idag.
Feuk visar det meningslösa i att skilja det måleriska från det mänskliga. En bra målning är, precis som människan, en outgrundlig gåta och dess förtjänster består i det faktum att den lyckas spegla vårt predikament. Douglas Feuk har skrivit en bok som bör betraktas som en vacker gåva, inte bara till den enskilde läsaren utan även till den framtida konsthistorien.
Douglas Feuk:
Livslång rörelse: En essä om Ola Billgrens konstnärskap.
Ellerströms, 2024.
