Ute eller inne?

av Vivi-Ann Sjögren

Tillfälligheter och en viss läggning hos mig har bidragit till att jag lever mitt i en pågående språklektion. Det ringer aldrig ut. Jag blir aldrig pensionerad, jag har aldrig semester. “Eleverna” tar aldrig slut. Tidsscheman existerar inte, inte heller klassrum.
Den största drivkraften är antagligen viljan eller behovet av att förmedla kunskap som jag har fått tillgång till. Att låta den gå vidare.  Mitt modersmål är svenska, livet har gett mig ytterligare ett “nästan-modersmål”, spanska.  Mottagningsfältet är närmast gränslöst, uteslutna blir bara de som har exakt samma bakgrund som jag.
Dessutom har jag lyckan att tillhöra en språkminoritet, vilket betyder att nästan alla omkring mig är potentiella “elever” .
“Undervisningen” ser olika ut beroende på vem mottagaren är, i vilka sammanhang vi möts, i vilket förhållande vi står till varandra. Svenskan – eller spanskan – lyfts in som en del av skeendet. Ett tålmodigt lyssnande kan vara viktigt, nej, vad säger jag, ett tålmodigt lyssnande är extremt.viktigt.
Samtidigt innebär det en upptäcktsresa på alla tänkbara nivåer. Saker och ting sätts plötsligt i ny belysning och man får nycklar till att betrakta dem ur oanade håll. Ibland kan det leda till att man får ifrågasätta sina övertygelser, revidera sina åsikter.
Få saker gläder mig mer än att få ändra mina åsikter. Det bevisar att jag är kapabel att gå ett steg vidare, det försäkrar mig om att jag inte har fastnat i en omärklig slentrian, eller lättja. Att rörelsen finns.
Överhuvudtaget blir jag upprymd över ändringar, i all synnerhet plötsliga sådana. De sätter igång processer  som utmanar, som kräver att jag anpassar mig, som  mäter den kapacitet som finns eller inte finns. Att det finns material i mig som kan klara av den nya situationen. Det kan också stärka min uppfattning om att jag verkligen är en del av tillvaron. Det hjälper mig att gå hand i hand med tiden. Med andra ord: det ger mig lugn och ro. Så enkelt.

På spanska är ordet för nu ahora (h är stumt, betoningen ligger på o, som utalas som å). Enkelt? Ja, och nej. Det kan betyda nu, men lik ofta betyder det inte ännu. Med andra ord strax, eller snart, eller så fort jag hinner, om en stund, eller just just, eller det blir nog av, men inte just nu. Samtidigt förklarar detta enda ord den så kallade mañana-mentaliteten: det handlar inte om att inte ha sinne för tider, det handlar om att göra något när det är dags. När tiden är inne.

I det språk jag uttrycker mig på just nu kan tiden vara både ute och inne.

Lämna en kommentar