Det här kan jag inte skriva om i Ny Tid. Aldrig.
Inte om Henry James (1843-1916) sena romaner, de som hans egen bror, den kände psykologipionjären och filosofen William James (1842-1910) betraktade som tröglästa för att inte säga oläsliga. Läsliga är de för all del, om man är tålmodig och beslutsam, men jag skulle inte ge mig på att översätta vare sig The Wings of the Dove (1902), The Ambassadors (1903) eller The Golden Bowl (1904).
Att dessa skrevs i så rask följd är smått förbluffande med tanke på det dryga arbete det innebär att läsa dem. Det var inte bara William James som var kritisk till den stil som brodern utvecklat, där mycket lite händer, märkliga och sällan använda ord strös frikostigt över sidorna och meningarna byggs upp som knypplad spets, medan parader av kolon och semikolon passerar innan till sist en mening tar slut efter en dryg halvsidas makliga framåtdrift. E M Forster, som annars har så mycket gemensamt med James (motiv, språk, miljöer, eventuellt en väl maskerad homosexualitet), tyckte att han var löjligt pryd kring sex samt allmänt obskyr och svårläst, medan Virginia Woolf liknade hans prosa vid lätt parfymerat rosenvatten. W Somerset Maugham ansåg i sin tur att James till skillnad från andra stora författare vilka levt passionerat istället nöjde sig med att observera livet som från ett fönster. Inte desto mindre tyckte Maugham att just de tre sista romanerna satte det mesta av annan romankonst i skuggan. Lusläser man Woolf hittar man samma ambivalens, en känsla av distans inför hans sätt att berätta, och en beundran för dess subtilitet.
Jag konstaterar att dessa tre romaner inte finns i svensk översättning, vilket är fullt begripligt då James konstfulla och ofta konstgjorda språk skulle kräva en herkulisk översättarinsats. Inte desto mindre måste det ha funnits intressen i att översätta dem, ty de har överförts till teater, film och TV otaliga gånger – The Wings of the Dove hela nio gånger. De av oss som upplevde Helena Bonham-Carter i filmatiseringen från 1997 minns ett sprakande sekelskiftesdrama anno 1900 som utspelar sig i överklassens England och den tidiga turismens Italien, i samma anda och miljöer som Merchant/Ivory-produktionen A Room with a View (1985, efter E M Forsters roman). Det går alltså att framgångsrikt ”översätta” handlingen i verken till film, medan verbala översättningar är uppenbart svåra att få till.
Personligen sätter jag det språkliga motståndet i paritet med – eller som större – än James Joyces Ulysses. På många vis är Joyces språk i sina experimentella krumsprång enklare att närma sig än det finsnirkliga, ordvrängande, långsamma och psykologiskt djuplodande språket hos James.
Men det språkliga motståndet kan knappast vara ett hinder att skriva om James sena romaner i Ny Tid. Det är något annat. Det handlar om klass och klassperspektiv. Det är svårt att tänka sig litteratur där arbetarklassen eller över huvud taget personer som arbetar fysiskt är mer frånvarande än i dessa böcker. Bildade sällskapsdamer är det närmaste man kommer personer i någon form av anställningsförhållande till de övriga agerande. Tjänarna vars antal i verkligheten vida översteg herrskapet i de över- och övre medelklassmiljöer som böckerna utspelar sig i har varken namn, röster eller ansikten, de skymtar på sin höjd i en dörr men är i praktiken icke-existerande i berättelserna. En gondoljär under de skuggande valven vid ett palats i Venedig är det mest visuellt påtagliga jag kan erinra mig ur The Wings of the Dove, medan en grovt karikerad judisk antikhandlare i The Golden Bowl får representera hela det plebejiska och underlägsna folklagret.
Henry James är ytterligt borgerlig, den borgerligaste av romanförfattare. Charles Dickens klassperspektiv är uppenbart; man kunde säga att hans författarskap har klass som sitt fokus. Likaså är de sociala dimensionerna uppenbara i (den för övrigt konservative monarkisten och katoliken) Honoré de Balzacs romankonst – både Marx och Engels var djupt gripna av Balzacs prosa, men skulle knappast ha haft något till övers för Henry James författarskap. Jag kan inte tänka mig att en så genomborgerlig författare skulle kunna ha en plats i anrika vänstertidningen Ny Tid.
Men finns det ändå inte ett klassperspektiv hos Henry James? Kanske inte i den bråddjupa marxistiska meningen, där den ena klassen definieras av sitt ägarskap av produktionsmedlen, och den andra klassen som en vilken varken äger kapital eller produktionsmedel och som av nödtvång säljer sin tid och arbetskraft till dem som äger produktionsmedlen.
Men visst finns det de som har och de som inte har hos James, och nog skildras mänskliga mellanhavanden, inte minst äktenskap, som transaktioner där den som har till exempel skönhet, ungdom, talang och hälsa kan växla in dessa egenskaper på äktenskapsmarknaden mot kapital, socialt inflytande, adliga titlar och en ståtlig livsföring. Äktenskapstransaktioner står i centrum i alla dessa tre romaner, det är deras grundmotiv.
The Wings of the Dove kretsar kring en mycket rik amerikansk arvtagerska. Hon lider av en allvarlig sjukdom och är redan dödsmärkt. När hon anländer till London hamnar hon i äktenskapsintrigernas mitt. En ädling utan kapital söker hennes hand, men hon favoriserar en talangfull men fattig journalist. Han i sin tur älskar och älskas av en fattig, underskön och begåvad kvinna som står under en äldre societetsdams (hennes moster) beskydd och har reserverats för ett socialt strategiskt gifte som kan lyfta hela kretsen ett snäpp uppåt.
De älskande spinner, utan att detta klart sägs ut, en plan att han ska gifta sig med amerikanskan och därmed själv bli förmögen, så att de kan förenas när arvtagerskan som förväntat har dött. Händelseförloppet blir långt mer komplicerat, och varje litet steg i utvecklingen skildras detaljerat utan att någonsin en ond avsikt eller vulgär tanke uttalas. Sex är det inte tal om – inte rakt ut, även om vi förstår att det har förekommit, även på sätt och vis transaktionellt.
I The Ambassadors är protagonisten en relativt medellös, medelålders bildad amerikan som skickas av sin förmögna trolovade, en änka, att hämta hem hennes son från en förmodat opassande förbindelse i Italien. Här upprepas kontrasterna mellan USA och Europa, mellan en effektiv och modern kapitalism och en äldre och djupare europeisk kultur – också det ett ”kapital” som man antingen har eller inte har.
James sista roman The Golden Bowl har i sin tur en otroligt invecklad struktur som beskriver två ”mesallianser”: en rik amerikansk dotter och arvtagerska som förälskat sig i en ganska fattig men anrik italiensk prins som hon gifter sig med (han behöver pengarna och besvarar hennes kärlek på artigaste tänkbara sätt); hennes far som i sin tur gift sig med dotterns väninna – vilken olyckligtvis varit prinsens älskarinna ända tills han förlovade sig med amerikanskan. Ja, det där kan aldrig sluta lyckligt säger du, men det gör det, på något sätt i alla fall.
Henry James romaner är konstruktioner, om än med någon verklighetsbakgrund, men skildrar miljöer och persongallerier som han var väl bekant med. Han var en amerikan som mitt i författarskapet transplanterat sig själv till den europeiska kroppen, och denna transplantation och dess utanförskap, kanske också avstötningsmekanismerna, är en närvarande aspekt i alla hans sena romaner.
Han blev en supereuropé, lika hemma i London som i Venedig (i rika vänners palats), men med en utomståendes blick, det som W Somerset Maugham beskrev som att se livet genom ett fönster. I den meningen beskriver han ett modernt dilemma, det som alla vi som omständigheterna fört mellan länder och kontinenter kan känna igen oss i, en rotlöshet som inte låter sig botas vare sig hemma eller borta.
Henry James var möjligen homosexuell, men han var i så fall så väl förskansad i sitt skåp att litteraturvetarna ännu tvistar om saken. På ytan är han en viktorian, pryd och distanserad till varje form av kroppslighet, inbegripet minsta svettdroppe – ingen svettas i Henry James böcker, eller beter sig uppenbart opassande på andra sätt. Allt är subtilt. Men under ytan finns en ständig och stark oro.
Man kan läsa böckerna ur ett queerperspektiv, vilket också gjorts. 2004 gav Colm Tóibin ut The Master, en roman som tar fasta på Henry James komplicerade sexualitet. Den är så klart rappt översatt till svenska (Mästaren, 2005). Här blir Henry James del i Tóibins fortgående undersökning av queer identitet.
Kanske kan jag ändå skriva om Henry James i Ny Tid. Det kunde bli en sådan där webbkrönika, där är formatet generöst, och fokusera på sexuell ekonomi, transaktioner, queer identitet och utanförskap. Det är åtminstone värt att tänka på.
