Samhällsorienterade filmer imponerade under Kärlek och anarki, skriver Mio Lindman.
Under nästan två veckor i september snurrar det mesta kring film. Så är det i varje fall för mig, och tydligen för en hel del andra också. Glädjebudet från festivalen Kärlek och anarki var i år att en tredjedel av alla föreställningar var slutsålda. Det är särskilt uppmuntrande nyheter med tanke på de ekonomiska svårigheter festivalen förra hösten aviserat att den tampas med. Jag hoppas att publikmängden, 55000 besökare, ger ett försiktigt löfte om ljusare tider.
Återseendets glädje
Det är en ynnest och en lycka att få se riktigt bra filmer på nytt. Det gjorde jag i början av festivalen, då jag passade på att ännu en gång utsätta mig för Matthias Glasners Sterben en omfångsrik och nattsvart komedi om familjegiftet som sipprar vidare i generationerna (se Ny Tid 10/24). En annan film jag också gärna ville uppleva på nytt var norrmannen Dag Johan Haugeruds mångskiktade Sex med sina långa, lugna dialoger och besynnerliga kamerautflykter bland Oslos topografier. Jag ska återkomma till filmen i andra sammanhang, men låt mig här, som en annan Alexander Stubb, lista tre saker som gör den sevärd: (1) Haugerud skildrar något annat än den så ofta uppmärksammade toxiska maskuliniteten, (2) han gör det med en botten av vemod men också genom en oemotståndlig humor som vetter åt det absurda, och (3) hela filmen präglas av ett filosofiskt frågande om tillvarons mera svårfångade dimensioner som man sällan ser att filmen är intresserade av. Jag kan bara göra en sak och det är att rekommendera Haugeruds filmer till alla och envar.
På en festival måste det också finnas den där ena upplevelsen av totalt främlingskap inför vad som visas, där man som tittare verkligen frågar sig hur regissören tänkte när filmen kom till. Detta var fallet när jag såg Nora Fingscheidts The Outrun, ett missbrukardrama som trots alla försök (och en dynamisk insats av Saoirse Ronan i huvudrollen) att skapa en stark berättelse havererade i ett artilleri av klichéer samt uppvisade en övertro på det egna projektets förträfflighet. Orkneyöarna som utgjorde fonden kunde ha piggat upp det hela men alldeles särskilt irriterad blev jag av hur landskapen reducerades till en ståtlig kuliss, naturen skulle spegla de vilda krafterna i huvudpersonen. Där The Outrun kändes inställsam var Fingscheidts Systemspränger (2019) en rå och trovärdig skildring som övertygade och skakade om.
Arbetarvardag på kinensiska textilfabriker
Under det första veckoslutet såg jag även den kinesiska dokumentärfilmaren Wang Bings Youth (Spring). Formatmässigt rör det sig faktiskt om en lättviktare med Bingska mått; 3 ½ timme är nämligen rena kortfilmen i jämförelse de monumentala filmerna han vanligen trotsar konventionen med.
Det handlar här om ett flerårigt dokumentärprojekt bland textilarbetare i staden Zhilli. Personerna vi ser är mestadels unga, de bor långt hemifrån på ytterst avskalade kaserner i anslutning till fabriken. Arbetet utförs i fönsterlösa rum där popmusiken skvalar och symaskinerna dundrar. Som jag fattat det är poängen inte att rikta blicken mot de allra grövsta formerna av exploatering. Filmen skildrar istället de unga arbetarnas tillvaro, de jobbar, flirtar och grälar. De lever tätt inpå varandra och världen som beskrivs är trång. Någon gång rör vi oss utanför fabriken, på ett internetcafé ser man en av arbeterskorna slockna framför en dator.
Ramen är den stora kontroll arbetsköparna har över stora delar av arbetarnas liv. Detta förstår vi bland annat genom en diskussion om en flicka som ska gnmföra en abort och behöver vara borta från jobbet. Filmen tycks ändå vilja frammana något slags hopp, dels genom ungdomarnas livliga samvaro men också genom deras försök att tillsammans förhandla om ackordslöner. Men vi får också se arbetsköparens övertag i detta förhandlande, och när någon står i beråd att säga upp sig påminns denne om att arbetarna är utbytbara och att cheferna har makten.
Men kampen tycks fortsätta. Jag har av Wang Bing bara sett den blytunga vittnesmålsfilmen Dead Souls (2018). Hans kanske kändaste film heter West of the tracks och lär vara politiskt mer radikal än exempelvis Youth (Spring).
Stilla liv, oroliga liv
Village Next to Paradise utspelar sig i en by vid kusten i Somalia. Drönarna flyger, våldet briserar runtomkring, men människor stretar på i sin vardag. Bland dem Mamargade, Araweelo och Cigaal. Det bor tillsammans som en familj. Mamargade sköter Cigaal som sin son. Hans syster Araweelo, nyss skild, bor hos dem. Hon är en bestämd dam med ambitioner och drömmer om att jobba i egen syatelejé. Men för att få ett lån behöver hon enligt bankens regler ha en make. Brodern jobbar med lite allt möjligt och han skulle behöva ett mera välbetalt yrke för att finansiera Cigaals skolgång.
Långfilmsdebuterande regissören Mo Harawe låter scenerna ta tid, vi ser ofta dessa tre huvudpersoner sitta och drömma och grubbla. Tonen är melankolisk. Filmen börjar med en nyhetsrapport om att en medlem i den islamistiska gruppen Al-Shabab dödats av amerikanska drönare. Efter detta klipp tar vardagens stilla gång vid. Effekten är slående. Jag kommer ibland att tänka på Mahamat-Saleh Harouns skapande, med människan, snarare än berättelsen, i centrum. Det här var en riktigt fin film, inte minst på grund av den lakoniska dialogen och de vackert komponerade bilderna.
Senare samma kväll tog jag del av en thrilleraktig dramafilm, To a Land Unknown, som utspelar sig i Aten. Två män med palestinsk bakgrund lever på gatorna, de drömmer om ett liv i Tyskland, med ett café och, för den enes del, återförening med en familj som nu delvis finns i ett läger i Libanon. Kusinerna Chatila och Reda försöker samla ihop pengar till färden. I klartext: pengar till smugglare som sköter dokumenten. Killarna ägnar sig åt småstölder, den ena erbjuder sin kropp till män, de försöker lura med en grekisk (?) kvinna i ett arrangemang i vilket de själva agerar smugglare.
Deras dröm om ett liv i Tyskland med hårt arbete och framgångar är en nästan onåbar fantasi, ändå sätts allt på spel. Regissören Mahdi Fleifel bygger berättelsen kring spänning och intriger. Det här gör att nyanserna delvis går förlorade, men ändå är To a Land Unknown en intensiv skildring av desperation och den mänskliga förvandling som det kan innebära. ”Har vi blivit dåliga människor?”, frågar Reda Chatila. Kusinernas förhållningssätt till sin situation i Grekland. Reda är missmodig och flyr in i drogernas upplösande värld, Chatila är utåtagerande och blir i tilltagande grad förhärdad, han gör vad som helst för att få ett pass med rätt ansikte och rätt bokstäver. Sådant är livet i Europa. ”Fast Grekland är inte Europa”, säger Chatila argt. Filmen har jämförts med Midnight Cowboy (1969) och Cykeltjuven (1948) och även Dardennarnas ganska nya Tori et Lokita (2022) anmälde sig i mina tankar.
I förstörelsens spår
Om man följt med ens minimalt vad som under ett antal decennier pågår på Västbanken är innehållet i dokumentären No Other Land bekanta fenomen. Ändå är den oerhört omskakande, på grund av det senaste årets krig i Gaza som också accelererat förstörelsen på Västbanken och gjort den civila befokningens liv där ännu mera utsatt. Filmen skildrar hur militärer river palestiniers hus i Masafer Yatta, mark konfiskeras, landremsor förvandlas till militärområden. Och så dyker beväpnade bosättare upp vid sidan av militären. Det som är skakande med Yuval Abrahams och Basel Adras sobra film (som utspelar sig mellan 2019 och oktober 2023) är att vi här sätts att i detalj följa med hur hus efter hus, bostadshus, skolor, affärslokaler, lekplatser rivs. Brunnar förstörs. Människor sörjer, barn tittar förvirrat och skrämt på sina föräldrar, en familj flyttar in i en grotta, inrättar sina saker där, dra el, placera någon möbel på marken. En familjemedlem har sårats av militären under en demonstration och har blivit förlamad från halsen ner.
Yuval Abraham är israelisk journalist vars närvaro ibland ifrågasätts på orten. Han kan ju komma och gå som han vill, vilket inte de han gör en film om kan. ”Jaha du är en sån där mänskliga rättigheter-israel”, säger en person, bittert. Samtidigt tas han också varmt emot. Basel Adra är aktivisten som med stora insatser deltar i demonstrationer, han har skildrat förstörelsen i många år. I ett skede utbrister han ”nu orkar jag inte med den här aktivismen längre.” Adra, Abrahams och Hamdan Ballal har gjort en dokumentär som övertygar för att den så återhållsamt (utan distraktionselement i form av påklistrade narrativ eller annat) ger tittaren tillgång till vittnesmål om hur våldet ser ut, hur rivningarna sker, hur de israeliska soldaterna beter sig och hur palestinierna helt enkelt förväntas hitta någon annanstans att bo. När jag såg filmen hade FN:s generalförsamling precis godkänt en resolution om att Israel inom ett år måste avträde områden som man ockuperat i Palestina.
Oksana Karpovych Intercepted är en omtumlande dokumentär som utgår från telefonsamtal (som den ukrainska underrättelsetjänsten spelat in) i vilka ryska soldater talar med sina närstående. Vi hör familjemedlemmar som försvarar kriget och demoniserar den ukrainska befolkningen. Många soldater låter däremot rädda och chockade, medan andra skojar om övergrepp och plundringar. Allt detta vansinne är omslutet av småpratets vardagliga och intima ton. Samtalen kontrasteras med bilder av krigets spår: förstörda lägenheter, sargade landskap, ödelagda vägar. Intercepted kryper in på skinnet eftersom den påminner om kriget som mänsklig verklighet och moralisk kollaps bland majoriteten av dem som kommer till tals. En ödeläggelse av hela samhällen. Detta är en mycket skickligt gjord dokumentär där även ljudbilden återspeglar kusligheten.
Gastkramande på Paris gator
I L’histoire de Souleymane (regi Boris Lejkine) cyklar Souleyman kors och tvärs på Paris gator. Han jobbar som matbud och ska just gå på intervju för att få sin rätt till asyl prövad. Kontot hos leveransföretaget har han på grund av avsaknaden av uppehållstillstånd genom en vän, som han i sin tur betalar dyra pengar. En annan kille ska fixa dokument som backar upp berättelsen som han presenterar som sin egen under intervjun. Också detta kostar.
Det här är en hisnande tight film som får adrenalinet att strömma.. Souleyman på cykel, trafikens hets och buller, han står och väntar vid restaurangerna på matleveranserna, han rusar till bussen som tar honom till ett boende som en frivilligorganisation förestår, han pluggar sin berättelse. Abou Sangaré är otroligt bra som Souleyman. När intervjun nalkas vrids spänningen upp, och nu är det inte frågan om påklistrad actionspänning, utan det som vi alla förstår: hur en människa lägger sina ord kan avgöra hens framtid, och hur tjänstemannen tar emot dem kan också göra det. Visserligen finns här en stilisering av asylprocessen, vilket har påtalats, men det gör inte beskrivningen falsk.
Och Paris? Regniga gator, fordon, stress, småsunkiga krogar. Detta är inte Midnight in Paris. L’histoire de Souleymane ger en inblick i vad det innebär att vara matbud, men framför allt handlar filmen om uppehållstillstånd som en ödesfråga för en enskild person.
Motsträvig estetik
På kino Engels innergård fick jag under festivalens nästsista dag njuta av den charmiga XXL, Kim Ekbergs och Sawandi Groskinds inspirerade lilla film om två svenska syskon på besök i Helsingfors. Den här kvällen spöade regnet över duken som tjänar som tak över innergården, vilket kanske förhöjde filmstämningen på vita duken framför oss. Jag kan inte annat än uppskatta regissörernas DIY-estetik, de avskalade (ja ibland lite ödsliga) Helsingforsmiljöerna och de lakoniska skådespelarinsatserna. Det är Viking line, spårvagnar, samtal + tjafs, museer och barer, samt ett besök på Sandudds begravningsplats. Ja och lite konstnärsambitioner också. Ljuvligt planlöst driver syskonen fram, allt möjligt händer, och frågan är om det är något som händer i syskonen. Kanske. Filmen har sina brister, bland annat på grund av att idéerna tycks ha blivit lite trubbiga mot slutet (med en onödig utflykt under havsytan), men XXL är på det stora hela ett exempel på ett levande sätt att närma sig filmkonsten. Inte utan att jag associerade till den svenska roadmovien Johan Selberg Augustséns Sophelikoptern (2015). Ja, och Jim Jarmush såklart.
På tal om filmer med ett estetiskt driv som omhuldar det skrovliga och imperfekta såg jag tidigare samma dag en mycket sorglig film som tog spjärn mot nittiotalets popkultur, Jane Schoenbruns I Saw the TV Glow. Två tonåringar, båda udda, dras till varandra genom en teveserie de båda sugits in i. Serien är gemenskap, eskapism från svårigheter, en projektionsyta, ett löfte om att vara mindre ensam. Filmens billiga estetik är hypnotisk och faktiskt utforskas populärkultur ur ett rätt så ovanligt, existentiellt perspektiv, nostalgi framstår som en farlig kraft som kan bedöva till den grad att det som på riktigt betyder något glider undan popkulturens fluffiga världar som man kan leva sitt liv i. I Saw The TV Glow är dock inte moraliserande, den är en njutningsfull utflykt i nittiotalets färgskalor och låter oss dröja i dess skruttiga medielandskap. Buffy the Vampire Slayer i saligt minne bevarad.
Från den amerikanska ödsligheten slungades jag under nästa film till Mongoliet. City of Wind, regisserad av Lkhagvadulam Purev-Ochir, är en uppväxthistoria om en kille som är utsedd att fungera som schaman, samtidigt lever han ett vanligt liv med skola och tonårsförälskelse. Det är kanske lite oklart vad filmen egentligen ville, men ändå uppskattade jag de mongoliska miljöerna, hur det rurala kontrasteras med det hyperurbana, Ulanbaatars skyskrapor, nattklubbar och shoppingcenter. Och beskrivningen av pojkens ambivalenta förhållningssätt till den tradition han förväntas med och genom sin kropp bära upp är subtil, filmen dröjer flera gånger (speciellt effektfullt i dess inledning) vid hur killen tar på och av sig sin rituella kostym. Kanske är det där behållningen ligger, att filmen inte har ett stort “budskap”, den påstår varken att det förflutna var bättre eller att moderniteten ska krossa det gamla, istället lämnas plats för det vanliga livets tvivel och tvehågsenhet.
Med en och annan drink under västen
Under ett par dagar ägnade jag mig åt Hong Sang-soo, den sydkoreanska fiilmskaparen som i snabb takt med begränsade ekonomiska medel (och månghövdade egna insatser) färdigställer dialogtäta filmer. Under festivalen visades både Walk up och A Traveller’s Needs. I båda dessa får man ta del av regissörens specialare: utdragna om konsten och livet, underliggande gåtfullhet, sprit, upprepningarnas komik, ytterst avskalat filmskapande (Hong gör som sagt många saker själv).
I Walk up rör sig en filmregissör (i början är han rask och framgångsrik) genom vad som i tilltagande grad framstår som ett inferno. Mer konkret: i olika episoder rör han sig uppåt våning för våning i ett hus där han ursprungligen stämt träff med en gammal vän och sin dotter, som han inte haft så bra kontakt med, har han med sig. Jag blev totalförtjust över hur filmen är uppbyggd, och också diskussionerna om konst, arbete och livet är underbara.
I A Traveler’s Needs spelar en Isabelle Huppert i högform en fransyska som förirrat sig till Sydkorea där hon på ett synnerligen excentriskt sätt bjuder ut sina tjänster som ”språklärare” (hennes teori: språk ska läras in genom känslor). Det som först framstår som komedi har också ett drag av vemod och skildring av bottenlös ensamhet. Än en gång kan jag inte annat än njuta av hur Hong Sang-soo gör film, och hur han låter sina konstiga figurer vimsa fram i tillvaron, inte sällan lite på kanelen. Trots detta är A Traveler’s Needs ingen stor film, men den gör sitt jobb.
Vem räknas som familjemedlem?
En höjdpunkt under festivalen var The Buriti Flower (regi: Renée Nader Messora och João Salaviza), en vacker hybridfilm om, men också av, Krahô-folket. Vi befinner oss i Bolsonaros rike, men stora delar av berättelsen utspelar sig i vardag och fest, även om här finns minnen av förföljelse och det motstånd som man bjuder mot de kommersiella intressen som gör anspråk på marken. Filmen är ett slags fortsättning på The Dead and the Others (2018), som också är mycket sevärd (den hade vissa överlappande teman med mongoliska City of Wind). Medlemmar av Krahô-folket har varit med och skrivit manus till Buriti Flower, resultatet är ett vackert flöde som andas hoppfullhet om att ursprungsfolken kan gå samman och kämpa för sin sak. Det sista segmentet som tar oss till en större demonstration är en påminnelse om att världen inte måste se ut som den gör.
All Shall be Well, Ray Yeungs stillsamma drama i Hong Kong-miljö, var en positiv överraskning. Angie och Pat har varit tillsammans i många decennier. De verkar lyckliga och de tycks också ha förmågan att samla folk kring sig, vänner och släkt (det vill säga Pats släkt). När Pat plötsligt dör är vännerna där och erbjuder mat och stöd. Däremot förändras relationen till Pats släkt. Pat och Angie kunde i egenskap av kvinnopar inte gifta sig i Hong Kong och Pat skrev aldrig något testamente.
All Shall be Well utforskar ytterst sobert familjebegreppet och -dynamiken. Pats släkt är noga med att visa sin välvilja mot ’aunt Angie’ men mitt i allt, när egendom och arv kommer med i bilden, degraderas hon till att framställas som ’Pats vän’ som inte har någon talan i sådana här saker. Det som förser storyn med ännu ett lager är att Pat och Angie var förmögna, medan Pats släkt inte är det. Yeung balanserar skickligt en berättelse som trovärdigt framställer hur klassfrågor letar sig in i umgänget. För egen del tyckte jag den på ett exemplariskt och rörande sätt visar de små skiftningarna i hur familjedynamiken förändras. Några recensenter efterlyser mera drama, men det är kort sagt dumheter. Filmen är bra just genom att koncentrera sig på hur folk är tillsammans, vad de förväntar sig av andra, och hur de uttrycker fientliga saker men försöker låta förnuftiga och rimliga.
Den trettiosjunde upplagan av Kärlek och anarki pågick 19-29.9 2024.
