Elfriede Jelineks pjäs Jackie drivs först och främst av ett slags äckelpoetisk överdrift. I uppsättningen som hade premiär på Avomet ovet blir Jelineks Jackie Kennedy en förlegad stillbild, skriver Rakel Similä.
När man läser Elfriede Jelinek befinner man sig under attack. Schabloner vrids upp till makabra grimaser medan meningarna tumlar omkring i baklängesvolter. Författaren bryr sig varken om sina karaktärer eller läsaren. Popkultur, högkultur, reklamspråk, sentimentalitet, pornografi och mytologi vävs samman till ett orkestralt oväsen som frihetsberövar dig med sin dubbelhet av tjuskraft och äckel. Pjäserna är först och främst block av text, helt obrydda om hur det är tänkt att de ska gå att sätta upp på scen. Varje Jelinek-uppsättning är därför i allra högsta grad en presentation av regissörens egna konstnärliga vision. Eftersom den teatrala dimensionen inte står utskriven behöver den uppfinnas.
Man lägger direkt märke till två saker när Jackie sätts upp på Teatteri Avoimet Ovet (en samproduktion med Myllyteatteri): scenrummet anspelar på realism och Jackie – alltså Jackie Kennedy – är dubblerad. I ett avdankat rum med tapeter i Josef Frank-stil och en elektriskt blå plastdivan packar två kvinnor i svarta byggoveraller in LP-skivor i plastsäckar. Efter ett tag träder en av kvinnorna in, klädd i negligé. Ansiktet är häpet, håret har lossnat som efter strålbehandling. Kanske är det först nu hon egentligen är Jackie. När även den andra kvinnan har klätt om till morgonrock står de inför varandra som en spegel. Händerna glider över kinden samtidigt.
Jackie har kallats en monolog, men om man läser texten inser man att det är flera olika stämmor som tävlar om utrymme. Möjligen har ett jag plats för dem alla. På scenen mässar skådespelarna ena stunden texten samtidigt och så bryts den upp i två varvade lager. En Jelinek-röst ska ändå inte förstås som en karaktär. Hon skriver inte för en psykologisk dramatradition, där enhetliga subjekt förs samman av en intrig i hopp om publikens inlevelse. Viktigare är textens musikalitet och virrvarr av visioner. Jackie befinner sig i ett stillsammare läge på jelinekskalan, men drivs ändå först och främst av ett slags äckelpoetisk överdrift. En klyvning (bilden Jackie – Jackie, ljusa Marilyn – mörka Jackie) gestaltas; ofta frenetiskt, alltid oberäkneligt.
Anmärkningsvärt i denna uppsättning är därför tempot. Det kunde beskrivas som stapplande, en monoton melankoli. Ingendera kvinna lyckas fullt ut fånga varken textens klangfulla väsen eller Jackies glamour, vilket delvis kan ses som ett regimisslyckande. Språkets vildhet sjunker undan i skådespelarnas försiktiga inlevelse. När denna spelstil kombineras med det prosaiska scenrummet och de bedagade dräkterna sumpas pjäsens anda. För Jelineks Jackie är prinsessan, arketypen, klichén, mediafenomenet Jackie – inte den historiska karaktären. Fastän pjäsens grundfenomen, bildverkligheten, bara blivit än mera aktuellt idag känns uppsättningens Jackie Kennedy märkligt förlegad, som en konserverad stillbild.
Möjligen är just regissörens blick det stora bryderiet. Det handlar inte enbart om realism (att Jackie drar ett bylte av köttigt tyg ur magen eller att sminkbordet istället för speglar innehåller blonderat hår kan knappast beskyllas för just sin verklighetsorientering). Men i en dylik tolkning dankas Jelineks grundläggande klang av. Illviljan och grimasen är nu sympati och lidelse. Så går också mycket av författarens drastiska livskraft förlorad. Men kanske kunde man säga att texten överlever uppsättningen till trots. En tromb som mot förmodan förirrat sig i en nedgången förort.
Avoimet ovet & Myllyteatteri: Jackie – Tyttö ja kuolema IV
Regi: Jaakko Kiljunen och Maiju Tainio
På scenen: Mirva Kuivalainen och Yuko Takeda
Text: Elfriede Jelinek
Scenografi och dräkter: Oscar Dempsey
Planering av dräkter och rekvisita: Anne Svensk
Ljus: Titus Torniainen
Ljud: Juri Jänis
Dockteater: Maiju Tainio
Dramaturgisk dialog: Pauli Patinen
Översättning till finska: Jukka-Pekka Pajunen
Spelar till 1.11 2024
Foto: Mitro Härkönen
