Den finlandssvenska fantasyn mår bra, och nya författare äntrar regelbundet scenen. Men mer forskning inom genren i Finland skulle behövas, säger tidskriften Enhörningens redaktör Ben Roimola.
Bortom deckare, historiska romaner och medelklassberättelser finns det inom den finlandssvenska litteraturen också en hel del fantasy. Ben Roimola, som sedan 1987 fungerat som chefredaktör för fantasy- och sci-fi-tidskriften Enhörningen, säger att den finlandssvenska fantastiken har gynnats av det allmänna uppsvinget för fantasyns popularitet globalt.
– Kvaliteten och originaliteten har funnits i fantasylitteraturen från början, precis som i vilken annan genre som helst. Det finns bra och dåliga böcker; smak och tycke. Men helt klart har fantasy blivit mer mainstream på 2000-talet. Det syns bland annat i att de större finlandssvenska förlagen har publicerat allt fler fantasyböcker.
Till dagens mest kända finlandssvenska författare hör Maria Turtschaninoff och Karin Erlandsson, som båda i många år skrivit mest för barn och unga vuxna. Mia Franck gjorde sin fantasy-debut för ett par år sedan med Mara-trilogin, som utspelar sig i Ekenäs-miljö och är kryddad med fantasyinslag.
Som äldre exempel på den finlandssvenska fantastyn nämner Roimola Irmelin Sandman Lilius. Också Tove Janssons böcker kan man kalla för fantasy. Om man gräver djupare finns bland annat Fredrika Runebergs novell ”Den opp- och nervända verlden” (1857) och Oscar Parlands Den förtrollade vägen (1989), berättar Roimola.
Finländska miljöer vanliga
Enligt Roimola är de idylliska stråken som finns i finlandssvenska fantasyböcker något egenartat i genren, och det är något som ofta vävs samman med mer traditionella fantasytroper.
– Det finns gott om finländska miljöer i de här böckerna. Turtschaninoffs första bok för vuxna, Arvejord, kan man som läsare känna igen sig i, och magin har Kalevala-vibbar. Den finländska naturen och skärgården finns naturligtvis med i många böcker, och den skulle gärna få användas mera, säger Roimola.
– För oss läsare fungerar bekanta element bra med fantasy.
Av de mindre kända finlandssvenska fantasyförfattarna lyfter Roimola fram Emily Häggdahl Lund, som nyss kom ut med en tjock debutroman, Imaginatio. Boken presenterades på årets Finncon, det största fantasy- och science fiction-evenemanget i Finland, där författare ges möjlighet att presentera sina verk. Imaginatio ges ut på det mellanstora rikssvenska förlaget Ekström & Garay.
– Boken är en berättelse som Häggdahl Lund haft i tankarna sedan barndomen, den blandar friskt fantastik med betoning på fantasy.
Fantasy har inte alltid betraktats som en respektabel genre, men i och med att nördkulturen blivit mainstream under 2000-talet har medvetenheten om genrens särprägel ökat.
Nyfunnen popularitet
Roimola anser att chanserna för en finlandssvensk fantasybok att bli publicerad är minst lika goda som inom andra genrer.
– Om du har en bra story som nappar finns det alla chanser att lyckas med det. Förstås är finslipandet av texten en lång process, men skriver man bra kan man börja skicka ut material till förlagen. Man ska inte bli nedstämd för nederlag; det har även de författare som idag är kända varit med om.
Ett större problem ur konsumentsynvinkel säger Roimola att det är att det kan vara svårt att upptäcka böcker som ges ut på mindre förlag, och medger att han själv har missat några utgivningar.
Fantasy har inte alltid betraktats som en respektabel genre, men i och med att nördkulturen blivit mainstream under 2000-talet har medvetenheten om genrens särprägel ökat.
– Alla vet vad fantasy är nuförtiden. När allmänheten ser på Lord of the Rings och Game of Thrones blir det lättare för fantasy i bokform att slå igenom. För dem som växt upp med fantasy i vardagen upplevs det som en genre bland alla andra. Därtill sitter idag de som vuxit upp med fantasy och bestämmer om utgivningen av nya böcker.
Forskning efterlyses
Ett problem med att uttala sig om den finlandssvenska fantasyns historia är att det inte gjorts mycket forskning i den finländska fantasylitteraturen, menar Roimola.
– Det finns bara böcker om finländsk sci-fi-historia, där man går tillbaka till Topelius och äldre författare. Den första finländska fantastikförfattaren var Gabriel Israel Hartman med sin novell ”En dröm” (1803). Den finns i sin helhet på Enhörningens webbsida. Fantasy, sci-fi och myter går in i varandra så mycket, och en av orsakerna till att det inte finns mycket forskning om finländsk fantasy-historia kan vara att det är svårt att dra gränser mellan genrer.
Tidskriften Enhörningen har under den senaste tiden legat i dvala, och har inte på många år gett ut någon tryckt upplaga.
– Det är inte den första tuppluren, och det börjar kanske vara dags väcka upp Enhörningens webbsida igen.
Tidskriften har Roimola under hela dess existens drivit helt ideellt, och en stor del av allt tidigare innehåll finns tillgängligt gratis på dess webbsida.
– Det blir svårt att hinna med allt när livet kommer med sina överraskningar. Enhörningen har fungerat som en hobby utan inkomster för mig, och jag har inte fått så mycket folk samlat kring mig. Jag har inte heller kunnat betala skribenter.
Tumme upp för Turtschaninoff
För nya fantasyläsare rekommenderar Roimola Tove Janssons Muminböcker som en bra introduktion till finlandssvensk fantasy. Han rekommenderar även varmt Maria Turtschaninoffs Anaché, vars speciella berättelse skulle fungera bra även internationellt. Trots att många av Turtschaninoffs böcker hör till young adult-genren kan vuxna få minst lika mycket ut av dem, menar Roimola.
– Man läser samma historia på lite olika sätt.
Vad skulle du själv vilja läsa av en finlandssvensk fantasyförfattare?
– Hmm. Ett svar är Turtschaninoffs nästa roman.
Foto: Moomin Characters
