I Doves and Bloods är förvandlingarna både frågor och uppmaningar.
Att vara levande innebär att dö lite hela tiden, att lämna sig själv för att låta sig förvandlas till sig själv, att ömsa skinn. Men vad är det för krafter som driver oss in i förvandling, vilka är vi? Föreställningen Doves and Bloods, som spelas på Viirus, är ett multikonstnärligt scenverk, närmast en metamorfosisk symfoni av dans, ljud och ljus komponerad av Elina Pirinen, Ville Kabrell, Mateus Manninen och Heidi Väätänen, som utforskar dessa föränderlighetens och livskrafternas frågor.
Det omedvetnas universum
Varför doves and bloods, duvor och blod, kan man undra. Duvan, en vedertagen symbol för den helige Ande, det ingen människa kan se, en osynlig närvaro. Duvan, en sedan länge beprövad budbärare. Detta sammantaget gör den till en symbol för transformation, hopp och förnyelse. Blodet är, i sin tur, liv, kropp, värme, lust och passion. En urkraft alltså. Doves and Bloods, ett fint och fyndigt namn.
Föreställningen inleds i nattsvart mörker kring en liten ensam spotlight i taket. I fjärran, om man lyssnar riktigt noga, hörs ett svagt surr, ett ljudvågornas eget läte. Stämningens tilltagande täthet för med sig den första förvandlingen; mörkret blir universum, spotlighten en stjärna. Det lilla surrandet tilltar i takt med att stjärnan gulnar och får strålar som vecklar ut sig över publiken som ett solfjädervikt parasoll. Ljudet mognar till musik som till sin anda påminner om Mike Oldfields album The Songs of Distant Earth. Det är mycket stämningsfullt. Scenrummet vaknar sakta i rött och framför oss ligger tre knyten; kanske är de djur, kanske frön just planterade, för strax börjar deras armar dansa likt bönstjälkar i jakt på ljus. Ett mänskligt grymtande ljud tränger fram genom musiken; det gör ont att växa.
Knytena har nu slagit ut till varelser och deras livslust tar sig allt vildare och intimare former. Under ett voyeuristisk moment där den ena nyfiket beskådar de två andras sexuella umgänge börjar det stå klart att det universum som presenteras här inte i första hand är kosmos, utan det omedvetnas universum, det vill säga den oändlighet som utvecklas i och ur den väv som tvinnas mellan sexualiteten (livskraft/vilja till lust) och döden, och som våra liv spänns ut i. Stjärnan på himlen har blivit ett kikhål för att se in i denna väv och vi får beskåda en kavalkad av primitiva känslor som både föder och följer varandra.
Skinn ömsas
Den dansande ensemblen (Maria Ahlroth, Simone Lorenzo Benini, Karolina Ginman, Iida Kuningas, Leena Nordberg, Oskar Pöysti, Jessica Raita och Tom Rejström) för oss genom orgier, extas, kamplust, förtvivlan och skörhet med en kroppsnärvaro som känns figursydd för varje given rörelse. Det här tycker jag gäller i synnerhet för Karolina Ginman. Hon har något ursprungligt och underjordiskt över sig, nästan som hon vore en slingrande rot till en växt, och i det här uttrycksfulla jordnäraskapet påminner hon mig om Cullbergbalettens Ana Laguna. Det är vidare imponerande hur Elina Pirinen lockat fram dansaren också ur de som inte per definition är det och åstadkommit en så enhetlig grupp. Genomgående, men på ett sådant sätt införlivat i kompositionen att det förefaller diskret, tar dansarna av sig kläder, är utan kläder och byter kläder. De ömsar skinn. Varje nytt skinn föranleder en motsvarande förändring i rytm, klang, ljus och färg. Koreografin å sin sida fungerar som en slags undertext till känslornas språk.
I ett skede förvandlas aktörerna till hundar och kastar sig med valpig iver upp bland publiken. Det finns ingen orsak till rädsla här, vi har blivit instruerade redan före insläpp att sätta armarna i kors om vi inte vill låta oss involveras. Hundsekvensen känns för mig lite lång, men det ger utrymme att fundera på vad hundarna vill. Jag tror de inte enbart vill ställa oss frågan, jag tror de vill utmana oss; är ni med på att låta er förvandlas? De vill väcka oss till insikt om att frågan inte är förbehållen konsten, det här gäller livet.
Vilka är vi?
Efter ett slagfältsframförande i vitt med värjor, trumslag och skrik som lämnat en känsla av seger i luften inleds slutscenen med att stjärnan kommer tillbaka för att därefter slockna. Minnet av den lever kvar genom den ton av silver som färgar såväl rummet som den lilla ring av barn från Kottby musikinstituts blåsorkester som nu står framför oss. Orkestern spelar intensivt och i röken som omger den rör sig en skepnad. Den har figurerat en gång tidigare under föreställningen och är nu tillbaka. Vem kan det vara? Kanske är det frågan Vilka är vi? som seglar genom dimman som ett skepp. Frågan, som aldrig når fram till ett tillfredställande svar, som bara seglar där bredvid som en spöklik följeslagare. När alla små delar av oss själva som var för sig känns så bekanta för oss faller samman liksom toner till en melodi, visar sig melodin alltid vara något annat, någon annan, en skepnad i dimman.
Orkestern lägger ner sina instrument. Barnen sprider ut sig på golvet som silvriga noter på en notrad, armarna förvandlas i dans till vingar som slår, de blir fåglar, duvor, de flyger och samtidigt hörs vingslag i den omgivande musiken. De läser en dikt, l´amore, kärlek. De är universums fåglar som talar om kärlek, sprider ordet som stjärnstoft över oss och försvinner.
Teater Viirus: Doves and Bloods
Föreställningskoncept, regi, koreografisk praxis och dikter: Elina Pirinen
Komposition och ljuddesign: Ville Kabrell
Kostymdesign, dramaturgi: Heidi Väätänen
Ljus- och rumslig design: Mateus Manninen
På scenen: Maria Ahlroth, Simone Lorenzo Benini, Karolina Ginman, Iida Kuningas, Leena Nordberg, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Tom Rejström.
Musiker: Kottby musikinstituts blåsorkester (Lumi Nordström, Alma Herrala de Vocht, Markus Savolainen, Kaapo Hyyppä, Otso Tuomi, Elisa Palmu, Ursula Erola, Väinö Tikkanen, Veikka Sompinmäki, Varpu Sakara, Jussi Hyyppä, Inkeri Erola).
Spelar fram till 18.10 2024.
Foto: Jussi Ulkuniemi
