Elisa Aaltola har nyligen gett ut två böcker där hon reflekterar kring relationen mellan människor och djur. Be Nordling har läst dem.
Människan har gjort världen till en fasans geografi för djur – ungefär så lyder filosofen och aktivisten Elisa Aaltolas diagnos över mänsklighetens förhållningssätt till djuren i två essäböcker från 2022 och 2023; Esseitä eläimistä (Essäer om djur) respektive Puhe eläinten puolesta (ung. Försvarstal för djur).
Språket är färgstarkt och texterna drivs av viljan att väcka känslor och öppna läsarens ögon för hur djur reduceras till instrument för mänskliga intressen. Dessvärre tenderar författaren att själv reducera sin kulturkritik till en tes om människan med stort M.
Med ett barns ögon
I Esseitä eläimistä varvas minnen från författarens barndom med betraktelser och analyser av exempelvis de attityder som omger den industriella djurproduktionen. Minnena är skrivna ur ett barns perspektiv, såsom fascinationen över djur i omgivningen eller insikten om vad som görs med dem.
Bland essäerna hittas bland annat en betraktelse över vad det betyder att se eller ses av en annan, texter som utforskar politiken och attityderna kring rovdjur liksom ”Missanpassning”, som avslutar volymen genom att hävda att anpassning till en destruktiv norm sällan är önskvärd.
Stämningen i essäerna är mörk, författarens avsikt är att skildra en kultur som förtränger våld och dödande. Det här fungerar delvis; flera beskrivningar är drabbande och upplysande. Exempelvis är reflektionerna kring ”invasiva arter” eller analysen av den så kallade rovdjursdebatten och de intressen som fått styra politiken i jaktfrågor kunniga och djärva.
Emellertid känns det som att barnperspektivet på hur ”alla andra” tänker eller hur lätt de kan anpassa sig alltför okritiskt tolkas som klarsyn. Detta riskerar att bli lite självförhärligande, något som återkommer i annan form i Puhe eläinen puolesta.
Ett störande inslag som kunde redigerats hårdare är de många citaten ur författarens egen blogg.
Många av uppslagen – vetenskapens språk som utövar makt, trauman som trasar sönder språket eller de trauman som märker djurs kroppar och varande – är tankeväckande, även om jag emellanåt inte håller med om de filosofiska slutsatserna.
Bredare perspektiv
I Puhe eläinten puolesta är tonen mer utforskande och texterna pekar åt fler håll. Här diskuterar Aaltola vad våra sätt att tala om djur gör med och av dem, och liksom i det föregående verket går hon i dialog med en brokig skara filosofer och kulturteoretiker från Descartes, Spinoza och Heidegger till Ludwig Wittgenstein, Simone Weil, Emmanuel Lévinas och Gilles Deleuze.
Temat som knyter samman essäerna är ordets makt och hur berättelser inverkar på hur vi förstår varandra, andra och vår omvärld – att exempelvis narrativ där människan ensam står i fokus gör oss döva för andra varelsers liv, för att de har egna perspektiv, viljor och avsikter. Det här greppet känns angeläget.
Också här varvas personliga erfarenheter med expertkunskaper. Små, närmast skönlitterära fragment avlöser essäerna.
Mest givande är läsningen när Aaltola låter oss följa in i en värld som befolkas av djur, både kompanjoner och vilda grannar. Här gör hennes uppmärksamhet på omgivningen landskapet levande, som när hon berättar om ett dovt och märkligt läte som fyller ljusa sommarkvällar och senare ska visa sig tillhöra rördrommen.
Många av uppslagen – vetenskapens språk som utövar makt, trauman som trasar sönder språket eller de trauman som märker djurs kroppar och varande – är tankeväckande, även om jag emellanåt inte håller med om de filosofiska slutsatserna. Exempelvis är jag skeptisk till den bristande tilltro till tanke och samtal som präglar den bitvis närmast deterministiska synen på språk, som när Aaltola insisterar på att vi borde sluta använda ord som ’djur’ för att orden låser in djuren i våra föreställningar.
På vissa punkter vacklar essäerna. Aaltola ger uttryck för en insikt om den vetenskapliga kunskapens och (det filosofiska) förnuftets otillräcklighet och skevheter, och skriver därför om den annorlunda kunskap som kan öppna sig för oss genom de berättelser vi berättar och genom uppmärksamt iakttagande av vår omvärld.
Likväl verkar hon uppfatta det här främst som ett alternativt sätt att underbygga empirisk kunskap. Till exempel tycks den underliggande tanken vara att en berättelse kan skapa inlevelse för något som lika väl kunde beskrivas vetenskapligt, eller att uppmärksamhet kan ge oss en levd erfarenhet av en värld som på sätt och vis ändå bygger på givna fakta. Det här gör Aaltola emellanåt lite tendentiös, och leder till förenklande beskrivningar.
Idén om en underliggande, otvetydig verklighet är kanske lättare att acceptera om det gäller sådant som huruvida djur är kännande varelser. I många andra fall är det inte alls lika uppenbart. Ett relevant exempel kunde vara begreppet ’mat’. Vi väljer i någon bemärkelse (åtminstone efter ekonomi och tillgång) vad vi vill äta, men inte vad vi rent allmänt betraktar som mat – och kött är för många mat.
Att inte se djur som mat handlar om ett perspektivskifte snarare än om insikt. Att klandra den som äter kött för hyckleri eller själviskhet kan därför te sig moraliserande snarare än klargörande.
’Människan’ som monolit
Med det tendentiösa menar jag inte att det skulle vara ett problem att ha en tydlig djuretisk hållning, tvärtom håller jag med om att vi behöver exponeras mer för hur djur behandlas och radikalt förändra djurs ställning. Aaltolas essäer ger uttryck för eftertänksamhet, och är välkomna bidrag till samtalen om djur.
Det jag har i tankarna är snarare författarens svepande karakteriseringar av ”människans” drivkrafter, där hon ofta landar i att det mänskliga präglas av själviskhet, förljugenhet och likgiltighet. Visserligen är det inte oviktigt att tala om sådana dimensioner, men samtidigt måste man också kunna se det goda man vädjar till; se hur vi också kan visa medkänsla, beröras eller bevekas.
Jag tror exempelvis att den i essäerna återkommande uppfattningen att djur exploateras för att vi ser dem som maskiner eller instrument för mänsklig vinning i lika hög grad kan beskrivas omvänt: att vi ser djur som maskiner för att de exploateras till exempel i djurfabriker.
Formuleringen öppnar för att se annat än mänsklig bekvämlighet eller likgiltighet bakom (miss)förhållandena i världen – utifrån ett system som ofta bokstavligen förvandlar djur (och inte sällan också människor) till maskiner kan det vara svårt att urskilja de varelser de faktiskt är.
Berättelser är bara en del av det som vägleder våra förhållningssätt; våra förståelser och den mening vi ser formas också i förhållande till hur vi lever. Större känsla för den mening människor ser i det de gör och mer tilltro till samtalspartnern kunde gett verken andra läsare än de redan införstådda, och mindre upprepning av den svepande och genomtragglade retoriken om mänsklig egoism och rovdrift mer synlighet för de angelägna frågor som Aaltola närmar sig.
Elisa Aaltola:
Esseitä eläimistä
Into, 2022.
Puhe eläinten puolesta
Into, 2023
