Teatteri.nyt som gick av stapeln 10–21/10 är en festival som skall fungera som mötesplats för ny teater, dess konstnärer och publik. I år fokuserar man på teater som spelas utanför de stora institutionerna och som leker med det konceptuella, med rummet och med föreställningsformen. Inom ramen för festivalen har Teatteri Venus haft premiär med föreställningen Likaisia juttuja på Kiasma.
Föreställningen börjar ute på Kiasmas terrass, bredvid Mannerheimstatyn. Där får vi i publiken oss en rejäl dusch av sinnesintryck. I ett moln av cigarettrök och avgaser får vi lyssna till inspelade röster som berättar om lukterna som dominerat staden förr i tiden. De sammetslena beskrivningarna av lukter av avlopp, tvål och koldamm blandar sig med rusningstrafiken, spårvagnsdundrandet och en ensam skateboards smällar mot stenbeläggningen.
Sinneskarusellen öppnar upp stunden och platsen. Kiasmas terrass blir med ens till en korsningspunkt för tiden, ljuden och dofterna. Härifrån kan det gå vart som helst, tänker jag. Och på sätt och vis får jag rätt. Föreställningen som jag får se (och höra och känna) innehåller verkligen vad som helst. Det är en dryg timmes presentation av olika människors olika uppfattning om, dels vad som är vackert och tilldragande, men framför allt om vad som är obehagligt, motbjudande och äckligt: Likaisia juttuja.
Venus ger sig ut för att leka med skillnaden mellan ”teater” och ”resten av samhället”. Man pekar på vilka normer som gäller på teatern genom att bryta mot dem. Publiken får till en början sätta sig som bordsgäster vid samma bord som skådespelarna. Och snart bryter skådespelarna integritetsgränsen hos sin publik genom att komma väldigt nära i väldigt lite kläder.
Man presenterar också sina experiment utanför teaterns ramar. Vad händer när man tvättar håret i en prydnadsbassäng mitt i stan? Eller när man tigger pengar till dyra skönhetsmedel? Aningen oskuldsfullt, kan man tycka, men ändå intressant som undersökning. Sedan är man tillbaka till kärnan: Var går gränsen på teatern? När blir något anstötligt, på riktigt, för en publik?

Äckligt på lek

Att få en publik att känna äckel är inte lätt, men det är ändå tydligt att Venus försöker. Under föreställningen passerar bl.a. kvinnliga könshår, putande kalsonger, en slickande tunga, använd tops, stinkande möglig frukt och långa gula tånaglar på svettiga fötter bara några centimeter från mina ögon (och näsa). Jag tänker på min vän med fotfobi. Jag undrar om hon skulle kunna ta avstånd från sin fobi under sådana omständigheter. Själv tar jag nämligen fullständigt och automatiskt avstånd från den känsla av obehag jag antagligen skulle ha känt för allt detta om det inte var för att jag visste att det var frågan om teater.
För det blir ju inte äckligt. Inte på riktigt. Det blir presentationer av företeelser som kunde ha varit äckliga, i en annan miljö. Det är inte förrän skådespelarna vågar ta ut svängen med teaterns eget medel och närma sig det groteska, som något verkligen händer.
Man börjar med att efterapa schabloner av Romen, Långtradarchauffören och Våldtäktsmannen. Man odlar fördomarna mot dem, odlar viet och domet och gör det komiskt. Sen tar man sig an Rasisten. Om och om igen stiliseras våldsamheten och hotfullheten. Om och om igen. Tills det plötsligt är tydligt att det obehagliga inte alls ligger i Rasisten, utan i skapandet av den schablon som avbildas på scenen.
Så är det Den handikappades tur. Att efterapa schablonbilden av en handikappad är tacksamt. Det är en av de företeelserna som är tabu också på teaterscenen. Det är omoraliskt och fult, och därmed alltså en skatt för en föreställning som vill utforska gränserna för just detta. Tre skådespelare sitter på var sin stol och spelar någonslags salig blandning av cp-skada och utvecklingsstörning. Och de gör det länge. De gör det för länge.
Först blir det tråkigt. Sen blir det banalt. Sen blir det pinsamt. Sen blir det obehagligt. Och sen förstår jag: Teatteri Venus är bombsäkra på att ingen utvecklingsstörd person kommer att se deras föreställning. För om det skulle ske, då skulle vi på riktigt kunna tala om likaisia juttuja. Men jag vet inte om någon av oss skulle vilja se gränserna provas i en sådan utsträckning.
Venus föreställning må stundvis kännas feg och ha en lite ensidigt uppradande dramaturgi, men den lyckas med sin undersökande karaktär vrida på relevanta frågeställningar kring teaterkonstens relation till sitt samhälle: Gäller samma regler och samma moral på teatern som utanför den? Var går gränsen på teatern? Och vad vill man att publiken skall känna, på riktigt?