Det är svårt att ge ett rättvist skolbetyg åt USA. Just nu är utrikespolitiken exemplet framför andra på hur kluvet det kan bli: ett USA som handlar rätt i Ukraina och fel i Palestina, samtidigt.
Ukraina: omfattande militärt stöd, visserligen skakigt när republikanerna kommer åt att sabotera, men ändå helt avgörande för det ukrainska motståndet mot den ryska invasionen. Palestina: lama beklaganden när inte ser bra ut att de israeliska bombningarna dödar 10 000-tals civila i sin hämnd på Hamas, ändå fortsatt massivt ekonomiskt och militärt stöd åt invasionen. När Israel dessutom hindrar det mesta av biståndssändningarna landvägen låter Biden bygga en provisorisk landstigningsbrygga från havet, men den blåser sönder. Och medan de USA-levererade bomberna faller droppar USA själva några symboliska hjälppaket från luften av vilka en del symboliskt krossar barnen de skulle hjälpa.
Total förnedring av Biden – svansen viftar på hunden – när Netanyahu för sin egen politiska överlevnads skull lyder extremisterna i sitt kabinett och drar ut på kriget i all evighet. Medan Biden och Harris är pressade av högern på sitt håll.
Den officiella linjen är förstås att USA ”försvarar demokratin” både i Ukraina och Israel/Palestina. Den inofficiella sanningen är att USA här, liksom i så många andra fall, gör det man tror att ligger i USA:s intresse, ekonomiskt och geopolitiskt – demokrati eller inte. Vilken är månne USA:s demokratiplan för Saudiarabien? Alla inser också att en apartheid- och ockupationsmakt som Israel inte samtidigt kan vara en demokrati – var är rösträtten för fem miljoner palestinier på de territorier som Israel de facto kontrollerar, dels som koncentrationsläger (Gaza), dels som bantustans (Västbanken)? Houston, we have a problem.
Vid sidan av en geopolitik styrd av USA:s verkliga eller föreställda intressen, har vi det religiösa vansinnet. En betydande massa av fundamentalister, evangelikaner, ”born again”-gökar – många av dem kristna sionister som omsätter dimmiga fantasier om världens apokalyps i mäktig politisk påtryckning. Mänskor som ser sig själva som kristna är med andra ord direkt ansvariga för det pågående mördandet av palestinier och indirekt också för mördandet av israeler, eftersom troende blindhet långt borta i USA eldar på extremerna och saboterar alla politiska lösningar. Ironiskt nog bidrar de aktivt till ”ondskan” – för att tala de religiösas eget språk.
För min egen generation var USA:s Vietnamkrig den quagmire, det träsk – ”för att befria dem måste vi mörda dem” – som öppnade ögonen på bland andra ett Europa, ännu tacksamt för USA:s insats på den västra flanken av världskrig 2. Visst hade CIA och britterna efter det, 1953, initierat statskuppen mot Irans demokratiskt valda statsminister Mossaddegh för att iranierna inte själva skulle få bestämma över sin olja. Men om någon ännu på 1950-talet till äventyrs ifrågasatte bilden av USA som demokratins fyrbåk så var den säkert bara en kommunistisk Sovjet-agent. Såtillvida blev Vietnam och ”1968” det gångjärn som på allvar bröt upp kalla krigets svartvita positioner.
Att leva med USA är som att ha en ruffig storfamilj i kvarteret. En del av familjemedlemmarna sitter på gården och spelar musik som man gillar mycket, andra är däremot obehagliga gangstertyper, galna bullies eller konspirationsteoretiker.
En kontroll av det fysiska USA gav vid handen att den bild man får genom den massiva medieinformationen verkar stämma åtminstone med mina stickprov. Matkulturen i Chicago var eländig, i New York förstås bättre. Detsamma kunde man säga om bokhandlarna: få, någorlunda Akademen- eller Rosebud-nivå på de största, den lilla ”alternativa” bookshop jag hittade via Google Maps körde med patetiska klisterlappar på hyllorna: ”Snälla, stöd oss, stjäl inte våra böcker”. De allmänna biblioteken i bägge städerna ingav däremot hopp.
Det virtuella USA ligger förstås över oss alla som en tjock och obeveklig deg – av någon orsak är den dessutom ännu populärare än skräpmat. Jag blir alltid lika förvånad över hur filmutbudet i tv-tablåerna domineras av mediokert jenkki-stuff och hur annars helt vettiga mänskor i samtal och some refererar till ett oändligt antal tv-serier från USA som de tydligen har binge-watchat, samtidigt som de av de slappa kommentarerna att döma inte har fått ut något av allt detta. Eftersom jag som barn uppfostrades av den amerikanska tv-serien The Untouchables (poliser mot maffian) tar jag mig rätten att omutligt fråga vad i film- och tv-serieväg från USA som är värt besväret. Jag kommer på några undantag: Herbert J. Bibermans Salt of the Earth, Barbara Kopples Harlan County U.S.A., Francis Ford Coppolas Apocalypse Now, Warren Beattys Reds, Jim Jarmuschs Stranger Than Paradise, Debra Graniks Winter’s Bone och kanske ytterligare några. Men betänker man för ett ögonblick till exempel vad bröderna Dardenne har gjort så inser man att Belgien är en intressantare filmproducent än USA, för att nu inte tala om en mängd andra, ännu viktigare filmländer.
Jag menar, om man faktiskt tror att storleken avgör, varför då prata Hollywood när både Bollywood och Nollywood (Indien, Nigeria) producerar samma slags stuff, bara ännu mera?
Att leva med USA är som att ha en ruffig storfamilj i kvarteret. En del av familjemedlemmarna sitter på gården och spelar musik som man gillar mycket, andra är däremot obehagliga gangstertyper, galna bullies eller konspirationsteoretiker. Den allmänna stämningen i huset är konservativ – ibland mera, ibland något mindre – med ett familjeöverhuvud som utses via mystiska regler så att man (som Hillary) kan förlora ett val trots två miljoner fler röster. Familjeföretaget bedriver business på de flesta håll i världen, ibland mot alla etiska principer. En storfamilj som dras med stora problem, med andra ord – man hoppas på det bästa, men är alltid orolig för vad den ska ta sig till under nästa släktträff.
Jag skriver den här texten med hjälp av USA-designad teknologi och sänder den till redaktionen via ett nätverk som ursprungligen skapades inom USA:s militär, vars budget är cirka 40 procent av hela världens rustningsutgifter. Så vilket vitsord för USA? En stark sexa, 6+/10 känns som en rättvis bedömning.
