– Det finns en lista över personer som vi kan intervjua och utanför den listan går man helt enkelt inte, vi vet alla vems bröd vi äter, säger den kirgisiske författaren och journalisten Bubu Tokoeva.
Med turen som följeslagare
Bubu Tokoeva hade tur, och nu tummar hon på sin egen bok, långt borta från hemlandet Kirgizistan, vid ett kafébord för fyra, omgiven av gäster och deltagare i den internationella PEN-kongressen i det avlägsna landet Finland, dit hon har blivit inbjuden. Bredvid henne sitter en ung tolk med mycket trevligt utseende, en rysk journalist som översätter hennes ord från ryska till engelska och finska med stort patos. Också han känner för de kvinnliga kirgiziska författarnas situation.
Censurens vardag
Tidningen som Bubu Tokoeva arbetar för heter Asylzat, och den riktar sig till kvinnor. Asylzat ägs av frun till landets förra president.
Sanning är ett annat ord som återkommer då Bubu Tokoeva talar om författarskapet i sitt land. Sanningen om litteraturens tillstånd är, ur ett kulturellt perspektiv, dessvärre dyster. Det antal författare, speciellt unga kvinnliga sådana, som fyller skrivbordslåda efter skrivbordslåda med texter som de inte vill låta ge ut eller har möjlighet att få publicerade, är häpnadsväckande stort i Kirgizistan. De lider av ensamhet, av brist på kommunikation, av brist på statligt understöd i form av något slags stipendier eller organisationer, av en tystnad kring sina verk och sin person som i långa loppet blir outhärdlig. De försvinner som forna tiders andeväsen, tills ingen längre tror att de existerar. För att bli publicerad måste författaren ofta ge ut sin bok själv, och vem har råd med det? Svaret är enkelt; de som har pengar. Bokhandlarnas glasvitriner fylls av dessa personers verk; forna generaler och politiska ledare som låter ge ut illaskrivna memoarer. För att hitta en modern kirgizisk författares verk i en bokhandel i Kirgizistan måste man ha, just det, tur.
Johanna Holmström