Pontus Kyander fortsätter sin granskning av Nordens konsthuvudstäder. Stockholm är huvudstad i Landet Lagom, så föga förvånande är man varken sämst eller bäst på något område, utom ett: konsten under jord, tunnelbanekonsten.
Om Köpenhamn är ett kors, Oslo en trasselsudd på ett snöre, vad är då Stockholm? En stjärna, om man ser på hur konstkartans punkter bildar en tät mitt och ett stort antal utstrålande perifera uddar. Men är även innehållet av stjärnkvalitet?
Accelerator är som namnet antyder en ny konsthall där, enligt hemsidan, ”konst, vetenskap och samhällsfrågor möts”. Orden väcker förhoppningar som också infrias när man går nerför trappan till de underjordiska lokalerna på Frescati, universitetsområdet strax norr om centrala Stockholm. Vid besöket visar de en intressant utställning med Lisa Tan, en amerikansk konstnär verksam i Stockholm. På ett fascinerande sätt väver hon samman erfarenheter av migränattacker i en labyrintisk konstruktion där text, video, ljud och andras konst möts. Som all bra konst väcker den frågor utan att ha entydiga svar. På sitt sätt visar det konstens omvända relation till vetenskapen, som söker svaren, medan konsten snarare väcker frågorna.
Det är en bra början på en undersökning av Stockholms konstliv, tänker jag nöjt medan jag äter lunch i universitetskantinen i entrén. Accelerator, som stod färdigt 2019, bygger på ett långtgående samarbete mellan universitets forskningperspektiv och bildkonsten. Det är en pigg och åtminstone i Norden unik verksamhet som förhoppningsvis kan fortsätta hålla stilen. Allt är till syvende och sist beroende av den konstnärliga ledningen.
Problematisk men formidabel
På vägen in mot stan lönar det sig att kliva in på Carl Eldhs ateljémuseum. Carl Eldh (1873–1954) var under den första hälften av 1900-talet en tongivande skulptör – traditionalist snarare än modernist, och flitigt anlitad för offentliga uppdrag. Hans mest kända verk torde vara Strindbergsmonumentet i Tegnérlunden i Stockholm. Ateljén är full med hans gipsmodeller men har även ett program med konserter, performancer och andra konsthändelser.
Även skulptörkollegan Carl Milles (1875–1955) har lämnat ett museum efter sig, noga taget en hel skulpturpark kring den forna ateljén och bostaden på Lidingö, en villaförort öster om centrum. Milles symbolistiskt präglade och ofta monumentala skulptur håller sig gärna nära klassiska ämnen (antik mytologi med mera) i en stil som ofta medvetet trotsar tyngdlagens förväntningar. Skulpturerna har en medveten förskjutning, en obalans som skapar spänning i verken. Orfeusgruppen vid Hötorget är en bra referens, eller ett flertal skulpturer vid Stockholms stadshus. Milles hör dessutom till de konstnärer vars personliga inställning till nazismen stötts och blötts. Sammantaget kan man säga att han var en stor beundrare av såväl Hitler och Mussolini som Franco genom hela 1930-talet, även om han förhöll sig relativt opolitisk i det offentliga. Till sist måste man dock erkänna att han var en formidabel skulptör, ett svenskt svar på norrmännens likaså problematiske Vigeland.
Utställningsprogrammet på Millesgårdens konsthall är skiftande, också i kvalitet. En gyttrig utställning med designern Kaffe Fassett lockar denna dag en tätt packad publik av mest äldre textilentusiaster. Eftersom programmet är en berg- och dalbana i inriktning och konsistens lönar det sig att se vad de har för sig, även om Milles i sig är intressant nog.
Om du är i Stockholm under sommaren är Evert Lundquists ateljémuseum i en gammal transformatorstation vid Drottningholms slott en destination i samma anda och på betryggande avstånd från storstadens hets. Evert Lundquist (1904–1994) är i min mening den intressantaste och viss mån mest förbisedda av svenska målare under 1900-talet. Tung och pastös, med en kolorit som gärna går mot jordigt brunt har han sina paralleller hos konstnärer som Leon Kossoff och Frank Auerbach. Tilltagande synproblem bidrog till att hans måleri med tiden blev i tilltagande grad materiellt.
På sitt sätt visar det konstens omvända relation till vetenskapen, som söker svaren, medan konsten snarare väcker frågorna.
Pampigt på Djurgården
De många verksamheterna i Stockholms periferi är en logistisk utmaning. En egen dagsutflykt utgör Artipelag, en privat konsthall baserad på en förmögenhet skapad av företaget Baby-Björns ägare från försäljningen av pottor och annat som behövs i småbarnsfamiljer. Utställningsprogrammet gör mig inte upphetsad, verkligt markanta utställningar (förutom den tunga Anselm Kiefer-utställningen) saknas som skulle sätta Artipelag i paritet med Moderna museet eller danska Louisiana – en orättvis jämförelse, men det ska stark motivation till för att göra den långa resan till Ormingelandet i Stockholm inre skärgård. Det är snarare en upplevelsedestination där man satsat på restaurang och stor barnvänlighet.
Andra, mer närliggande, periferier är intressantare. Bankmannen –Ernest Thiel (1859–1947) gjorde sig en förmögenhet med delvis tvivelaktiga metoder men hade samtidigt en ung hustru med gott öga för konst. Klokt nog lade han enorma summor på det bästa i samtidens svenska konst och ett pampigt villabygge på Djurgården, innan finanskraschen 1920-22 satte punkt för det roliga. Thiel tvingades sälja huset och konstsamlingen till staten, och det blev Thielska galleriet som är enastående i sitt slag. Här speglas svensk konst kring 1900-talet i en jugendbyggnad rest 1907 efter ritningar av den tidens stjärnarkitekt Ferdinand Boberg. Thiel ägnade sig senare åt att översätta Nietzsche, så man kan säga att den relativa fattigdomen gjorde dubbel nytta, offentligt och privat.
Thielska galleriet – som du når medelst en busstur tvärs över Djurgården – har utöver att hysa sin tidskapsel av svensk konst låter även samtida konstnärer intervenera i samlingen. Det är varje gång jag sett det lyckat, senast med Maria- -Fribergs fotografier av män (ofta kostymklädda) i vatten, landskap, träd, bibliotek med mera, som samspelar fint inte minst med Eugen Janssons nakna och påklädda män samt givetvis de många landskapen av Strindberg, Hammershøi med flera – mycket mansdominerat, det medges, varför Maria Fribergs blick kan sägas frigöra och sätta fokus på maskuliniteten som sådan.
En cigarr för Eugen
Du kan som jag tända en cigarr och promenera en dryg halvtimme genom landskapet till Prins Eugéns Waldemarsudde – eller ta bussen mot stan, som stannar även här. Prins Eugen (1865–1947) var som bror till monarken långt ner i successionsordningen och därmed befriad från de representativa uppgifterna och kunde istället smyga till sig en konstnärsutbildning i Paris. Det kunde blivit ytterligare en amatörmålande kunglighet, men Eugen blev en av sin tids främsta svenska konstnärer, främst inriktad på landskapsmåleri. Han var dessutom en konstsamlare i paritet med Thiel och fyllde sin bostad vid vattnet med konst av tidens främsta konstnärer. Eugen höll sig till sin egen figurativt orienterade konstnärsgeneration – delvis samma namn som i Thiels samling, men med en ljusare och mer lyrisk framtoning i helheten.
Skulpturparken är sparsmakad men fint planerad; det du har kvar av cigarren kan med fördel rökas här. Samtidigt kan du fundera över Eugens sexualitet; han förblev ogift, kanske var han i likhet med sin bror kung Gustaf V homosexuell, vilket för honom in i en mer samtida diskussion (exempelvis forskning kring queer arkitektur, med tanke på Waldemarsuddes upplägg utan plats för konventionellt familjeliv). I byggnaden visas även utställningar med huvudsakligen samtida svenska konstnärer. Dessutom har Waldemarsudde en tillbyggd utmärkt konsthall som företrädesvis visar svensk äldre konst. Sveriges vackraste konstmuseum skryter hemsidan med, vilket har visst fog för sig, och i tillägg är kaféet formidabelt.
Imponerande konsthallar
Eftermiddagen är ung och med spänstiga steg (eller buss) fortsätter du till Liljevalchs, Stockholm stads konsthall som ligger ganska nära där Djurgården ansluter till Östermalm. Liljevalchs konsthall uppfördes 1913–16 finansierad genom ett arv från en barnlös finansman med detta efternamn. Byggnaden (av arkitekten Carl Bergsten) är stramt klassicistisk och har av arkitekturhistorikern Fredric Bedoire betecknats som ett av det moderna genombrottets viktigaste byggnader. En parallell i Helsingfors är givetvis den tolv år yngre Helsingfors konsthall, men Liljevalchs har redan i sin ursprungliga byggnad mer än den dubbla arealen. Den har en bättre finansiering, ägare, organisation och – behöver det sägas – mycket högre konstnärlig profil. 2021 fick den byggnadsskyddade konsthallen tillägget Liljevalchs+, en i bästa mening äggkartongslik tillbyggnad i betong signerad Gert Wingårdh, Sveriges idag mest uppmärksammade arkitekt. Det tillför Liljevalchs ytterligare tre utställningssalar. Som helhet är detta en av de mest välfungerande tillbyggnader jag sett, bortsett från att byggnaderna ger en känsla av olika hus som inte alltid är i takt med varandra.
På Liljevalchs har sedan begynnelsen den stora Vårsalongen visats, där man de senaste trettio åren gjort stora ansträngningar att förnya den jurybedömda utställningsformen. I övrigt visar Liljevalchs i huvudsak svensk konst – samtida och 1900-tal – samt även utställningar kring mode och design. Programmet är genomgående konsthistoriskt relevant och i kontakt med vår tids samhällsfrågor.
Precis som Köpenhamn är Stockholm rikt på konsthallar. Kulturhuset alldeles vid Sergels Torg har en konsthall som vill mycket samtidigt. Kulturhuset inhyser Stockholms stadsteater och dessutom bibliotek, musikscen och är inte minst en mötesplats. Deras barnsatsning avspeglas bland annat i en välrenommerad konstverkstad. Det är bredd mer än spets, och med ett betonat samhällsengagemang också i utställningsprogrammet.
Bonniers Konsthall är ett utslag av förlagskoncernens ägarfamiljs konstintresse, enkannerligen konsthallens grundare Jeanette Bonnier. Konsthallen upptar bottenvåningen i koncernens byggnad i utkanten av Vasastan och på promenadavstånd från Centralstationen. Exteriören är i glas, så du ser en hel del av vad som pågår därinne. Programmet har varierat med konstnärlig ledare; frågor kring klimat, konflikt och identitet har fått prägla senare års utställningar, som samtidigt har ett bra fokus på svensk samtidskonst. Jag ser den utmärkta utställningen med två uppmärksammade yngre konstnärer, Sara-Vide Ericson och Tilda Lovell, och ser fram emot höstens utställning med norska Frida Orupabo.
Sven Harrys Museum några stenkast bort är ett annat privat initiativ. Ägaren Sven-Harry Karlsson hör till en byggmästarsläkt men har dessutom samlat konst. Konstsamlingen är inhyst längst upp i den gyllengula byggnaden från 2011 i en museidel som invändigt är en kopia av ägarens tidigare bostad i en träherrgård. Dit kommer man bara på vissa guidade visningar. Konsthallen på bottenvåningen visade vid mitt besök en föga entusiasmerande utställning om tomtar (det var i jultider…). Under sommarhalvåret 2024 visades en utställning med Carl Fredrik Hill (1849–1911) och Fanny Churberg (1845–1892) – den senare en i hemlandet Finland alltför underskattad målare, den förra landskapsmålare och vars konst senare i livet präglades av hans schizofreni.
Fixpunkt i svenskt konstliv
Om man inte fått nog av konsthallar kan man återigen ta sig ut till Stockholms periferier – en konstresa till Stockholm kräver både tid och avancerad logistik. I själva verket har det yngre och mer oetablerade fått hemvister en bra bit från centrum. Ganska nära staden ligger Färgfabriken som har en relativt lång historia i en gammal industribyggnad. Själv blir jag besviken på den stora video-med-mera installation av finländska duon nabbteeri, men den är representativ för vad jag uppfattar som Färgfabrikens fokus på frågor kring miljö och samhällsfrågor. De visar i själva verket en provkarta av uttryck, och Färgfabriken är även framgent en viktig del av Stockholms konstscen.
En dryg halvtimme med tunnelbana från Centralen ligger Botkyrka, en invandrartät kranskommun som sedan ungefär trettio år haft en konsthall på olika adresser. 2019 fick den en ny lokal tillsammans med biblioteket i Fittja centrum. Positionen som konsthall i förort har medvetet präglat utställningsprogrammet och den pedagogiska verksamheten. Man engagerar sig i lokala konstnärer, satsar på konstverkstäder och har ett program med stor etnisk mångfald. Därtill har man ett residencyprogram som betonar samarbetet med närsamhället. Utställningsrummet är stort och generöst, och programmet växlande, även kvalitativt – men engagemanget är inte att ta miste på.
Tensta konsthall har en liknande lokalisering men en annorlunda historia. Grundad 1998 fick den en stark internationell orientering och blev något av en fixpunkt i svenskt konstliv. Det gör att utställningarna under det tunga betongtaket i Tensta Centrum genomgående haft internationell orientering och en hög kuratoriell svansföring, även om den mediala uppmärksamheten avtagit.
Om man fortsätter bearbeta Utkantsstockholm hamnar man i Konsthall C i Hökarängen. Lokalen fungerade en gång som en allmän tvättstuga för bostadsområdet, men togs 2004 i anspråk av en konstnär som med stöd från lokala intressenter fick igång en utställningsverksamhet som samtidigt beskrevs som ett konstverk i egen rätt. Som en alternativscen har man hankat sig fram, gått igenom en stormig konflikt och efterhand skapat en etablerad ställning vägledd av dekoloniala processer. Det är sympatiskt, tyvärr pågick ingen aktivitet just under mina dagar i Stockholm, men från tidigare besök minns jag Konsthall C som avspänd och informell.
Marabouparken ligger i Sundbyberg, en förort förevigad av Ulf Peder Olrog i ”Se Sundbyberg och sedan dö” vilket inte bör hindra någon från att ta ett lokaltåg hit. Parken omgav en gång chokladfabriken Marabou. Marabouparkens konsthall ligger i lokaler under jord, under det som på sin tid var ”kakaolaboratoriet”. Det är en alert konsthall som bekräftar bilden av Stockholm som en stad där den nya konsten till stor del tilldrar sig i utkanterna. Programmet är ambitiöst med en ung profil. Skulpturparken, ett arv från chokladfabriken, är i sig värd en tur och befolkas av skulptur från 1930- till 50-tal.
Magasin III Museum for Contemporary Art i Frihamnen (på relativt gångavstånd från Silja Line-terminalen), var en gång något av ett flaggskepp bland Stockholms muséer och konsthallar och har fortfarande en position av självständighet. Museet är privat, ägs av en stormrik finansman och har även en filial i Israel. För en besökare framstår Magasin III snarare som en konsthall, då deras konstsamling endast visas i begränsade urval. Våren 2024 visades Pawel Althamers verk Emmissaries of Light (2022). Därmed har vi betat av Stockholms många konstverksamheter i den geografiska periferin.
Om man inte fått nog av konsthallar kan man återigen ta sig ut till Stockholms periferier – en konstresa till Stockholm kräver både tid och avancerad logistik.
Heta namn i källaren
Innerstaden är fattigare – såvitt jag kan bedöma – på konstnärsinitiativ och konsthallar. Gammal i gamet är Index på den södra kanten av Kungsholmen. Det är strävsamt och habilt som rum för samtidskonst, och med intresse för samhällsfrågor. Tegen2 är en annan historia, då det i så hög grad präglas av konstnärsparet Dror Feiler och Gunilla Sköld–Feiler som drivit det sedan 2006. Det är ett slags vardagsrum för konstnärerna och deras vänner, där mycket handlat om möten mellan ljud, musik och konst.
Nytt är däremot Mint, belägen i ett källarutrymme som tillhör ABF, Arbetarrörelsens Bildningsförbund, vid Sveavägen i centrala Stockholm (Handelshögskolan och Stadsbiblioteket ligger några kvarter norrut). En del av nöjet är att alls hitta hit, men frånvaron av skyltning ska inte låta dig nedslås. När du hittat rätt hiss är du i stort sett framme. Här producerar man egna projekt i samarbete med konstnärer, och anordnar evenemang bland annat med unga ledande poeter. Det är uppenbart ganska ”hett” av deltagarlistorna att döma.
För att undvika överhettning går vi över till de mer etablerade verksamheterna i centrala Stockholm. De speglar stabilitet på gränsen till det statiska. Konstnärshuset drivs av Sveriges Konstnärers Förbund och präglas av medlemsutställningar. Det kan vara lite vad som helst, man bör gå hit utan förväntningar. Längst upp i huset håller Konstnärsklubben till, ett exklusivt manligt sällskap som väckt debatt för sin diskriminering av kvinnliga konstnärer. Det är med andra ord en konservativ bastion, inrymd i en byggnad från 1899 i venetiansk stil, och med en mustigt mörk inre trapphall och atrium som ensamma motiverar besöket, medan återigen förväntningarna kan hållas tillbaka när det kommer till utställningarna.
På Konstakademien får du kliva uppför en serie imposanta trappor både utanför och innanför de stora portarna (den listige går in bakvägen och har då omedelbar tillgång till hiss). Utställningarna tenderar att hålla sig innanför det förväntades råmärken, men man vet aldrig.
I Konstakademiens höga stenfot som sträcker sig runt kvarteret finns två utmärkta privatgallerier inrymda. Björkholmen Gallery representerar ett knippe verkligt fina konstnärer huvudsakligen från Sverige och har förr visat verkligt stora namn från världsscenen. Eftersom de representerar den enastående men föga kända Katarina Andersson som målar abstrakt i tunna temperaskikt passar jag på att nämna henne. Världsklass.
Men det är granngalleriet som är den tydliga personligheten. Galleri Magnus Karlsson har varit en specialist på att plocka upp unga svenska målare och ge dem en plattform. Karin- Mamma Andersson och Jockum Nordström hör hit, båda idag med världsrykte. I övrigt är det ett spännande fält galleriet visar upp, med många konstnärer som förtjänar en större uppmärksamhet än de hittills fått (Kent Iwemyr, Maria Nordin och den framlidne Bruno Knutman för att plocka några exempel). I sin art är detta Stockholms främsta galleri.
Bland flaggskepp och udda gallerier
Om man följer vattnet österut passerar man först Medelhavsmuseet med konst och arkeologi av lite äldre snitt. Det är ett av Stockholms trevligaste museer med en gedigen bokhandel (en sällsynthet på museer idag). Sedan möter Kungsträdgården med Wetterling Gallery och det i mina ögon egendomliga men omfångsrika galleriet CFHILL, som visar dekorativ konst i sina palatslika lokaler. På samma östliga rutt kommer man till Strandvägen, och när man åter passerat Djurgårdsbron (som leder till Liljevalchs, Waldemasudde och Thielska) är man nära galleriet Belenius, beläget i en källarlokal men inte desto mindre ett av Stockholms prestigegallerier. Det är en bra utgångspunkt för att slå av i nordvästlig riktning, för här på fashionabla Östermalm huserar numera flertalet tyngre gallerier: Andréhn-Schiptjenko, Galleri Hedenius, Anna Bohman Gallery och Galleri Flach. Av dem är det Andréhn-Schiptjenko och Anna Bohman som har den största betydelsen.
Därefter tar en klunga gallerier i den norra änden av Vasastaden vid. På Hudiksvallsgatan hittar man ett par av Stockholms främsta gallerier, alla i samma stora funkisbyggnad som omfattar nästan ett helt kvarter. Galerie Nordenhake är ett svenskt flaggskepp i så måtto att man har filialer i såväl Berlin som Mexico City. Följaktligen är det ett genuint internationellt galleri med ett stjärnspäckat batteri av konstnärsnamn, bland dem givetvis många av de främsta svenska. Grannen Cecilia Hillström Gallery en våning upp är mer av en uppstickare och representerar en rad verkligt intressanta svenska konstnärer (Anna Odell, Sigrid Sandström och Per Wizén för att nämna de främsta). I grannskapet finns även S.P.G. och Galleri Duerr, båda utmärkta gallerier för var sitt knippe mindre etablerade konstnärer.
En avvikare i gallerifloran är det lilla galleriet Issues på en lite undanskymd tvärgata till Drottninggatan lite innan man når Riksdagshuset och Gamla Stan. Issues började som en ambulerande arena för unga konstnärer och etablerade sig som galleri 2021. Det här är ett av få kommersiella gallerier som uteslutande arbetar med konstnärer i början av sin bana. Det är ett lovvärt och svårt fält att arbeta i, och värt all uppmuntran.
Nyckelverk räddar Nationalmuseet
Har jag glömt något? De stora museerna? Jo, Nationalmuseum är naturligtvis ett måste i Stockholm, liksom Moderna Museet och Östasiatiska museet på Skeppsholmen. De ligger alla på gångavstånd från varandra. På Skeppsholmen ligger dessutom ArkDes, tidigare Arkitekturmuseet.
Nationalmuseum har givetvis en fin samling svensk konst och konsthantverk från 1500-tal till 1900-tal – med modernismens genombrott tar Moderna Museet över tidslinjen. Man kan förvänta sig nya utställningsformer och perspektiv med dess nya chef Patrick -Amsellem. Kanske ett större växelspel mellan samtida och historisk konst, om man får tro en radiointervju i samband med tillträdet.
Nationalmuseums samling är särskilt stark när det kommer till 1600- och 1700-talen men kan inte riktigt jämföras med den stora bredden på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn (som delvis har ett annat uppdrag, då det danska museet inte har någon begränsning kronologiskt mot 1900-tal eller samtid, och heller inte visar konsthantverk och formgivning) eller de namnkunniga stora konstmuseerna på kontinenten. Nationalmuseum förfogar emellertid över några fantastiska konsthistoriska nyckelverk. Mest känd är Rembrandt van Rijns (1606–1669) Batavernas trohetsed till Claudius Civilis (1661-62); jag får gåshud vid varje möte, det är Rembrandts mest gripande och gåtfulla verk. Det ägs emellertid av Konstakademien och Nationalmuseum var nära att gå miste om detta långtidslån nyligen, då man inte hade råd att själv betala den dryga avgiften för lånet. Verket kompletteras med ett ungdomligt självporträtt av Rembrandt och lite till av samme konstnär. Peter Paul Rubens (1577–1640) väldiga parafras på Tizians Backanal på Andros är bara toppen på ett helt berg av målningar och skisser av Rubens. Utställningsprogrammet är generellt välgjort (vid mitt besök en fantastisk utställning om trädgården i konsten). Om man återigen ska jämföra programmen framstår dock Statens Museum som mer dynamiskt, säkert är de också ekonomiskt resursstarkare och bättre på att kommunicera till allmänheten (hemsidorna illustrerar detta dramatiskt).
Här producerar man egna projekt i samarbete med konstnärer, och anordnar evenemang bland annat med unga ledande poeter. Det är uppenbart ganska ”hett” av deltagarlistorna att döma.
Museet som halkade efter
Iögonfallande när man gått den korta biten till Moderna Museet är redan de första verken man möter framför museet, Niki de Saint Phalles (1930-2002) och Jean Tinguelys (1925-1991) skulpturgrupp Paradiset (1972). Hennes färgstarka, trinda och akrobatiska kvinnofigurer kontrasterar mot hans svartmålade och markant falliskt rörliga stålskulpturer. Detta är möjligen konstnärsparets bästa verk som en gång stod alldeles där Skeppsholmen ansluter till staden. De var en fin signal till allmänheten, men placeringen hade till följd att Saint Phalles färgglada damer med jämna mellanrum kastades i vattnet av handfasta och självutnämnda konstkritiker. Numera får de stå i fred i sällskap med Alexander- Calders (1898–1976) skulpturgrupp De fyra elementen (1961).
De vittnar om Moderna Museet stolta historia som ett uppkäftigt hem för den nyaste konsten på 1960- och 70-talen. Sextio år senare är museet snarare ett av många museer med en bra internationell samling (särskilt från guldåren som avantgardemuseum) och naturligtvis en stark svensk samling av konst, men som halkat efter de ledande museerna i övriga Europa och världen. Moderna Museet fick en helt ny byggnad 1998 i anslutning till de gamla militärbaracker där museet tidigare hållit till, ritad av den spanske arkitekten Raphael Moneo. Intimiteten försvann och därmed den ruffiga känslan från förr, men ytorna blev större och mer ändamålsenliga. Idag är museet jämförbart (men inte på samma nivå då det gäller samling eller program) med Louisiana i Danmark, som länge var en sparringpartner till Moderna. Att Moderna Museet halkat efter har både med ledarskap och finanser att göra.
Östasiatiska museet tronar på krönet av en bergsknalle intill. Det är – liksom Etnografiska museet och förut nämnda Medelhavsmuseet – del av myndigheten Världskulturmuseerna (i Sverige är även Nationalmuseet och Moderna Museet statliga myndigheter). Som etnografiska museer visar de konst i kontext med bruksföremål. Alla tre museerna har intressanta samlingar som jag emellertid inte kan bedöma eller här gå in mer i detalj på.
Fotografiska i Stockholm är enligt hemsidan museum, men i praktiken är driften snarare en konsthall i privat regi som fram till pandemiåren var vinstgivande. 2020 gick det sämre, och året efter fusionerades museet med ett amerikanskt kontorsföretag. Fotografiska har en filial i New York och en franchise i Tallinn.
Uppenbart är det lättare att få en stor allmänhet att lägga ut en försvarlig entréavgift för att se på fotografi än på annan konst. Kanske är det för att man profilerar sig lite som ett upplevelsecenter där också matupplevelsen står i centrum. Upplägget innebär att man knappast kan vänta sig skandalösa utmaningar av den offentliga smaken (det sysslar heller inte flertalet museer och konsthallar med längre). Inte desto mindre är det en intressant verksamhet, där upp till fem utställningar samsas på de väldiga ytorna i en tidigare tullbyggnad vid kajkanten på vägen mot Viking Lines färjeterminal. Vid besöket är en populär hiphoputställning dragplåstret, men själv fastnar jag för iranska Shirin Neshats The Fury, som i video och fotografier arbetat kring poesi och kvinnors kroppar, med stor värdighet trots fångenskap, tortyr och förtryck.
Unik satsning på tunnelbanan
Stockholm är liksom Oslo en stad som utmanar en utomstående konstbedömare. Museerna är inte i den absoluta världstoppen, men försvarar positioner som nationellt och nordiskt väsentliga. De i mitt tycke bästa museerna (samlingar och utställningsprogram sammantagna), Thielska galleriet och Prins Eugens Waldemarsudde, är mindre verksamheter med stark profilering på svensk konst – samt Magasin III som har en stark internationell samling och ett övertygande utställningsprogram. Här finns utmärkta konsthallar, men vill man se rörligheten i det yngre konstlivet tvingas man ut på långa odysséer till en handfull verksamheter i stadens utkanter och förorter.
Men ett område där Stockholm verkligen sticker ut är i den offentliga konsten i tunnelbanestationerna. Varje ny tunnelbanestation i Stor-Stockholm har sedan 1950-talet fått någon form av konstnärlig utsmyckning – i några fall tillfälliga projekt och utställningar som avlöser varandra, och numera visas på sina håll även videokonst och installationer. Nittio av hundra tunnelbanestationer har en konstnärlig utsmyckning eller total gestaltning, vilket är en i världen unik satsning.
Praktfullast är Kungsträdgårdens postmoderna totalgestaltning av Ulrik Samuelson (f 1935) där fragment av bland annat fragment från Stockolms barockarkitektur tagits till vara. Konsthistoriskt störst avtryck torde Siri Derkerts (1888–1973) Ristningar i betong (1961–65) på Östermalmstorgs tunnelbanestation ha gjort – ett på sin tid politiskt kontroversiellt verk som propagerade för kvinnosaken, miljökampen och freden. I retrospektiv kan man se verket som både naivt och visionärt, ett uttryck för sin tid och ett hopp för framtiden.
Stockholms konstscen
Konsthallar
Accelerator *****
Artipelag ***
Bonniers konsthall ****
Botkyrka konsthall ****
Fotografiska ***
Färgfabriken ****
Konsthall C ***
Kulturhuset ***
Liljevalchs konsthall ****
Marabouparken konsthall ****
Stockholms tunnelbana *****
Sven-Harrys Museum ***
Tensta konsthall ****
Konstmuseer
ArkDes (stängt under besöket)
Carl Eldhs ateljémuseum ***
Evert Lundquists ateljémuseum ***
Magasin III ****
Millesgården ***
Moderna Museet ****
Nationalmuseum ****
Prins Eugens Waldemarsudde ****
Thielska Galleriet ****
(Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet, Etnografiska museet och Nordiska museet visar i varierande grad konst men har ej uppdrag som konstmuseer).
Ickekommersiella eller föreningsdrivna gallerier
Konstakademien, Konstnärhuset, Mint, Tegen2, Index
Kommersiella gallerier i urval
Andrehn-Schiptjenko, Anna Bohman Gallery, Björkholmen Gallery, Cecilia Hillström Gallery, CFHILL, Galleri Duerr, Ed.Art, Galleri Flach, Galleri Hedenius, Galleri Magnus Karlsson, Galerie Nordenhake, S.P.G., Issues, Wetterling Gallery, Åmells konsthandel.
Betygsgrader
* Dåligt
** Alltid något…
*** De gör sitt jobb
**** Relevant och självständigt
***** Världsklass
Foto: Wikimedia Commons
