Genom sin bok Ibland är det alltid samma sak vill Robert Myhreld ge en inblick i livet på psykiatrisk avdelning.
08:56: en kvinna står en millimeter från teven och filmar Edward Blom när han ger uppförandetips inför sommarens grilltillställningar. Begiver mig i sällskap med skötare till ECT-behandling.
För Ny Tids läsare är Robert Myhreld känd som kritikern som med mustigt språk och pregnanta formuleringar tar sig an lite mera udda böcker från mindre förlag och som även skriver digra essäer om författare som Andrej Platonov- och Varlam Sjalamov.
I vintras gav Myhreld ut boken Ibland är det alltid samma sak som utspelar sig under några veckor på en psykiatrisk avdelning i Göteborg där han själv befann sig våren 2022. I korta texter beskrivs dråpliga episoder och möten med andra patienter (se även Sara Nymans recension i detta nummer). Han varvar anekdoter med reflektioner kring sjukdom, ibland i dialog med skönlitterära exempel.
Texterna skrev Myhreld på sin telefon och ursprungligen spred han dem på sociala medier, mest för att hålla folk uppdaterade när han befann sig på avdelningen med inriktning på bipolär sjukdom. Den breda uppskattning texterna rönte fick honom att även ge ut dem i bokform.
Att tala om självmord
– Boken kan hjälpa både folk som är sjuka och de som inte är det. Om man inte är sjuk kan det vara nyttigt att få en inblick i hur det ser ut på en avdelning, säger Myhreld när jag intervjuar honom per zoom en eftermiddag då solen är så stark att jag måste dra för gardinerna.
Han säger att många säkert har sett människorna på stan som gör eller säger konstiga saker, kanske i ett maniskt tillstånd. Det vore viktigt, påpekar han, att inte döma dem.
– Jag hoppas att min bok ger en bild av att det är riktiga människor det handlar om, inte bara sjukdom.
Ibland är det alltid samma sak närmar sig psykisk sjukdom genom ett slags absurdistisk vardaglighet, samtidigt finns det ett stort allvar, i synnerhet när Myhreld mycket öppet skriver om självmordstankar.
– Första gången någon frågade mig ”funderar du någonsin på att ta ditt eget liv?” upplevde jag att det var oerhört befriande att någon vågade fråga det. Det kan vara svårt att ta första steget och säga en sådan sak, men om man misstänker att någon går runt med sådana tankar är det viktigt att göra det.
Ångest och depression är kanske mindre stigmatiserade idag och många framhåller vikten av att kunna vara öppen om psykisk sjukdom. Samtidigt, säger Myhreld, upplevs självmordstankar eller schizofreni ofta som skrämmande fenomen. De är så väsensskilda från en vanlig depression eller ångest.
Som jag förstår Myhreld påminner han i sin bok om något som går utöver en allmän samhällelig diskurs, han tar nämligen upp vad det betyder att faktiskt våga närma sig männis-kor, som de är, att förhålla sig till det som vid en första anblick kan te sig underligt.
När han varit ute och pratat om boken har han framhållit hur en psykos kan drabba vem som helst, det behöver inte vara något exceptionellt. Han nämner en person som drabbats av hjärnblödning och som efteråt drabbats av vanföreställningar, ett annat exempel är kvinnor med förlossningspsykoser. Sådana upplevelser talas det inte mycket om, inflikar han.
Den maniska fasen betyder att du kan ha obegränsat med energi, inte jättebra impulskontroll och det är lätt hänt att du förstör sociala relationer, kanske köper du ett hus på ett konstigt lån.
Lyckokast bo i storstad
Patienterna kom och gick på avdelningen där Myhreld vistades under 6 veckors tid. Vissa är där några dagar, andra många månader. Somliga patienter befann sig i den depressiva fasen av den bipolära sjukdomen, andra i den maniska:
– Den maniska fasen betyder att du kan ha obegränsat med energi, inte jättebra impulskontroll och det är lätt hänt att du förstör sociala relationer, kanske köper du ett hus på ett konstigt lån. Det handlar om att göra saker man inte skulle göra om man var frisk. Du har mycket energi- men mår samtidigt väldigt dåligt. Och den som är manisk har inte sjukdomsinsikt. Många slutar med mediciner för att de tänker att de är friska.
Speciella situationer uppstår på en avdelning som vårdar både människor som är depressiva och som är maniska, säger Myhreld och tillägger att vissa är tvångsintagna. Att komma frivilligt, dessutom kunna tala för sig och ha en viss sjukdomsinsikt gör det lättare att förhandla med läkare om sådant som permission, säger Myhreld som har erfarenhet av just detta.
I Finland betonas den öppna psykvården och resurserna är inte stora. Hur är det i Sverige?
– Den psykiatriska vården är inte jätteprioriterad. Medicinering blir ett sätt att spara pengar.
Myhreld lyfter fram hur vården skiljer sig åt beroende på vilket sjukhus man råkar befinna sig på.
– Som bipolär hade jag tur att jag bodde i Göteborg, där det finns en hel avdelning för bipolära patienter inom den öppna vården. Jag fick vård snabbt och fick snacka med folk som vet vad det handlar om. Hade jag bott i Haparanda vore det kanske helt annorlunda. Det är helt klart ett demokratiskt problem.
Myhreld har också själv jobbat inom den psykiatriska vården, inte- på psykiatriska avdelningar men exempel-vis på korttidsboenden där sjuka människors behov kollas upp inför mera stadigvarande lösningar.- På dylika boenden får klienterna stöd med att handla, städa och ta sina- mediciner.
– Eftersom jag själv varit sjuk är jag inte rädd för mörkret. Jag vet hur det är att vara i så dåligt skick att man inte längre vill leva. Jag är inte rädd för sådana tankar eller känslor. Men det är tufft att jobba inom psykiatrin. Jag vill inte jobba där inom den närmaste framtiden eftersom att jobba med människor kräver intensiv interaktion och det tar så mycket energi. Det kan komma sig av att jag varit sjuk länge och haft många depressioner. Jag blir snabbt trött.
Skriva och tänka
– Jag kallar mig arbetslös, säger Myhreld när jag börjar ta upp hans värv som skribent. Han skriver kritik och essäer, och har gett ut en bok, men det är inget han kan livnära sig på. Skrivandet och kritiken betraktar han mer som en hobby som han får lite grann betalt för.
Att han började skriva kritik hängde ihop med att han gillar att läsa.
– Skrivandet är ett sätt för mig att reflektera kring boken. Ursäkta franskan, men jag är jävligt dålig på att tänka. Samma gäller varför det var viktigt att skriva boken.
– I skrift kan jag kasta mig in i ett långt resonemang, men jag kan inte tänka mig fram till dem.
Vad är en bra kritiker?
– Man ska vara ärlig mot sig själv. Då ska man kunna se brister i boken. Det gäller att på ett milt sätt kunna förmedla bristerna. Samtidigt ska man komma ihåg att det är människor som skrivit böckerna och människor som tar emot kritiken. Däremot ska man inte ljuga för att man är rädd för att trampa någon på tårna.
Myhreld betonar också att kritikern behöver utveckla sig och en sak som ingår i det är att också läsa andra kritiker. Då kan man få syn på andra sätt att ta sig an en bok eller andra sätt att skriva en recension.
Lära sig av läsning
– Läsande är en akt jag uppskattar först när den ger motstånd eller vidgar, alltså blir till.
Genom att läsa böcker lär man sig om människor, om samhället och om historiska skeenden, säger Myhreld-. Att läsa är också en övning i empatisk förmåga, även om det finns en gräns för vad man kan lära sig av böcker.
– Jag tror att vår möjlighet att genom läsning inse djupet av någon annans upplevelser är begränsad. Det allra mesta måste vi gå oss till och stigarna är många och oftast otillgängliga. Däremot kan läsningen göra oss medvetna om att något annat existerar. Kanske ge en glimt in genom den dörr som inte är vår.
– Att inte känna sig hemma i sin kropp, att dess form och funktion inte ligger i linje med ens känsla, har jag aldrig upplevt. Däremot känner jag till känslan av att vara instängd i köttet, att vilja spränga sig fri oaktat- hur många revben som skulle- knäckas.- Känslorna och tankarnas slitningar som ger starka verkningar. Ord är inte sällan fattiga på innehåll. Det enda vi faktiskt kan göra är att, trots det motsägelsefulla, skriva oss runt det. Andra ord, nya liknelser, olika strängar. Och läsa, alltså spela på dessa strängar. Så gott det går.
Myhreld återknyter till sin egen bok: det är bara till en viss gräns man kan läsa sig till förståelse av vad det är att vara sjuk.
– Men det är bättre att lära sig lite än ingenting.
Skrivandet är ett sätt för mig att reflektera kring boken. Ursäkta franskan, men jag är jävligt dålig på att tänka. Samma gäller varför det var viktigt att skriva boken. I skrift kan jag kasta mig in i ett långt resonemang, men jag kan inte tänka mig fram till dem.
Kärleksfullt men roligt
För att återkomma till boken: att skriva om psykisk sjukdom, vika är utmaningarna med det och vilka är dina litterära förebilder?
– Jag har skrivit om psykisk sjukdom länge och jag tycker inte det är svårt. Jag ser inte längre varför jag inte skulle våga skriva om det.
När han skrev skildringarna som finns i Ibland är det alltid samma sak krävdes ändå en hel del finkänslighet. Han ville skildra de andra på avdelningen kärleksfullt. Beskrivningarna är självfallet anonymiserade men om personerna som finns med läser boken skulle de känna igen sig.
– Jag vill att de ska framstå som människor. Det kan vara på ett lite roligt men inte elakt sätt. Och det är ett inifrånperspektiv, jag är inte en vårdare som sitter och fnissar i ett hörn. Jag är ju på avdelningen av en anledning.
Myhreld nämner en annan bok som påminner om hans, med korta stycken som skriver fram verkligheten inom vården, inifrån: Andreas Lundbergs Storm i den pelare som bär (2016) beskriver en vistelse på en sluten psykiatrisk avdelning.
– Jag skulle aldrig kunna skriva en roman för då måste man ha fantasi, jag är bättre på att observera.
Han beskriver sin egen bok som en dag-för-dag-bok utan ett bestämt tema.
– Jag vill inte skriva en uppföljare, jag vill ju inte hamna där igen.
Myhreld kunde dock tänka sig att skriva om vad det är att vara sjuk i världen utanför, hur det påverkar arbetslivet. För egen del påpekar han att han inte på länge har haft en heltidsanställning. På anställningsintervjuer har han upplevt att han inte kan vara öppen med skälet bakom detta.
Foto: Privat
Uppföljning behövs
Hur gör Myhreld för att hålla fast vid sin orädda attityd?
Han nämner en i grunden god självkänsla som han med tiden utvecklat.
– Jag äcklas inte av mig själv, jag äcklas bara ibland av att jag är, att jag existerar. Jag gillar mig själv, helt enkelt. Jag kan stå i det. Har man en stabil grund att stå på är det enklare att göra vad man vill.
Vi återkommer till de urbana mötena: att på stan träffa folk som har missbrukarproblematik och som också har psykiska problem.
– Man ska inte förakta de här människorna. De kan ha tragiska historier bakom sig. Alla har varit barn, brukar jag tänka. Allt blir lite mjukare om man tänker på det sättet. När du var 10 och fröken frågade vad vill du bli svarade ingen: jag vill bli narko-man.
Myhreld anser att samhällets insatser för att hjälpa den här gruppen är otillräckliga.
– Visst finns det individuellt ansvar men många har tagit så mycket ansvar de klarar av, folk har olika förmågor och möjligheter redan i utgångsläget.
Att det finns gedigen kompetens inom psykiatrin är självfallet viktigt. Och resurser, de behövs för att kunna skapa fler platser för sjuka. Det som däremot hamnat lite i skymundan är brister i systemet som finns just nu, nämligen uppföljning. När en person som varit psykiskt sjuk börjat må bättre, hur följs det upp?
– Det behövs en mer omfattande och övergripande vård, det räcker inte med bara öppen eller sluten vård.
Foto: Privat
