Det är hundra år sedan författaren och essäisten James Baldwin föddes. Baldwin blev känd för sin skoningslösa kritik av USA. Samtidigt har han också mycket att säga oss om relationen mellan det existentiella och det politiska, säger filosofen Niklas Toivakainen.
Det finns helt enkelt inte någon möjlighet att verkligen förändra de svartas situation utan de mest radikala och långtgående förändringar i Förenta staternas politiska och sociala struktur. Och det är tydligt att vita amerikaner inte bara är ovilliga att genomföra dessa förändringar, de är på det hela taget – så förslöade har de blivit – oförmögna att ens göra sig en bild av dem.
Detta skriver författaren James Baldwin i Nästa gång elden, en essäbok från 1963 i vilken författaren gör upp med det egna landets självförståelse och den rasism som blivit en del av livet på ett grundläggande sätt. Baldwin var vid det laget en etablerad författare. Han hade bott flera år i Frankrike, dit han flyttade som ung man efter att som tonåring ha gjort succé som predikant. Under stor del av 1960-talet levde han i USA och blev en del av medborgarrättsrörelsen. Han skrev tidigt en rad framstående essäer (En svart mans anteckningar) och romaner (Go Tell it on the Mountain, Giovanni’s Room) samt även pjäser. Nästa gång elden har ett uppfordrande, men också mycket personligt, tilltal, Baldwin försöker här formulera en idé om ett annorlunda USA, en framtid som kräver att alla amerikaner omformar sitt sätt att relatera till verkligheten och till varandra.
Det har i år gått hundra år sedan Baldwin föddes. I samband med detta har det skrivits en oändlig rad artiklar om hans inflytande, och även i andra avseenden har Baldwin rönt en hel del uppmärksamhet, inte minst genom Raoul Pecks film I Am Not Your Negro (2016). Men är den vedertagna framställningen av Baldwins tänkande begränsad?
Perspektiv genom avstånd
Baldwin rannsakar genomgående i sina verk och i ett antal berömda intervjuer sin relation till USA, vad det betyder att vara amerikan och hur det hänger ihop med rasfrågan. Jag frågar filosofen Niklas Toivakainen, som är mycket förtrogen med Baldwins produktion, varför USA och det amerikanska inte upphörde att anfäkta Baldwin.
– Baldwin var född i och präglad av USA, men flyttade till Europa för att, som han skrev, inte bli uppäten av hat. Han insåg ändå att han aldrig kan lämna den verkligheten, att han aldrig kan undkomma faktumet att han är amerikan, hur ogärna han än skulle vilja vara det. I Europa fick han dock ett avstånd och kunde återskapa sin relation till USA.
Toivakainen associerar till författaren Henry James (1843–1916), som också levde större delen av sitt liv i Europa och för vilken frågan om vad det är att vara amerikan var väsentlig. I novellen ”The Jolly Corner” skriver James om en man som återvänder till USA. Han besöker ett hus där ett spöke avspeglar den verklighet som han skulle ha varit hans om han hade stannat i landet. Också Baldwin emigrerade för att undvika det öde han fruktade som svart man i en amerikansk kontext.
USA-kritiken hos Baldwin är klarsynt. Han hävdade att landet inte kan förverkliga sig om ingen försoning kommer till stånd i rasfrågan; om man inte gör upp med att landet är byggt på blod kommer landet att gå under.
– Baldwin visar att istället för att försonas flyr USA undan verkligheten.
Att skildra just detta misslyckande, att se verkligheten bortom den politiska och sociala rådande realiteten, var ett av de teman som definierade Baldwin som författare. Hans kritiska grepp förbinds på det sättet med ett djupare rannsakande av hur mänskliga relationer både ser och kunde se ut; han ville peka ut politikens outforskade uppdrag.
Att ta ansvar betyder inte enbart något i stil med att be om ursäkt – att riva ner eller upprätta en eller annan staty – utan det är att den sociala verkligheten förändras.
Radikal förändring
I Nästa gång elden heter det:
[För] att kunna ta hand om den outnyttjade och slumrande styrkan hos dem som tidigare varit förtryckta måste Amerika och hela den västliga världen – för att kunna överleva som en mänsklig, aktiv och moralisk kraft i tillvaron – ompröva sig och befria sig från mycket som nu betraktas som heligt, och slänga bort alla de föreställningar som under så lång tid har använts för att rättfärdiga deras liv och deras ångest och deras brott.
Enligt Baldwin har USA alltid varit ett trasigt projekt som hänger ihop med Europas kolonialistiska och imperialistiska historia.
– Han beskriver en ovilja att se situationen som den är, att ta ansvar för det förflutna. Att ta ansvar betyder inte enbart något i stil med att be om ursäkt – att riva ner eller upprätta en eller annan staty – utan det är att den sociala verkligheten förändras.
USA faller sönder eftersom det är oförmöget att hantera sina interna problem. Men vad som gör Baldwins analys djupare än en sociologisk framställning är att han inser att det inte bara är de förtryckta som lever outhärdliga liv; också förtryckaren är torterad, plågad av sin ovilja och oförmåga att se verkligheten (verkligheten i dess djupt moraliska bemärkelse). Att en sådan oförmåga och ovilja lever vidare omöjliggör drömmen om ett gott samhälle.
I sina essäistiska analyser – bland annat av film och litteratur – framställer Baldwin hur denna förträngning hotar och upplöser det personliga livet, familjer och hela samhället.
– När denna upplösande kraft är gällande begränsas politikens roll till att försöka lappa och hålla ihop helheten. Då vill man inte se den underliggande dynamiken.
Baldwin blev aldrig cynisk, säger Toivakainen, men han blev i tilltagande grad pessimistisk. Att desperat hålla fast vid hoppfullhet, det var ingenting som Baldwin sysslade med. I de senare texterna ser man att tilltron till försoningens möjlighet blir mindre påtaglig. I synnerhet i romanerna uttrycker Baldwin snarare ett sökande efter mänsklig godhet eller kärlek i det predikament som formar den rådande verkligheten.
Den amerikanska mardrömmen
Baldwin tog under hela sitt skrivande liv avstånd från tanken om anpassning: ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett hus som står i lågor?” skriver han slagkraftigt (är det någon som är slagkraftig är det Baldwin) på ett ställe.
– Han poängterar att målet inte är att bli en konsumerande medelklassamerikan. Han kritiserade tanken att svarta skulle bli som vita, att de ska anpassa sig och klara sig i det amerikanska tävlingssamhället.
Redan i Nästa gång elden, som till stora delar tar spjärn mot samtiden idéer om politisk kamp, skriver Baldwin om hur svår tanken om egentlig jämlikhet är när det politiska och individuella målet är makt och social status:
Det finns allt för många saker vi inte vill veta om oss själva. Folk är till exempel inte särskilt ivriga att arbeta för jämlikhet (jämlika i så fall med vad och med vem?) utan de älskar tanken på att vara överlägsna. Och denna sanning om människan har en särskilt förkrossande styrka här där det är nästan helt omöjligt att hävda sin egenart och där folk ständigt försöker finna fotfäste i den drivsand som kallas ”social ställning”.
Baldwin blev allt mer medveten om att formella politiska rättigheter har en begränsad betydelse givet extrem ekonomisk ojämlikhet och den segregation som den är förbunden med.
– Man kan förstå att en intellektuell i medborgarrättsrörelsen blev besviken när han märkte att löftena aldrig infriades. Baldwin blev allt mer benägen att tänka att USA är förlorat.
I I Am Not Your Negro skildras hur Robert Kennedy år 1963 bjuder in Baldwin och andra för att diskutera rasfrågan i USA och dess motsättningar. En sak som kommer upp är att svarta i sydstaterna äntligen får gå i samma universitet som de vita. Delegationen som Baldwin tillhör vill att presidenten JFK ska eskortera svarta studenter till universitetet för att visa sitt stöd. Robert Kennedy menar att det här bara vore teater och poängterar därefter att stegen är små men att allt går framåt och om fyrtio år kan det till och med vara tänkbart att en svart person blir president.
Ironiskt nog är det vad som sker nu, säger Toivakainen; Baldwin skulle säga att om det är så här vi föreställer oss politisk förändring, att den kan mätas genom att en enskild person når framgång i de vitas ögon, har landet gått under. Den underliggande logiken är nämligen att de svarta genom små steg ska bli som ”vi” och då kan ”vi” beundra den individ som klarar sig utifrån just den måttstocken.
– Då kan till och med någon av er vara där uppe!
Stryker inte medhårs
Den personliga fruktan och längtan som den vita mannen inte vill medge att han känner – och som han uppenbarligen inte heller kan tala om – projiceras på svarta.
Baldwin beskriver hur svarta amerikaner påverkas både av den vita förträngningen och dess projektioner, samt av de utmaningar och problem som tillhör vilken verklighet som helst, säger Toivakainen och tillägger: Baldwin romantiserar inte de svarta. Istället beskriver han vilsenheten – och kärleken – som präglar alla amerikaners liv.
I USA är både svarta och vita traumatiserade, och deras trauman är oundvikligen sammankopplade. Det är dock de svarta som i hög utsträckning bär på både sina egna och de vitas svårigheter just precis för att de vita har den onda vanan – och den politiska och ekonomiska fördelen – att rikta sitt illamående mot de svarta. Inte konstigt att bitterhet och ilska hotar att prägla så mycket av det svarta amerikanska psyket.
– Hatet är fördärvande, menar Baldwin. Han kämpade själv med detta, han åkte till Paris för att inte bli uppslukad av hat och bitterhet.
Men det finns ingen vilja att rannsaka rötterna i det samhälle där hat och bitterhet växer fram, vilket än en gång gör att det politiska begränsas till att hantera symtom. Orsakerna kommer man inte åt när åtgärderna är av kosmetisk art.
Udda figur
James Baldwin var en udda fågel på många sätt, också i den afroamerikanska kontexten, bland annat på grund av sin homosexualitet/bisexualitet. Även vissa av hans beskrivningar av vad det betyder att vara svart har ibland uppfattats som svåra att smälta. I sina texter uttrycker han sin beundran för europeisk konst på ett sätt som uppfattades som provocerande. I En svart mans anteckningar (1955) låter det så här:
Svårast av allt: jag tvangs erkänna något jag alltid dolt för mig själv, något den svarta amerikanen måste dölja som priset för sina framsteg: att jag hatade och fruktade de vita. Vilket inte innebar att jag älskade de svarta; tvärtom, jag föraktade dem, kanske därför att de inte frambragt en Rembrandt.
Citatet är talande för hur Baldwin lyfter fram ambivalens i sina essäer, men också romaner, i synnerhet då han formulerar hur känslor och attityder uttrycker ett gensvar på det rasistiska samhället.
– I ung ålder började Baldwin frukta att det han upplevde på Harlems gator, brutaliteten och aggressiviteten, skulle bli hans eget öde. Han flydde in i kyrkans sammanhang och där fick han ett enormt genomslag som ung predikant. Men det livet övergav han. Och blev udda på andra sätt.
Upplösningens fara
Baldwin var kritisk till tänkande som utgår från det affirmativa, från framstegstänkande och kompromisser som är till för att lugna ner situationen. Samtidigt såg han de politiska realiteterna och i sina tidigare texter betonade han också problemet med att motsätta sig det småskaligt progressiva.
– Som tänkare uttryckte den yngre Baldwin en kluvenhet: vi är inte på rätt spår, men varför ska jag protestera mot de förändringar som fås till stånd. Den äldre Baldwin ville inte hålla isär ytliga sociala förändringar och en insikt om att löftet faktiskt inte har levererats. Han såg mindre och mindre dygd i de ytliga förändringarna.
Baldwin betraktade av allt att döma sig själv som liksom flera andra, bland annat Martin Luther King och Malcolm X, som en politisk röst som under 1960-talet hade presenterat en vision om framtiden i USA. Detta var en tid då det fanns ett visst hopp om förändring och försoning – om inte i verkligheten så åtminstone i mångas fantasi. Men den amerikanska politiken satsade på lappa-och-laga och provisoriska lösningar. Grundproblemen finns kvar, och Amerika vågar inte heller idag erkänna de egentliga underliggande problemen i rasfrågan och se både det svarta och det vita lidandet som präglar samhällsdynamiken, säger Toivakainen.
Den ekonomiska och sociala verkligheten är ännu i stort sätt segregerad trots att enskilda individer förmår bryta sig loss från det. Rasfrågan ser visserligen annorlunda ut än på 1960-talet. Men det är just det: den ser bara annorlunda ut.
– Rasismen och oförmågan att gå till grunden med den är en av de centrala krafter som konstant hotar det amerikanska samhället, och det är en kraft som hotar att upplösa det. Faran har hela tiden varit närvarande och är det kanske idag ännu mer. Det förträngdas återkomst, så att säga. Precis som i kapitalismen har det funnits konstanta kriser i det amerikanska samhället. Nu är det en fråga om huruvida USA alls kan klara av att hantera den här tendensen till inre disintegration.
Kärlek
Kärleken rycker av oss de masker som vi fruktar att vi inte kan leva utan och vet att vi inte kan gömma oss bakom. Jag använder ordet ”kärlek” inte bara i personlig mening utan [….] i den hårda och universella betydelsen sökande och djärvhet och mognad.
Citatet är återigen från Nästa gång elden. För Baldwin, och detta gäller i hela hans produktion, kan det existentiella, och kärleken medräknad där, inte skiljas från det materiella, från det politiska.
Denna uppfattning har varit och förblivit mindre populär inom den politiska och sociala teorin. Som exempel kunde man nämna hans brevväxling med Hannah Arendt: hon kritiserade honom nämligen för att vara alltför intresserad av ”den personliga moralen”.
Baldwin behandlar kärlek som något som inte begränsar sig till romantiska relationer. Han ser kärleken som grunden för existentiella utmaningar. En viktig poäng han gör är att hatet och bitterheten i en viss mening är kärleksproblem som på ett grundläggande sätt omspänner människors relationer i det amerikanska samhället.
– Vi är bundna till andra människor, skriver Baldwin, också till dem vi hatar och dem som hatar oss.
Viktigt i det här sammanhanget är att lyfta fram att han också försökte förstå kärlekens relation till sexualiteten som en del av rasfrågan. Kärlek och sexualitet handlar om att vi är dragna till varandra på ett sätt som inte kan befästas av sociala identiteter. Det handlar snarare om det fundamentalt mänskliga.
Den amerikanska människan har förstört sexualitetens möjlighet i och med att hen har frikopplat kärlek från sexualitet.
– Baldwin beskriver hur vita amerikaner förnekar sin sexuella åtrå, i synnerhet då den riktar sig mot svarta personer. Därför separeras kärlek från sex så att det senare kan bli exempelvis ”det onda köttet” eller förverkligas som sexuellt våld. Så fort man accepterar att du dras till den andra, att du möjligtvis kunde älska den andra, det vill säga att din sexuella dragning är en form av kärlek, blir slaveriet och rasismen omöjliga.
Det amerikanska samhället vilar på slaveri och rasism. Toivakainen påpekar att rasism alltid behöver ett berättigande som alltid innebär ett självbedrägeri. Detta berättigande – självbedrägeriet – fungerar i sin tur som ett sätt att legitimera exploatering av arbetskraft. I en sådan situation är kärleken omöjlig. Och detta har ofantliga konsekvenser.
– Den vita mannen måste kastrera den svarta mannen (tänk: lynchningar). Rasismen har gått ut på att demonisera den svarta mannens sexualitet, medan den svarta kvinnans sexualitet har setts som farlig på ett annat sätt.
Att höra ihop
Baldwins tänkande, som enligt Toivakainen har kopplingar till psykoanalysen, har som sagt inte tagits på allvar av den politiska filosofin. Baldwin har dock på andra sätt haft ett uppsving under de senaste decennierna.
– Jag skulle säga att Baldwin är en av de största tänkarna under 1900-talet.
Toivakainen har inte synat mottagandet av Baldwin i sömmarna men tar dokumentären I Am Not Your Negro som exempel på hur vissa aspekter inte ryms med när hans kritik presenteras. I The Devil- Finds Work, en essäsamling från 1976, diskuteras filmen The Defiant Ones (1958) som handlar om två fångar (Tony Curtis och Sidney Poitier), en svart och en vit. De befinner sig på flykt men är sammankedjade på ett sätt som leder tankarna till Amerikas öde. Raoul Peck tar med ett klipp ur filmens slutscener: de flyende rusar mot ett tåg, Poitiers karaktär hinner ta sig ombord och sträcker ut sin hand mot sin vän, som inte kan dra sig upp. Sedan ser vi dem ligga tillsammans på marken.
– Baldwin skriver att de vita tittarna blev lättade och tänkte: de hatar inte oss trots allt, vi har inte gjort oss skyldiga till något oförlåtligt. De svarta tittarna i Harlem tyckte däremot att den svarta fången var en idiot som borde ha stannat på tåget istället för att än en gång hamna i fängelset.
Baldwin konstaterar, och Peck citerar honom: svarta kanske har skäl att hata vita, vita kanske har skäl att frukta svarta. Men, påpekar Toivakainen, i essän skriver Baldwin genast efter detta att denna fråga de facto döljer det väsentliga, att filmens egentliga tes är att:
En svart och en vit man kan förenas bara då en vit kvinna inte finns med i bilden: detta är, kort sagt, den amerikanska legenden om maskulinitet dragen till högsta potens, och avslöjas, så att säga, i sin svartvithet (ML:s översättning).
Dokumentären lämnar bort det här. Det tycks ännu vara svårt att förstå och ryms inte med i bilden av Baldwin och förståelsen av hur rasismen fungerar på ett djupare plan. Med andra ord, I Am Not Your Negro framställer inte det politiska som ett kärleksproblem.
Dialogisk författare
Vilka verk av Baldwin skulle du rekommendera?
– Alla essäer ska man läsa!
Av de tidiga romanerna lyfter Toivakainen gärna fram Go Tell It on the Mountain (Gå och förkunna det på berget, översattes till svenska 1955). I den romanen får läsaren en inblick i Baldwins egen verklighet. De senare fiktiva verken är beskrivningar av den mänskliga godheten och kärleken, och Just Above My Head är ett särskilt fint exempel. Toivakainen rekommenderar också en novell, en grym berättelse som skildrar en lynchning ur en ung pojkes perspektiv. Texten heter ”Going to Meet the Man”.
– Som skönlitterär författare är Baldwin dialogisk. Det finns en märkvärdig likhet mellan Baldwin och Dostojevskij, som brukar uppfattas som en dialogisk författare. Baldwin rör sig på samma nivå. Människors röster ges plats i texterna utan att det finns en övergripande röst som tvingar på ett perspektiv, och det moraliskt-existentiella och det politiska kan inte dras isär.
Foto: Allan Warren
