Extramaterial på Viirus har svårt att engagera när referensramen inte finns där, skriver recensenten Otto Ekman.
Enskilda detaljer i Extramaterial, en föreställning av Jenni-Elina Von Bagh med arbetsgrupp, imponerar och överraskar men essentiella referensramar saknas och åskådaren går vilse i meta-greppet.
Jenni-Elina von Bagh fixerar publiken med en avmätt, nästan lite hotfull blick medan Hanna Raiskinmäki gör ett barnsligare och mer oskuldsfullt intryck med sin outfit, kragskjorta och shorts, som för tankarna till en brittisk skolpojke. Den udda, lite pinsamma och tryckande stämning de effektivt skapar i rummet med minspel, rörelse och subtila ljudeffekter blir nästan för effektiv för någon i publiken som oroat viskande hörs spekulera om huruvida hen kommer att bli tvungen att lämna salongen.
När de två plötsligt är inbegripna i ett barnsligt viftande, frenetiskt slagsmål som två dagisbarn känns det nästan som en lättnad: ett kathartiskt utlopp. Det här blir min enskilda favoritscen. Men tyvärr har Extramaterial annars svårt att engagera mig. I presentationstexten beskrivs inspirationsmaterialet som “återvunnet” från gruppens tidigare föreställningar. Denna idé om intertextualitet och kontinuitet intresserar mig som koncept, men att jag själv saknar tidigare erfarenheter av Von Baghs och arbetsgruppens verk gör att jag saknar en kritisk referensram för att ta till mig det som visas. En stor del av publiken tycks dock inte lida av detta problem: skratten som haglar från den första radens mest hängivna fans inger mig allt som oftast känslan av att jag missat ett hemligt insiderskämt.
(Över)tydligt metagrepp
Insiderkänslan är överlag påtaglig i verket. Metagreppet känns väldigt tydligt: emellanåt känns det som visas på scenen mer som en självmedveten process-studie än som ett färdigt verk. Säkerligen mer intressant för en person som själv har erfarenhet och bakgrund i samtidsdans, och visst kan man unna ett verk att existera även om det huvudsakligen känns ämnat för det egna branschfolket. Tyvärr måste jag själv sälla mig till den del av publiken som får lov att lämna salongen med känslan av att ha missat något essentiellt.
En eloge ska föreställningen ha för sitt musikval: jag har tidigare i mina texter uttryckt mig lite kritiskt, eller åtminstone roat, över den väldigt framträdande plats som technon och rejv-estetiken har på den samtida finländska teaterscenen; trots att jag själv inte har något emot genren (tvärtom!) börjar dessa vid det här laget kännas mer än lovligt överanvända.
I Extramaterial är det andra populära genrer ur samtiden, nämligen dancehall och afrobeat, som figurerar såväl i soundtracket som i de två dansarnas rytmiskt skakande höfter och knän. Detta känns som en i sammanhanget något fräschare överraskning.
Viirus Guest: Extramaterial
Koreografi och koncept Jenni-Elina von Bagh i samarbete med Hanna Raiskinmäki
På scenen Hanna Raiskinmäki och Jenni-Elina von Bagh
Scenografi och kostymdesign Ingvill Fossheim
Ljuddesign Tatu Nenonen
Ljusdesign Ina Niemelä
Producent Susanna Arola
Spelar fram till 22.10 2024.
Foto: Anna Antsalo
