Kira-Emmi Pohtokari är chef för Åbo Svenska Teater. Ny tid ställer tre frågor om nedskärningarna i statens finansiering av teatrarna.
Finansministeriets budgetförslag innehåller en nedskärning av de professionella teatrarnas finansiering med 13 procent för år 2025. För ÅST:s del kan det betyda ett bortfall på upp till 188 000 euro.
1. Vilka konkreta följder har nedskärningen för ÅST?
– Vi vet inte ännu vad de exakta siffrorna blir, men det vi vet är att det kommer att påverka produktionerna på ÅST, bland annat storleken på och mängden produktioner vi kan sätta upp. Vi kan också gå miste om årsverken. Jag är orolig för hur innehållet drabbas: vad som görs och vem som gör. Det kan påverka vår möjlighet att ta in gästande artister, vårt arbete med mångfald och barn och unga.
2. Hur påverkar bortfallet den finländska teatern i stort?
– Min rädsla är att vi börjar satsa på säkra kort, och det påverkar direkt mångfalden i utbudet, och vem som jobbar med uppsättningarna. Nu stoltserar man från finansministeriets sida med att man inte bara tar från det fria fältet, utan också från -institutionsteatrarna. Okej, men vems arbetsmöjligheter är det som ryker först på institutionsteatrarna? Jo, frilansarnas – så på det sättet drabbar det här också det fria fältet.
– Jag är trött på den här konstnärsmyten om att ju mer lidande, desto bättre konst blir det. Som om konst skulle skapas från tomma intet, att konstnärsskapet är enbart passion och inte ett riktigt yrke. Det är inte som att fältet skulle simma i pengar – ingen börjar jobba med teater för att bli rik.
3. Vad skulle du vilja förklara för beslutsfattarna om hur teaterfältet fungerar?
– Vi borde öppna upp för en diskussion om att pengar inte är det enda sättet att mäta saker i. Till exempel då det skrivs om nedskärningarna i medierna, så stannar det ofta vid de ekonomiska siffrorna, för de är konkreta och lätta att förstå. Men vi borde tala mer om att det finns andra värden, vissa som inte ens går att mäta. Det är inte fluff eller abstrakt att tala om innehåll, om att konsten och teatern ska utmana, inspirera, och skaka om, och vad konsten gör med oss, fysiskt och psykiskt. Teatern ska väcka känslor som skam, osäkerhet och oförutsägbarhet – det är också ett värde. Och det här måste vi som har ansvars- och lobbypositioner också arbeta med att vässa våra argument för – att allt inte ska vara förutsägbart och mätbart, att det finns ett värde i att man till exempel inte vet om en föreställning kommer att bli en framgång eller inte.
Foto: Pette Rissanen
