Den största nyheten i Islands teaterliv under de senaste två åren var urpremiärer av två av den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs pjäser vid Nationalteatern i Reykjavik (isl. Thjodleikhusid): Ellen Babić (isl: Ellen B) till julen 2022 och Egal (isl. Ekki málið) hösten 2023. Den tredje Mayenburg-uppsättningen, Ex, visades våren 2023, och tillsammans kallas sviten för The Lockdown Trilogy eftersom den skrevs under pandemin. Tre skådespelare bär upp två av styckena och endast två i det sistnämnda, och de representerade ett urval av landets främsta skådespelare. Den australiske regissören Benedict Andrews tog sig an Ellen Babić och Ex; han har tidigare även regisserat Macbeth och Kung Lear på Nationalteatern. Dramatikern själv regisserade sedan den sista delen i trilogin, Egal. Samtliga verk har blivit hyllade av både kritiker och teaterbesökare.
En annan höjdpunkt i teatersäsongen var de sista föreställningarna av Nio liv (isl. Níu líf) i juni, som i Ólafur Egill Egilssons regi hade gått i fyra år med 250 fullsatta föreställningar på Stadsteaterns (isl. Borgarleikhúsið) stora scen. Verket fick premiär kort innan den första vågen av covid-19, så föreställningarna blev inte så regelbundna till att börja med. Men efter den första periodens osäkerhet har populariteten aldrig sinat. Pjäsen baserar sig på Bubbi Morthens liv och konstgärning, en av Islands största popikoner genom tiderna. Den följer hans liv från barndomen, en kort och tuff skolgång, in i fryshusen och kringflackande arbetarliv landet runt, och sedan en färgstark karriär som artist. Föreställningen berättar inte bara en enskild persons historia utan hela det isländska folkets och samhällets historia under det senaste halvseklet. Teaterbesökare i alla åldrar och från olika bakgrunder kunde känna igen sig i föreställningen, helt oberoende av om de varit förtjusta i Bubbi som sångare och artist eller inte; många såg den flera gånger! Bubbi själv kom sedan och sjöng med i finalen varje gång.
Det verkar vara en del av magin i isländsk teater just nu, att ta sig an svåra och sorgliga frågor men göra det med humor som verktyg.
Nio liv var en stor show med många skådespelare, dansare, kör och orkester på scenen. Men de nya uppsättningarna som fick mest uppmärksamhet under teatervintern 2023–24 var mycket mer nedskalade, som pjäsen Inga problem (isl. Ekki málið) med sina två skådespelare. Föreställningen som fick flest priser på Griman, det isländska teaterlivets årliga gala våren 2024, var enmansföreställningen Doft av saknad (isl. Saknaðarilmur) som manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren, Unnur Ösp Stefánsdóttir, byggde på två autofiktiva romaner av Elisabet Jökulsdóttir. Regissör var Björn Thors. Jökulsdóttirs föräldrar, dramatikern Jökull Jakobsson och journalisten Jóhanna Kristjánsdóttir, var båda välkända på Island men äktenskapet var konfliktfyllt och deras strider gick ofta ut över barnen. Jökulsdóttir fokuserar på sin relation till mamman i böckerna som pjäsen bygger på, då fadern gick bort när hon fortfarande var ung. I Unnur Ösps bearbetning blev verket en gripande politisk och personlig berättelse som satte djupa spår.
Doft av saknad visades på Nationalteaterns mindre scen, Kassinn, och där visades även en annan enmansföreställning, Prima Facie (isl. Orð gegn orði) av Suzie Miller med Ebba Katrín Finnsdóttir i huvudrollen. Den uppsättningen blev så måttlöst populär att den fick förflyttas till stora scenen för att få plats med fler gäster. Pjäsen handlar om Tessa Ensler, en ung och ambitiös advokat som vinner alla sina mål genom att spela på sina motparters förutsatta förväntningar på grund av hennes ålder och fördelaktiga utseende, men golvar dem sedan med sin legala expertis och skoningslöshet. En händelse inträffar sen som vänder upp och ner på hennes världsbild, och publiken får följa Tessas frågor, tvivel, kamp och metamorfos. Det var ett magnifikt arbete som skådespelerskan och hennes regissör, Þóra Karitas Árnadóttir, utförde.
Enmansföreställningen I kompani med mig själv (isl. Félagsskapur með sjálfum mér) skrevs av Gunnar Smári Jóhannesson och framfördes i Tjarnarbio i Tomas Helgi Baldurssons regi. Jóhannesson förlorade tidigt sin far, mor och farmor, men traumat bröt igenom först när han blivit vuxen. Nu vill han helst försvinna själv också. Trots det svåra ämnet var verket underhållande, och till och med den sjukliga sociala fobin blev rolig i hans tolkning. Det verkar vara en del av magin i isländsk teater just nu, att ta sig an svåra och sorgliga frågor men göra det med humor som verktyg.
Föreställningen Fúsi tilldelades ett pris på Griman för ”särskild innovation i teaterkonsten”, och i den berättar en en man som har en funktionsvariation sin historia. På Stadsteaterns Lilla scen medverkade också regissören Agnar Jón Egilsson, musiker och två skådespelare som gav en inblick i huvudpersonen Fúsis liv genom att spela upp valda scener från barndomen och framåt. Regissörens roll på scen var främst att hålla Fúsi på rätt spår när han tidvis hade svårt att hålla sig till manus. Pjäsen var både intressant och underhållande, men gick även väldigt nära inpå. Det som kanske var mest rörande i berättelsen var skillnaden i hur hans familj och utomstående personer bemöter Fúsi. De som inte är släkt med honom hjälper honom mer än hans närmaste, vilket lämnar djupa spår i honom. Idén till föreställningen väcktes eftersom Fúsi själv spelat med en teatergrupp för funktionsvarierade i fyrtio år och älskar teatern.
På Stadsteaterns Stora scen visades pjäsen Med Gud i fickan (isl. Með Guð í vasanum) av María Reyndal som även stod för regi. Den handlar om Ásta, en elegant äldre kvinna och före detta körledare, och hennes familjerelationer. Vi får tidigt veta att Ásta har börjat glömma en hel del, trots att hon inte vill erkänna det. Bit för bit blir situationen svårare; Ásta får flytta in i serviceboende och sedan ålderdomshem, helt mot sin vilja. Men Ásta har tur i att hon har en nära vän i Gud som spelar en aktiv roll i hennes liv, trots att ingen ser honom utom hon! Texten är gediget utförd, vass och ofta väldigt rolig, och vi får en klar bild av ett problem som många får ta sig an. Genom att göra Gud till ett alter ego till Ásta blir karaktären aldrig förenklad eller ensam på scen, hon finner styrka hos denna stiliga man som inte överger henne likt andra karlar har gjort i hennes liv.
Översättning: Elín Edda Pálsdóttir
