Ismail Kadare avled i juli 2024, 88 år gammal. Rakel Similä väver in hans verk i sin essä om drömmar och sömnlöshet.
På 65 dagar går solen inte ner i Kilpisjärvi. Jag är med om 42 av dem. Sommarens första solnedgång äger rum den 22 juli och då vakar jag hela natten, mestadels instuvad i en bergsskreva med utsikt över tre länder. När ensamheten blir tillräckligt lång förtätas tystnaden till materia med kraft att driva en till ytterligheter. Trots att solen hävdas vara nere kommer inte mörkret. Rosa daggas i landskapet, som olja pressad ur nattens tyngd mot dagen. Snart måste det gå att sova.
111 år tidigare, den 21 juli 1913, skriver Kafka i sin dagbok: ”Endast drömmar, ingen sömn”. Endast förvirringen efter att man strandats av sina bilder. Ingen vila.
När Mark-Alem inleder sitt arbete i Ismail Kadares roman Drömmarnas palats (1981) slutar han drömma. Hans omedvetna tycks ha fattat beslutet för honom: ingenting ska kunna tolkas, arkiveras, användas. Bara vila utan bilder. Så slussas han blank in i det nya ämbetet på Drömpalatset. Till en början sitter han på Urvalsavdelningen. Enhetens primära uppgift är att sålla mellan de drömmar som skickats in av statens undersåtar: Ointressant eller intressant? Verklig eller påhittad? Det är Mark-Alems uppdrag att avgöra kvaliteten av dessa främmande omedvetna som nu vilar på hans skrivbord. Några uttalade bedömningskriterier existerar inte. Men man vet att den som gör upprepade eller avgörande fel bestraffas.
Vanligen inleder man karriären i palatset som kopist eller allt-i-allo, inte med det högre ansedda urvalet. Det anabola klättrandet förklaras i Mark-Alems fall av kombinationen rekommendationsbrev och anrikt släktnamn. ”Du passar oss”, får han höra. Han förstår inte vad det betyder.
Ännu förnämligare positioner går att finna på Tolkningsavdelningen eller, ännu bättre, i arbetet med Mästardrömmen. Senare ska Mark-Alem även höra talas om rum för hemliggörande. En man i kafeterian avslöjar att det finns dubbla sidor av alla avdelningar: en synlig och en dold. En för de drömmar som skickas in frivilligt och en för dem som Staten skaffar sig med egna metoder. Efter urval och tolkning använder regeringen bilderna för att spå framtiden. Stridigheter hävdas kunna dechiffreras redan innan de inträffar.
Mycket är motsägelsefullt i Kadares författarskap: han var landets gunstling, men levde också i påtvingad fransk exil, enerverande arkaisk och hisnande profetisk, intetsägande och omstörtande.
Motsägelsefullt författarskap
Författaren och psykoanalytikern Marie Darrieussecq kallar sömnlösheten för en folie- à deux: ”ett styckat huvud ligger på kudden, och det huvudet är jag”. Den sömnlöse bevakar sig själv, imorgon bevakar idag: tanken om en fasansfull morgondag föder en fasansfull morgondag.
Jag knyter en sjal ovanpå de två ögonmaskerna jag redan har framför ansiktet. I bastun berättar en kvinna att hon ställt en klocka att ringa klockan 22 för att komma ihåg att lägga sig.
Den nittonde av mina nattlösa dagar dör den albanska författaren Ismail Kadare, 1 juli, 88 år gammal. Samma vecka talar jag med en vän i telefon. Hon är på Tiranas flygplats efter att ha plockat upp sin son från morföräldrarna i Kosovo. Det är tack vare henne jag kände till Kadares namn innan jag läste TT-byråns nekrolog. Man har ställt fram hans böcker på flygplatsen, även de tidiga, oöversatta diktverken. Den enda albanska författaren, hävdas det.
Mycket är motsägelsefullt i Kadares författarskap: han var landets gunstling, men levde också i påtvingad fransk exil, enerverande arkaisk och hisnande profetisk, intetsägande och omstörtande. Han är pantomimartat tunn i Bergens Homeros, tragglig i Nischen i muren, visionär i Drömmarnas palats. Ju djupare Kadare gräver i hemlandets gåtfulla lager, desto större växer sig det egna namnet i världen. Samtidigt värvas han som ansikte utåt för ”världslitteraturen”, med ständig risk att förtorkas till en informationsblankett om kommunism, diktatur, våld, obegripliga seder; en pedagog snarare än en konstnär.
Författaren tycks inte alltid ha full insyn i sin egen värld. ”Det verkade som” är en typisk Kadare–gestaltning: Det verkade som att någon förvånades, gladde sig, ilsknade till. Mycket är suddigt. Det regnar konstant, i alla verk. Morgonljuset är ”diffust klart”. Om kvällen är gatlyktans stråle fläckig av dimma. Den irländska rapsodforskaren som tillsammans med sin kollega besöker Albanien i jakt på (den blinde) Homeros hittills okända albanska ursprung ser sämre för var dag, och tvingas uppsöka en ögonläkare. Mark-Alem försöker frenetiskt torka bort hinnan som skymmer sikten ur palatsets fönster. Sedan inser han att det är han själv som är slöjan: han gråter.
Att förlora sin skugga
I slutet av 1990-talet planerar ett ryskt-europeiskt rymdkonsortium att bygga och skicka ut satelliter som ska reflektera tillbaka solljuset på jorden. Planen går ut på att en kedja av satelliter ska placeras i solsynkroniserade banor på 1700 kilometers höjd, var och en utrustad med utfällbara paraboliska reflektorer av papperstunt material. Den ursprungliga drivkraften för projektet var att erbjuda belysning för industri- och naturresursutvinning i avlägsna geografiska områden, i Sibirien och i västra Ryssland. Platser med långa polarnätter, där solen inte stiger. Utomhusarbete kunde pågå dygnet runt. Men företaget utvidgar senare sina planer till att omfatta möjligheten att leverera nattbelysning till hela storstadsområden. Med motiveringen att det skulle kunna minska energikostnaderna för elektrisk belysning presenterar företaget sina tjänster med sloganen ”dagsljus hela natten”. Bygget avblåses efterhand då det av omvärlden bedöms som för riskabelt.
Som att förlora sin skugga, skriver Darrieussecq. Sömnen är livets enkla, självklara frånsida, den som varken går att välja eller välja bort. Nu är den inte längre. I ett sista desperat försök släpar jag in min madrass i skrubben till mitt rum. Om jag böjer skumgummit en aning går dörren att stänga. Det är äntligen mörkt.
Ju djupare Kadare gräver i hemlandets gåtfulla lager, desto större växer sig det egna namnet i världen. Samtidigt värvas han som ansikte utåt för ”världslitteraturen”, i ständig risk att förtorkas till en informationsblankett om kommunism, diktatur, våld, obegripliga seder; en pedagog snarare än en konstnär.
Kväljande hybrid
De flesta medborgare lämnar frivilligt in sina drömmar till palatset. De vill göra det, trots att de varken känner till konsekvenser eller förstår syftet fullt ut. Att det inte krävs en befallning är en av romanens stora insikter. Målet är att sakteligen nå en ordning där drömmarna existerar i det vakna livet, alldeles synliga: ”precis som en växt eller en frukt som stannar kvar under jord under en viss period innan den kommer upp till ytan, var människans drömmar för tillfället nedsänkta i sömnen, vilket inte innebar att det alltid skulle vara på det sättet”.
Fantasin behöver avklädas sin subjektiva form för att inlemmas i den genomlysta gemensamheten. Så alstras en kväljande, allomfattande hybrid: drömmen och det vakna livet upprätthålls av samma struktur.
Finansministern poserar med en stor sax. Näringsministern bär en kravatt med tvättbjörnar. Finländska beväringar säger inte längre ”Om det blir krig” utan ”När det blir krig”. Inledningen till den första dröm Mark-Alem får på sitt skrivbord på Urvalsavdelningen lyder: ”Tre vita rävar på minareten vid underprefekturens moské”. Intressant eller ointressant?
Sömnens beskyddare
En av Freuds kändaste drömtolkningar skildrar en far och en son. Fadern har vakat över sitt sjuka barn i flera dygn, och när barnet dör retirerar han till rummet intill för att vila. Han lämnar dörren på glänt, barnet omges av en krets av stearinljus, en äldre man vakar över liket och ber. Efter att fadern sovit i några timmar drömmer han att barnet står vid hans sängkant, tar tag i hans arm och ropar: ”Far, ser du inte att jag brinner?” Fadern vaknar och märker då ett ljussken från det intilliggande rummet. Då han rusar in där ser han att den gamla mannen somnat, och att svepningen och en av sonens armar fattat eld av ett omkullfallet stearinljus.
Drömmen är sömnens beskyddare. Alla yttre störningar inkorporeras av drömmen för att sömnen ska kunna fortgå. Men i Freuds fallbeskrivning väcks inte fadern av en yttre störning, utan av något inuti själva drömmen. Säkerhetsmekanismen är farligare än faran. Drömmen producerar något mer skräckinjagande verkligt än den yttre verkligheten (där det alltså brinner i rummet bredvid). Mellan dessa två fantasier, dessa två verkligheter, den inre och den yttre, finner man en smal springa: uppvaknandet. ”Att vakna är dagens mest riskfyllda ögonblick”, skriver Kafka.
Fantasins käkar
1991 flyr både Kadare och min vän från Albanien. Här är du nu. Du har fortfarande kvar min utgåva av Darrieussecqs Sleepless, som jag gav dig några dagar efter att du donerat mig din Mirtazapin. Den medicinen suger ut alla känslor, säger du. Jag märker mest att mina drömmar förändras. De blir mer realistiska – jag flyger inte, jag har vanliga samtal med människor jag känner – och därför också mer förvirrande.
Jag lyfter blicken från skrivbordet precis så jag hinner se fågeln slå i fönstret. Omtumlad springer jag ut i strumplästen, men hittar inte den livlösa kroppen. Väl inne igen skymtar jag en alldeles vit ren i dungen utanför huset. Det är den andra vita renen jag ser under min vistelse. Den första stod invid motorvägen på väg uppåt från Rovaniemi.
Tre vita rävar…
En annan människa går bara att införliva fullt ut i en själv på avstånd. Väl framför mig är det alltid något i den andres varelse som stretar emot fantasins käkar. Med ett djur är detta ”något” också där, men det är svagare. Ofta för svagt. Lockelsen att dra in djuret i den egna symboliska verkligheten är alltför stor. En ren är en ren men det är också min ren, en gåtfull kurir med ett budskap jag har som uppgift att tolka. Mark-Alem lär sig att det inte är själva symbolen i drömmen som nödvändigtvis är det viktigaste, utan relationerna symbolerna emellan. Tre vita rävar men också moskén. Berget och renen. Fågeln och renen. Det föreställda liket och den plötsliga ankomsten.
Efter att avvisningslagen röstats igenom hittar jag två kvällar i rad döda fåglar på bilvägen. Jag tar bilder på bäggedera och skickar dem åt en vän.
Drömmar och ansvar
Freud är inte främst intresserad av drömtolkning utan av drömmarens egen tolkning; hennes självförståelse underlättas av en annan person, analytikern. Frågan om vilken plats man ger tolkningen är central, vilket även öppnar upp för en större fråga om hur det vakna livets uppburrade bilder och arbiträra associationer kan och bör förstås. Vi måste hållas ansvariga för dem.
I Drömmarnas palats drömmer inte medborgarna längre för sig själva, utan de matar regeringens ideologiska paranoia, ofta i förhoppning om att själva stiga i rang.
Som en följd av diktator Enver Hoxhas paranoida föreställningar byggs 700 000 bunkrar på den albanska landsbygden. För en befolkning på 3 000 000 är kvoten 4 personer per bunker. I romanen Den hårda vintern (1977) porträtterar Kadare en välvillig diktator: ”Den romanen var priset jag behövde betala för frihet”, säger författaren i en intervju då han vinner Man Booker-priset år 2005.
Väl hemma igen hjälper din son mig att flytta. Stolen böjer barnet under sig. Som robusta känselspröt rör sig de fyra stolsbenen lodrätt uppåt i trappan medan pojken håller tag i sittdynans svarta läder. Han lägger ned föremålet i mitt kök för att vända om igen. Flyttlådor står staplade framför fönstret. Nio år gammal. Du var lika gammal när ni flydde undan kriget, nio år, men var du lika liten?
Jag upprepar: tanken om en fasansfull morgondag föder en fasansfull morgondag.
Pojken flyr inte undan kriget. Åldern är inget symboliskt tecken. Den ska inte tolkas. Den spår inte framtiden.
25 november går solen ned i Kilpisjärvi. 53 nätter senare går den upp.
