Med mörkret vill den svenska regissören låta åskådarna skapa sina egna bilder, ge filmen litteraturens suggestiva kraft.
Det är april i den lilla staden Trouville vid Normandies kust. Gatorna i staden ligger folktomma. Det finns ett strandhotell här, en gammal träbyggnad där blåsten från havet rycker i igenstängda fönsterluckor. Ett av rummen har använts av den franske författaren och filmskaparen Marguerite Duras. På åttiotalet skrev hon här, och spelade in, den litterära texten till en av de sista filmer hon gjorde, L’homme Atlantique (1981). Den består nästan helt av svart film. En film i mörker, förutom Duras egen berättarröst.
Hotellet ligger öde. Men det är hit som den svenska regissören och manusförfattaren Mia Engberg (f. 1970) anländer, någon gång under mitten av 2010-talet. Sökandes efter den tystnad som omslöt den skrivande Duras skriver hon här själv på texten till den film som kom att få namnet Lucky One – en film som kom att ta vid efter föregångaren Belleville Baby. Tillsammans med Hypermoon ingår de i den trilogi av filmer som kommit att kallas för Bellevilletrilogin (med premiärer 2013, 2019 och 2023).
Förhöjd känsla av tillbakablickande
Det nav som trilogin kretsar kring är tillbakablickandet på en kärlekshistoria. En berättelse med ursprung i mötet mellan två älskande i Bellevillle, någon gång under sent nittiotal. Den ena i detta möte är en ung dokumentärfilmselev från Sverige, den andre en känslig gestalt med närhet till drogförsäljning och våldsuppgörelser.
Bellevilletrilogin har en gemensam ton som kan liknas vid tillbakablickande minnen. Med miljöer skildrade som genom en klardröm av olika filmtekniker. Som i Belleville Baby, där staden Paris blir en miljö i periferin av de älskandes vindsrum, skildrat genom en superåttakameras bleka färgregister. Filmberättelsens mosaik slår om till grovkornigt svartvitt foto, med blytung svärta, eller till grovpixliga gammeldigitala inspelningar. Plötsliga och ofokuserade närbilder dyker upp i ultrarapid – deras inverkan är som ett rus under berusning. Flimret av handmålade celluloidrutor ger ekon av amerikanska experimentalisten Stan Brakhage.
Inspelningar gjorda med iPhone visar bilder av en helt plötslig vanlighet, från en lägenhet i Sverige. I Belleville Baby vänder sig ett lekande barn mot mobiltelefonens kamera, och till mamman som spelar in. Det är dokumentära bilder, troligtvis från regissörens hem, i Stockholm. Förankrade i en nuets vardag bryts de av mot ljudinspelningar, av de forna älskandes hudnära telefonsamtal. De två, som efter att många år har gått, åter tagit kontakt.
För vi erfar dessa berättelser genom de raspiga telefonsamtalen, och genom Engbergs egen berättarröst. Det är en komposition mellan ljud och bild som skapar en förhöjd känsla av tillbakablickande, av att det vi erfar är ett minne, något som gått förlorat. Effekten förmedlar den plötsliga hägring som uppstår då den du en gång älskat åter hörs i andra änden av en telefonlur.
När det självbiografiska blir konst
Mia Engbergs sökande efter tystnaden i Trouville är skildrat i Den visuella tystnaden (2020), en essä om film, konst och det kreativa skapandet, i tät sammanflätning med den personliga erfarenheten. Essän, i bokform, har följts upp av Mörker som material, utgiven i september 2024 på ellerströms förlag.
Vid tiden för den svenska premiären av Hypermoon var Sveriges kultursidor sysselsatta med en debatt om självbiografins betydelse i den samtida litteraturen. Den svenska samtidens unga författare hade fastnat i autofiktionens tunnelseende självupptagna jag-form, tyckte vissa. Litteraturen har i alla tider kunnat utgå från det intimt självupplevda, tyckte andra. I en glödande positiv recension (27.9 2023) satte Göteborgs-Postens Hynek Pallas ner foten, och beskrev Engbergs film i förhållande till den självbiografiska formen. ”Och jag vill samla alla som skriver i litteraturens jag-debatter i en salong. Låsa dörren och tvinga dem att förstå hur det ser ut när det självbiografiska genom -formen – inte- innehållet – blir till konst via betraktarens sinnen.”
Även essäerna formar del av denna gemensamma poesi, likt studien av ett konstverk som betraktas ur olika vinklar. Essäernas texter skildrar en teoretisk och praktisk bakgrund till Engbergs filmiska vävar av verklighet och fiktion. För även om essäerna kan beskrivas som filmteoretiska – Mörker som material är en bearbetning av regissörens forskningsarbete i filmisk gestaltning – är de även personliga litterära texter, i sig, som bär på en berättelse.
Engberg skriver:
Filmen L’homme Atlantique består nästan uteslutande av svarta bilder. Marguerite Duras gjorde den i huset vid havet i Trouville 1981 och det var en av hennes sista filmer. Efter det gick hon tillbaka till skrivandet och lämnade filmen bakom sig. Ljudspåret består endast av två element: ljudet av havet som kommer och går och Marguerite Duras röst som läser en text.
Mörkret
Den brittiske filmskaparen och konstnären Derek Jarman gjorde någonting liknande med filmen Blue från 1993. Svårt sjuk i AIDS, och därmed på väg att förlora synen, bestod Jarmans sista film av en monofärgad filmruta. En film i blått, med överlagda ljud och berättarröster, och ”ett av de vackraste verken i filmhistorien”, skriver Engberg.
Under arbetet med Lucky One blev regissören sjuk i cancer. Hon blev frisk igen. Men manuset skrevs om medan hon var försvagad av sjukdomen, själva filmen blev del i läkeprocessen, där de rörliga bilderna istället föll in i en bildlös svart grund av röster och ljud, under inspelningens gång, under den löpande klippningen. Hypermoon kom till under liknande förhållanden, och genom samma slags arbetsprocess. Om hon trots allt inte skulle hinna, berättar Engberg, så skulle det åtminstone bli en sista film, ett avsked (Engberg beskrev denna process även under sitt besök på Esbo Ciné 2023, red.anm.).
Filmtrilogin har därmed en systerfilm, sprungen ur Hypermoon, utan rörliga bilder, en väv av voice-over och ljud, likt Duras L’homme Atlantique. Filmen –Secrets of the Sun – är även Mia Engbergs cancerbetingade hyllning till Jarmans Blue.
Filmerna studeras i detalj, nästan som formel, i dess rytm och komposition – tillsammans med Derek Jarmans och Marguerite Duras filmer – och i deras förmåga att använda film, som medium, i förmedling av ett minne, en känsla, en saknad.
Den senegalesiske regissören Ousmane Sembène lät en allomfattande yttre berättarröst knyta an till traditionellt afrikanskt berättande. Filmen är debuten Borom Sarret, från 1963, en direkt estetisk konfrontation mot synkroniserat tal och den forna kolonialstaten Frankrikes filmideal. Den franske regissören Chris Marker använde sig av voice-over på liknande vis i de klassiska essäfilmerna La Jetée och Sans Soleil, från sextio- respektive åttiotal. Genom ett tillbakablickande berättande försköts tid och rum, i förfrämligande uppdelning mellan röst och bild.
Filmerna studeras i detalj, nästan som formel, i dess rytm och komposition – tillsammans med Derek Jarmans och Marguerite Duras filmer – och i deras förmåga att använda film, som medium, i förmedling av ett minne, en känsla, en saknad.
Begreppet mörker rymmer således flera betydelser. En av dem är själva filmdukens svarta mörker –som blir närvarande genom montagearbetets rytm i Bellevilletrilogin, där biosalongens tystnad pulserar genom de bilder, ljud och musikstycken som syns och inte syns, hörs och inte hörs. En annan betydelse av begreppet mörker handlar om att själv komma från ett mörker, befinna sig i ett mörker, och även söka sig till ett mörker. Med allt detta sagt – i intervjuer är regissören chosefri, spontant lättsam. Essäerna väjer heller inte för att lyfta fram det som kan anses som banalt eller mainstream.
Postpunkens dova mörker
Engberg berättar om de konstnärer, författare och filmskapare som inspirerat till det egna uttrycket. En av dem är Nan Goldin, vars personliga och direkta fotografier, bland annat från New Yorks nattmiljöer, rör sig i den egna miljön och den egna erfarenheten. Detta går omöjligen att skildra utifrån, berättar Engberg. En blick som inte är medlidsam, utan istället grundad i den egna smärtan. Hos Goldin uppstår så en ingång till den egna skapande friheten, till ett rum som även tillåter det trasiga och det mörka. Under sin tid som filmstudent på nittiotalet, på Dramatiska Institutet i Stockholm, gjorde Engberg en film om en vän – likt Derek Jarman döende i AIDS.
Jag är inte säker på att jag kände till Nan Goldin under perioden jag filmade Kalle, men när jag senare kom i kontakt med hennes bilder var det en överväldigande upplevelse. Jag levde då i San Francisco där Museum of Modern Art hade en stor separatutställning med hennes bilder. Jag gick omkring i utställningen i timmar i en euforisk känsla av att vara sedd och få finnas. En känsla av att inte vara ensam, eller kanske fortfarande ensam men för en stund befriad från att vara den andra. Jag var subjektet och blicken och berättelsen på samma gång.
1980 formade den tystnad som omgav musiken på manchesterbandet Joy Divisions LP Closer ett närvarande rumsligt mörker bland dova metalliska ekon. Det musikaliska uttrycket kallas för postpunk, och benämner den popmusikaliska period efter att det brittiska sjuttiotalets treackordspunk – Sex Pistols det mest utmärkande – hade utvecklats, gått vidare, och istället fann ett experimentellt musikaliskt mörker. Hos Engberg förnimmer jag samma slags konfrontation och dova svärta:
Och jag tänkte på den där tystnaden jag sökt i Marguerite Duras hus vid havet i Normandie. Kanske var mörkret inte en tystnad utan ett svart dån – det öronbedövande bruset av våldsam rörelse då vi balanserar på kanten av avgrunden och blickar ner i djupet.
Även den svenska författaren Mare Kandre skapade en förfrämligande ”svensk” postpunk, med sin litteratur, så som Engberg gör genom film. Båda med kompromisslös konstnärlig integritet, båda med energi från den ursprungliga punkens och avantfilmens motvilja mot att fråga någon om lov. Kandre dog en för tidig död 2005. Under tvåtusentalet har hennes betydelse för svensk litteratur fortsatt att växa hos en ny generation författare, poeter och låtskrivare i Sverige.
”En essä om filmens död.” Undertiteln till den senare av essäerna hänvisar till ett uttalande av Marguerite Duras. Engberg skriver:
Jag ville också döda filmen och skapa något nytt. Något nytt som gav åskådaren ledigt från rollen som konsument och lät henne skapa sina egna inre bilder, så som litteratur eller musik. Där i mörkret tänkte jag att något kanske skulle vakna, något som kunde rädda oss människor från oss själva.
Det är i mörkret som filmen föds. Det är därmed inte en fråga om att döda filmen –utan om att rädda den.
Mia Engberg:
Mörker som material.
ellerströms förlag, 2024.
Mia Engberg:
Den visuella tystnaden.
POV Books, 2020.
Filmer i urval
Secrets of the Sun (2023)
Hypermoon (2023)
Lucky One (2019)
Belleville Baby (2013)
Dirty Diaries: 12 Shorts of Feminist Porn (2009) (initiativtagare och producent)
165 Hässelby (2005)
Selma & Sofie (2002)
Parkside Girls (1998)
Foto: Ur Mia Engbergs Hypermoon (2023).
