– Nä, folk vet jag har ögon i nacken, säger Kristiina Kolehmainen när jag undrar om inte Serieteket har problem med oregerliga ungdomar.
Kristiina Kolehmainen, chef för Serieteket i Stockholm, vilar som draken på skatten. Men en rätt så välvillig drake. Förstår man sig på vilken skatt det är hon förvaltar vill hon inget hellre än dela med sig.Seriebiblioteket finns i Kulturhusets bottenvåning, vid Sergels torg mitt i stan. Jag har aldrig upptäckt det förut och undrar när de öppnat.
– Serieteket öppnade den 18 november 1996. Jag var projektledare också, så jag kan det datumet utantill.
Det är ju hemskt att jag kunnat missa det i så många år.
– Många som går förbi tror nog att det här är en affär. Ett bibliotek får liksom inte se så inbjudande ut, är Kolehmainens förklaring.
– Det är ganska ovanligt att ha en så här omfattande seriesamling och serieverksamhet. Nu efter tio år börjar det vakna upp ett intresse från olika håll.
Serieteket hör till stadsbiblioteket, men också till Kulturhuset, men kanske framför allt till Kolehmainen som verkar avsky byråkrati lika mycket som hon gillar serier. Och allt som kretsar kring serier, för Serieteket är mycket mer än ett vanligt bibliotek.
– Vi har tre sorters verksamhet här. Vi är ett lånebibliotek för seriealbum. Och så är vi ett referensbibliotek för serietidningar och litteratur om serier. Och så arrangerar vi evenemang kring serier.
Det man ordnar är festivaler, kurser, workshops, bioföreställningar med serietema, radioteateruppspelningar, serieskaparbesök, och mera.
– Den övriga verksamheten gör att vi behåller vår publik, eftersom det hela tiden händer något här. Därför möblerar vi också hela tiden om här, det ska kännas att lokalen förändras.
Jag har ju svårt att tänka mig att de skulle ha svårt att behålla sin publik. Men Kolehmainen berättar att det ofta är väldigt tyst, speciellt de sena öppethållningstimmarna, som är en anpassning till Kulturhusets tider.
– Vi hade över 100 000 besökare ifjol. Och det kommer fler och fler skolklasser hit.
Kolehmainens inställning till klassbesöken är lite delad.
– Det finns oerhört duktiga lärare. De kan till exempel använda ett album som Tintin i Kongo som utgångspunkt för en diskussion om hur svarta har skildrats och skildras i litteraturen.
– Men sen finns det de som kommer hit för att de inte orkar undervisa sina rastlösa elever en fredagseftermiddag.
De får vända i dörren i så fall. Inga oanmälda grupper tas emot, och klassbesöken ordnas utanför ordinarie öppettider.
Ett pojkbibliotek
Kolehmainen säger att 80 procent av Serietekets besökare är killar.
– Det här är ett pojkbibliotek. Och de populäraste böckerna är killserier, till exempel Preacher, Hellboy. Jag brukar tala om de tre M:n: Moore, Miller och Mignola.
– Och Sandman är alltid populär. Neil Gaiman är över huvud taget så oerhört bra.Jag brukar tänka att det visserligen är uselt betalt att jobba på Ny Tid, men att det antagligen är världens roligaste jobb. Men när Kolehmainen berättar att hon träffat Gaiman fler gånger börjar jag undra om det är dags att ompröva det påståendet.
– Det är 15 år sedan Sandman publicerades, och fortfarande är det någon per år som upptäckt den, och som så tydligt absolut inte kan tänka sig att någon så gammal som jag skulle känna till den, säger Kolehmainen och skrattar.
För så är det ju med de riktigt bra böckerna, att man vill bevara hemligheten i den mån det är möjligt. Man vill tro att det är lite kult med Sandman.
– Jag skulle säga att 70 procent av våra böcker är alternativa, och 30 procent mainstream. Till exempel har vi väldigt fina årgångar av Kalle Anka men de är inte så populära. Och det är jag ju bara glad för.
Här dräller ingen
Kolehmainen säger att det är brist på både översättningar och distribution av utländska serier, och så har det varit ett bra tag.
– Man kan säga att två generationer av franska serier är helt okända i Sverige.
Serieteket har böcker på femton olika språk, förutom svenska är engelska och franska de stora språken.
– Jag bär själv allt franskt med mig från Frankrike. Den franska kolonin i Stockholm vill gärna hålla det som en väl bevarad hemlighet, att vi har nya franska böcker här.
– Men överlag har Sverige alltid haft en amerikansk dominans inom kulturen. Och då amerikansk i betydelsen USA, inte Kanada eller Latinamerika. Och så England i viss mån. Men England anser man ju vara en del av Sverige.
Kolehmainen säger att hon knappt ser de nyaste böckerna, de är utlånade och reserverade hela tiden.
– Och så ska det vara. Så dyrt som det är att köpa in, det är inte värt pengarna om böckerna står i hyllorna.
Det finns en grupp stamkunder som kommer till Serieteket och går rakt till hyllan för nyanskaffningar, och läser praktiskt taget allt nytt, inte bara sånt de känner till från tidigare.
– Nånting som kommit ut för tre år sedan är gammalt här hos oss, då ger vi gärna vidare böcker till andra bibliotek i Stockholm. Och där är det som är tre år gammalt det nyaste på deras seriehylla.
Serieteket försöker upprätthålla en balans mellan de tre stora: europeiska, amerikanska och japanska serier.
– Vissa saker är oerhört efterfrågade. Den japanska invasionen är så stor, vi kan inte tillgodose den efterfrågan, vi har inte råd att köpa in så mycket. När vi började köpa in japanska serier var vi rätt ensamma om det. Men nu finns många av dem att köpa överallt, och då är de ingen idé att vi har samma här.
Jag undrar om stället inte översvämmas av ungdomar som hittat det ideala stället att drälla på.
– Jag anses vara en så bestämd människa, att här dräller ingen.
– Jag har kastat ut så många gäng härifrån att numera behöver jag bara titta på dem så lugnar de sig. Vi kan ha tjugo tonåringar här inne en fredag eftermiddag, och det är knäpptyst, alla läser.
Solveig Arle
