För Maggie Nelson är det ofrånkomligt att frihet i konstsammanhang betyder att också umgås med såriga och paradoxala aspekter. Salla Aldrin Salskov har läst hennes bok.
Sam Durants konstverk Scaffold är en installation baserad på galgar som använts vid avrättningar av svarta, abolitionister, anarkister och ursprungsbefolkningen i USA. Durants avsikt med konstverket var att synliggöra rasismen och våldet i den amerikanska historien, men verket utsattes för massiv kritik: det uppfattades som ett spektakel för vita åskådare snarare än att kritiskt framhäva landets historia och röster höjdes för att konstverket skulle förstöras.
Detta är ett av exemplen som Maggie Nelson (Argonauterna, Bluets) diskuteras i sin nya essäsamling On Freedom. Four Songs on Care and Constraint (2021).
Är, eller bör, konsten vara fri? Vad betyder det att konsten är fri och hur ser politisk konst ut? Hur ser frihet ut i konsten, i sex, i diskussioner om droger och debatter om klimatet? Bland annat dessa frågor dryftas i essäsamlingen.
Boken lyfter fram frihetens och omsorgens skiftande betydelser. I stället för att ställa upp konstnärens frihet mot frihet från strukturer och förtryck i historien, reflekterar Nelson kring nyanserna i diskussioner om frihet, våld och konst, ofta genom att lyfta fram kontextens betydelse för våra omdömen. Enligt henne är det ofrånkomligt att frihet i konst också betyder att umgås med paradoxala, såriga och traumatiska aspekter.
Att ett konstverk för vissa kan upplevas som äckligt och toxiskt, medan det för andra kan vara upplivande eller utgöra en klockren samhällskritik, aktualiserar frågan om hur ett konstverks politiska och etiska aspekter kan bedömas, samtidigt som det meningsfulla med att tala om konstens frihet bevaras.
Liksom i Argonauterna (2015) hänvisar Nelson till Ludvig Wittgenstein och hans tanke att ett ords betydelse ligger i dess användning. Detta är något Nelson illustrerar genom att påminna om att vi bör vara uppmärksamma på ”skillnaderna mellan att läsa en scen i en roman där en karaktär läxar upp någon genom att kalla henne en fitta, att bli kallad fitta då du går ut för att köpa mjölk, att bli kallad fitta i en sexlek med din älskare, att bli kallad fitta av din chef under ett möte, att se ordet fitta sprayad på en vägg du går förbi eller att kalla din egen fitta en fitta, att läsa ett stycke som detta och så vidare”.
Vita ord
Så hur ska vi förstå betydelserna som ”frihet” tillskrivs?
Nelson skriver i en anglo-amerikansk kontext. Hon påpekar att begreppet känns vitt, att ordet präglas av USA:s historia: vit överhöghet, nybyggarkolonialism, slaveri och rasism.
Frihet i ett amerikanskt sammanhang tycks betyda frihet på kapitalismens villkor, en villkorad frihet som därmed aldrig är fri, utan har ideologiska undertoner och materiella gränser. Frihet används för att rättfärdiga krig, bärandet av vapen och förtryckande samhällsstrukturer. Friheten i USA:s historia, skriver Nelson, betyder egentligen ”frihet för mig, underkastelse för dig”. Frihet har också kulturella och politiska betydelser: som ett kristet motiv i berättelser om förtryckets grymhet eller som en del av vänsterrörelsens språkbruk, inte bara FREE PALESTINE-, utan också som frihet från den ideologi som gör oss till slavar under kapitalet.
Nelson är som sagt noga med att inte slå fast sakers betydelse, och hon uppmärksammar riskerna med att fastna i polariserande tankebanor. Samtidigt framstår en del diskussioner i On Freedom som något ytliga eftersom frågan om vad saker betyder inte nödvändigtvis berörs på djupet.
Att ett konstverk för vissa kan upplevas som äckligt och toxiskt, medan det för andra kan vara upplivande eller utgöra en klockren samhällskritik, aktualiserar frågan om hur ett konstverks politiska och etiska aspekter kan bedömas, samtidigt som det meningsfulla med att tala om konstens frihet bevaras.
Omsorgen om den andre
Nelson påminner om att friheten kom in på filosofins scen som en följd av att förtryckta människor försökte formulera sin situation. Som Hannah Arendt uttryckt det: ”man kan vara en slav i världen, och ändå vara fri”.
Via Michel Foucault kommer Nelson in på frågor om friheten och maktens dialektik, en tematik som ofta lett till slutsatsen att politiskt motstånd alltid sker på maktens villkor. Det subversiva, antar man här, kan bara existera i relation till den norm den utmanar och därmed är även de mest radikala konstnärliga eller politiska projekten mer villkorade än vad deras skapare själva kanske tänker att de är.
Här läser Nelson Foucault noggrant: ”om det finns maktrelationer i varje socialt fält, så är det för att det finns frihet överallt”. Detta betyder, skriver Nelson, att det också finns en fråga om hur mycket makt vi vill eller bör ge makten, och att det är en existentiell utmaning att se, känna och agera i frihet.
Nelson berör i sin bok frågan om hur vi ska möta den andre, även i situationer där den andre tycks vilja utrota allt det som kan ingå i förutsättningen för ens egna existens. Själv kommer jag att tänka på vissa fascistiska drag hos anti-genderrörelser som vill utrota ”trans” med hänvisning till barns rätt till frihet att växa upp utan en korrumperande genusideologi.
I diskussioner där olika parter åberopar frihet och destruktiva maktrelationer blir frågan om vad dessa perspektiv betyder central; möjligheten att nå en djupare förståelse hänger enligt Nelson på om vi är öppna för att granska vad olika saker betyder och att vi också är öppna för att granska oss själva, uppmärksamma nyanser och stå upp för vårt eget tänkande.
Bortom antingen-eller
Nelson vill tänka bortom antingen-eller-logik och har såtillvida ett dekonstruktivt förhållningssätt i sin undersökning av frihetens grammatik. I bakgrunden finns även den psykoanalytiska insikten om ett splittrat jag: det är en fantasi, skriver hon, att ”alla bara, eller till och med mest, längtar efter sammanhang […] självstyre, aktörskap eller till och med överlevnad”.
Nelson kontrasterar frihet inte bara med underkastelse, utan även med omsorg. Det ska inte förstås endast som omsorg om självet eller som att vårda andra. Omsorgens uttrycksformer är kontextbundna och kan uttrycka omtanke och kärlek, men även uttrycka förminskande eller maktutövning. Här citerar Nelson Jaqueline Rose, som i sin bok Mothers:- An Essay on Mothers and Cruelty skriver: ”vi bör aldrig underskatta den sadism mödrar kan provocera fram”.
Nelsons kulturkritiska grepp framställer omsorg främst som ett värnande om en kritisk, självreflekterande verksamhet som har en öppen inställning och är uppmärksam på kontexten och nyanserad i sitt omdöme.
Den anda som i den sociala rättvisans namn dominerar diskussioner om konst, sex och politik rättfärdigar cancelkultur och censur, menar Nelson. Det är framför allt tendenser till moralism och ”policing” som Nelson vänder sig emot och hon granskar insiktsfullt den retorik kring skada och omsorg som präglar konst- och kulturfältet och den queerfeministiska sexualpolitiken efter #metoo.
Nelson kritiserar även det nyttotänk som sipprat in i diskussioner om konstens roll i våra liv, med andra ord ett antagande om att konsten har en given moralisk funktion – flitigt företrätt av idén att läsning gör oss till bättre människor. Egentligen handlar det om att allt i livet ska maximeras, ha ett mätbart syfte. Att konstens frihet har en moralisk dimension som varken har med nytta eller politik att göra kan vara svårt att omfatta när konstens kontext är genompolitiserad, som i diskussionen om Sam Durants verk som denna text inleddes med. Konsten är fri och frigjord, skriver Nelson via Jacques- Rancière, då ”den slutar vilja frigöra oss”.
Men om inte konsten vill något, inte heller frigöra oss från våra vane-mässiga tanke- och levnadssätt, vad blir det av konsten då?
För poängen är att konsten ibland vill frigöra oss från kulturella, vanemässiga bilder och det gör den ofta bra.
I Nelsons diskussioner kring konst, klimat, sex gör hon ofta poänger som fungerar som påminnelser om sådant läsaren egentligen redan vet då hen tänker efter: att det är en skillnad mellan att politisera konst och vilja förbjuda den, att man måste kunna stå upp för sin konst (och sitt tänkande), att vi kan tycka illa om något utan att det sårar oss, och att konsten inte finns till för att bekräfta eller utmana våra värderingar och åsikter.
Nelsons påminnelse om det överdrivna i att jämställa konst (dess effekter, representation eller symbolik) med att rädda eller förstöra liv är bra att minnas då vi försöker orientera oss i ett överaffektiviserat medielandskap.
För trots att det kan vara lätt att förföras av den retoriska effekten i dylika upprop (konsten räddar/förstör liv) kan just det retoriska underminera det viktiga politiska budskapet. Tanken att konst dödar framfördes i Finland då aktivister år 2020 kritiserade Nationalteaterns uppsättning av Allt om min mamma för att en cis-skådespelare användes i rollen som en transperson. Aktivisterna fick det att framstå som att representationer i konst leder till att transkvinnor mördas. Men kritiken väckte också diskussion kring transrepresentationer i konsten överlag, vilket utmynnade i en fruktbar diskussion även bortom konstfältet.
Frihet och tvång
Frihet i konst och sex innebär för Nelson framförallt tolkningens frihet, för ”tolkning är aldrig en statisk aktivitet”. Här följer hon queerteoretikerna Eve Kosofsky Sedgwick och hens begrepp om det reparativa och José Esteban Muñoz och hens begrepp disidentifikation.
Begreppet om det reparativa härstammar ur psykoanalytikern Melanie Kleins teoretiska beskrivning av barns reaktioner då det tror att det har skadat ett kärleksobjekt (oftast modern) och dess försök att gottgöra det.
Disidentifikation igen är ett begrepp Muñoz använder för att beskriva hur minoritetsgrupper förhandlar sin relation till en (ofta förtryckande) majoritetskultur: istället för att anamma eller förkasta ett kulturellt uttryck eller konstverk omtolkas det som något annat, man skapar sig en egen tolkning.
Det reparativa och disidentifikationen markerar för Nelson en komplicerad relation till det som tolkas. Att samma konstverk kan vara äcklande för vissa och djupt meningsfullt för andra innebär att vad som är skadligt eller reparativt, för konstnären och åskådaren, därmed är öppet, föränderligt och obestämbart. Detta betyder förstås inte att tolkningar är relativa eller att alla tolkningar är lika bra eller dåliga. Men att det är genom tolkning och omtolkning av konstens betydelser som vi kan fördjupa vår förståelse av verken, dess mottagande och av andra och oss själva.
Dekonstruktion blir en begränsning
Nelson balanserar begreppsligt mellan frihet, omsorg och begränsningar i en kritik mot totaliserande, moraliserande och förenklande positioner. Samtidigt tycks det etiska, det som ger våra engagemang mening, och det som driver Nelsons projekt, vara svårt att formulera för henne själv. Det dekonstruktiva, ”öppna” draget blir här en begränsning.
Nelson skriver att hon misstror föreställningen att en konstnär är fri att göra vad hen vill, liksom hon misstror den som tror sig ha ”all etisk godhet på sin sida”. Likaså att det är viktigt att vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan konst och förstörandet av liv, att ”det finns goda skäl – även etiskt goda skäl – att ifrågasätta och ibland vägra” att gå med på resonemanget.
Denna typ av formuleringar visar på att Nelson vill nyansera en problematik, men i boken märks också att hon inte går vidare in på vad exakt nyanserna avslöjar eller visar.
Visst är det ett problem om en felaktigt tror sig agera med godheten på sin sida, och visst är det sant att konst ibland kan instrumentaliseras för att driva samhällskritik. Men trots att Nelson gör många fina poänger om kontext, nyanser och tolkningens mångfald som nödvändiga för ett gott tänkande lyckas hon inte riktigt arbeta fullt ut med den metod hon själv förespråkar.
Frågan om varför det är viktigt att vara öppen inför främmande och nya saker, att inte vara så snabb att fördöma, att se över sina egna käpphästar, har att göra med vad som är gott, sant och riktigt i våra liv, inte med en intellektuell insikt om att dessa är möjligheter i livet, som i sig kan vara lika bra eller dåliga som vilka som helst andra alternativ.
Foto: Wikimedia Commons
