Framtid är temat för årets bokmässa i Helsingfors. Janne Wass djupdyker i första delen av sin artikelserie i den utopiska och dystopiska litteraturens historia och utreder hur framtidsromanen föreställde sig ett futuristiskt samhälle.
Huvudpersonen betraktar en fruktansvärd scen. En man erkänner ett mord och låter sig sedan frivilligt brännas till döds. Åskådarna hänger med sina huvuden i sorg, men gör inget för att ingripa – de skulle alla ha gjort samma sak i hans ställe. Platsen är Paris och året är 2440. Scenen är tagen ur den franske skriftställaren och dramatikern Louis-Sebastien Merciers bok L’An 2440, rêve s’il en fut jamais, fritt översatt till svenska ungefär ”År 2024, en framtidsdröm, minsann”, som skrevs år 1770.
L’An 2440 betraktas allmänt som en av de allra viktigaste av de tidiga futuristiska romanerna, och från Merciers utblick från 1770 betraktar den livet i Paris 700 år i framtiden. Den inleds med att romanens berättarperson, en stand-in för Mercier själv, somnar i sin stol och vaknar upp, förflyttad till år 2440. Ledsagad av en guide får han en rundtur i en ny, djärv värld byggd på förnuft, jämlikhet och broderskap.
Romanen är skriven bara några år innan den franska revolutionen och det amerikanska frihetskriget, och uttryckte sympati med det missnöje som grodde i både det franska och det amerikanska samhället.
Merciers syn på hur samhället skulle organiseras byggde till stora delar på upplysningsfilosofin som företrädd av tänkare som Voltaire och Rousseau. Filosofin förespråkade en progressiv samhällsförändring baserad på bildning, vetenskapliga framsteg och en förädling av det mänskliga intellektet. Det här skulle visa sig vara en röd tråd i den utopiska litteratur som skrevs i väldiga mängder mellan slutet av 1700-talet och början av 1900-talet.
Framstegstanken föds
L’An 2440 är långtifrån det första utopiska verket – Thomas Mores –Utopia hade getts ut 250 år tidigare och inspirerat en hel liten industri av böcker som målade upp det perfekta samhället. Det var däremot en av de mest kommersiellt framgångsrika framtidsskildringarna som getts ut vid den här tiden, och skapade stor uppståndelse med sina radikala idéer.
Det som skilde L’An 2440 från tidigare utopiska verk var att Merciers utopi inte var teoretisk. Utopia, liksom de flesta andra visioner om alternativa samhällen, var placerade på imaginära platser, ofta öar, där utopierna existerade i hermetiskt slutna bubblor, till synes oförändrade från tidevarv till tidevarv. Merciers genidrag var att placera sin utopi i sin hemstad, med all dess historia, kultur och tradition. Hans vision om en perfekt värld var inte en abstrakt idé, utan en som tog i beaktande att samhället är en organism i ständig utveckling.
Det är ingen slump att de första framtidsskildringarna började dyka upp på 1700-talet, upplysningens tidevarv, eftersom det var då framstegstanken på allvar började slå rot. ”Framtiden” som begrepp var innan dess snarast en personlig angelägenhet. Världen förväntades se i stort sett likadan ut hundra år eller femhundra år i framtiden som den gjorde för tillfället. Den vetenskapliga revolutionen förändrade allt. Plötsligt började man förnimma att världen verkligen förändrades, och med den människan. Eller vice versa.
Bokbål till heders
I Merciers 2440 har den organiserade religionen avskaffats och ett slags upplyst pöbelstyre har införts. Bara detta var nog för att L’An 2440 skulle bannlysas i Frankrike, liksom av påven, och den första upplagan trycktes i London. Allt det följande lyser i det framtida Paris med sin frånvaro: präster, prostituerade, tiggare, sockerbagare, danslärare, stående arméer, skatter, skrån, kaffe, te, tobak, slaveri och utrikeshandel.
Skribent och författare som Mercier är, trivs han gott i denna nya värld, eftersom det skrivna ordet har höjts till samhällets högsta piedestal. Alla invånare i Frankrike är författare – inte för att de vill bli publicerade, utan för att skrivandet i sig är den högsta formen av självutveckling. Däremot tolereras inte dåliga böcker. De bränns upp. Huruvida Rousseau skulle ha applåderat detta bokbål kan man spekulera i, men i grund och botten var det ett uttryck för upplysningsidealets kärna: genom att ge människan tillgång till det bästa i form av information, konst, kultur och filosofi skulle mänskligheten genom sunt förnuft skapa det bästa av samhällen.
Anmärkningsvärt är att Mercier redan på 1700-talet förespråkar jämlikhet mellan kvinnor och män. Må så vara att han är fånge av sin tids patriarkala tankegods och tänker sig att kvinnor, då de befriats från sina bojor, finner mest tillfredsställelse i livet genom att ha hand om man, barn och hushåll.
Mercier målar alltså fram en framtidsvision som är odelat optimistisk angående mänsklighetens förmåga till godhet och förnuft. På så sätt går det en röd tråd från Mercier till de socialistiska romaner och pamfletter som dök upp kring omkring hundra år senare.
Vera Pavlovnas drömmar
Merciers utopiska vision handlar inte så mycket om teknologiska framsteg, utan om etiska och intellektuella dito. Restriktioner, förbud och påbud övervakas inte i egentlig mening av någon polismakt, utan samhället har utvecklats i takt med att människan har blivit visare och mer upplyst.
Mercier målar alltså fram en framtidsvision som är odelat optimistisk angående mänsklighetens förmåga till godhet och förnuft. På så sätt går det en röd tråd från Mercier till de socialistiska romaner och pamfletter som dök upp kring omkring hundra år senare.
Arvet från Mercier och andra utopister blomstrade i slutet av 1800-talet, tack vare nya progressiva idéer om hur samhället skulle arrangeras. Industrialismen gav upphov till en ny form av klassamhälle och kapitalismen ordnade in människor i arbetare och ägare. En roman som inte i sig är futuristisk, men som inte kan förbises i det här sammanhanget är Nikolaj Tjernysjevskijs Vad bör göras? från 1863. Som en socialistisk pamflett förklädd till romantiskt drama följer boken Vera Pavlovnas politiska uppvaknande då hon flyr ett arrangerat äktenskap och börjar leva sitt liv på sina egna villkor genom att grunda ett kollektiv för sömmerskor. Genom Pavlovnas och hennes bundsförvanters aktivism föds ett frö som förändrar det ryska samhället från grundvalarna.
Den socialistiska kioskvältaren
Minst lika inflytelserik – och kommersiellt betydligt mer framgångrik – var en roman som publicerades 1888, inte i Ryssland utan i USA. Det här var Edward Bellamys kioskvältare Looking Backward, publicerad på svenska som En återblick. I boken, som utspelar sig år 2000, beskriver Bellamy en socialistisk utopi till stora delar baserad på klassisk marxism. Bellamy förespråkar statskapitalism, jämlik fördelning av resurser och effektivisering av arbetslivet för att maximera fritiden (pensionsåldern är 45).
Bellamy skriver ur sin samtid i den mest brutala fasen av den västerländska industrialismen. Arbetarna har så gott som inga rättigheter och arbetsgivarna få skyldigheter gentemot dem – och inte heller samhället – den offentliga sektorn – tar egentligen något ansvar för arbetarnas eller vanliga människors väl och ve. Det här var verklighet som födde första världskriget, den socialistiska revolutionen i Ryssland och inbördeskriget i Finland.
Socialisterna blickade ut över ett konkurrenssamhälle där individualismen var tidens credo. Ett samhälle som byggde på solidaritet och rättvis fördelning framstod sannerligen som en utopi. Bellamy och andra socialistiska tänkare ville råda bot på uppfattningen om att fattigdomen var den fattiges lott på grund av nedärvda brister eller låg moral. Tvärtemot den rådande uppfattningen om att det var den fattiga som skulle reformeras för att hen skulle kunna bidra till samhället, ansåg Bellamy att det var samhället som skulle reformeras för att kunna bidra till den fattiga.
Illustration: Henri Lanos / Wikimedia Commons
Arbetet som tvång eller njutning
Det är intressant att se hur lika Bellamys socialistiska framtidsvision och Merciers upplysnings-dito ter sig. I båda fallen har vi att göra med en protagonist som somnar och vaknar upp i en framtida utopi, och i båda fallen ledsagas de av en guide i de nya samhällena. Både Mercier och Bellamy åberopar förnuft och vetenskap som den samhälleliga frälsningen. En central skillnad ligger ändå i hur författarna tänker sig att denna utopi ska uppnås.
I Merciers fall handlar det om reformen av människan. Trots att Merciers framtid i sig inte präglas av tvång och förbud är det i praktiken ett slags pöbeldriven polisstat han målar upp. Merciers framtid präglas av det som är förbjudet – de destruktiva drifterna svälts bort genom att alla frestelser till omoraliska handlingar helt enkelt rensas bort ur samhället. Det är genom förädlingen av människan som det utopiska samhället har vuxit fram.
Bellamy vänder på steken. I hans Boston år 2000 är det de samhälleliga strukturerna som skapar den nya människan. I hans utopi råder arbetstvång – men liksom i så många socialistiska utopier arbetar människor inte därför att de måste, utan för att de vill. Som han skriver: ”Arbetaren är inte en medborgare för att han arbetar, utan han arbetar för att han är en medborgare”. Det är alltså själva samhällsstrukturen som förädlar människan.
Bellamy fick mothugg för sin materialistiska syn på samhället och människan, också från andra socialister. Den mest kända invändningen är den utopiska romanen News from Nowhere, eller Nytt från en ny värld, skriven 1890 av William Morris. Konstnären Morris skrev fram en framtida värld där arbetet inte var ett tvång eller ett sätt att rättfärdiga sin existens, utan en passion.
Eloi och morlockerna
Med 1800-talets slut kom också en helt annan typ av framtidsvision in i litteraturen i och med -science fiction–romanens genombrott. -Giganten är naturligtvis brittiska H.G. Wells, som under 1800-talets sista årtionde populariserade många av genrens troper med romaner som Världarnas krig, Den första människan på månen, Den osynliga mannen och andra. Wells skrev sina klassiska science fiction-verk under en explosion av kreativitet – mellan 1895 och 1905 skrev han 12 närmast odödliga romaner. De utgör ändå bara en bråkdel av hans gigantiska produktion av romaner, pamfletter och samhällsfilosofiska traktater.
Wells var en hängiven socialist och underskattad som utforskare av sekelskiftets samhälleliga brytningar. Hans politiska tankar genomsyrar så gott som alla hans klassiska romaner. Inte sällan tog han sig an framtiden. Hans första roman, Tidsmaskinen, tar protagonisten flera miljoner år i framtiden, då samhällsklasserna har utvecklats till två distinkta människoraser. Den tidigare överklassen (eloi) lever som oskyldiga och hjälplösa naturbarn på jordytan, medan arbetarklassen har utvecklats till brutala och monstruösa varelser under jorden (morlockerna), där de driver industrier. Det visar sig att underjordsmänniskorna göder upp den tidigare överklassen som boskap och äter dem.
Wells oroade sig för de växande klassklyftorna och fruktade att överklassens fjärmande från fysiskt arbete och arbetarnas verklighet skulle leda till en samhällskollaps.
Som så många andra sekelskiftesförfattare var Wells upptagen med klassfrågan och samhällets organisering. Liksom Mercier och -Bellamy var han skeptisk till regelrätt demokrati. Både i Gudarnas föda (1904) och Kommande dagar (1933) förutspådde han att hemligheten bakom ett fungerande samhälle var en teknokrati eller meritokrati där personer som fattade besluten var experter på sina områden.
Då jorden skälvde
Wells skrev också en av de tidiga dystopierna, När den sovande vaknar (When the Sleeper Awakes). Liksom Jevgenij Zamjatins Vi och George Orwells mycket senare 1984, var boken en varning för att den ryska versionen av kommunism skulle äta sina egna barn och utmynna i ett autokratiskt förtryckssamhälle. Anmärkningsvärt är att boken är skriven redan 1899, samtidigt som Zamjatins klassiker.
Dystopierna haglade tätt under 1900-talets första hälft. Många förutspådde andra världskriget, och kapitalistiska eller socialistiska skräckvälden. En intressant utliggare här är Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld (1932), som – i typisk Huxley-anda – sparkar både högerut och vänsterut. Här har den sovjetiska autokratin gått samman med den västerländska effektivitets- och framgångstanken och skapat en monstruös hybrid. Den kommunistiska femårsplanen och tanken om den nya människan möter Fords rullbandsindustri – människan blir en farmakologiskt styrd maskin i en värld utan sorger och bekymmer – och förlorar i samma veva sin mänsklighet. Du sköna nya värld är på sätt och vis en anti-utopi: en utopi som slagit över i dystopi.
Som alternativ till sin dystopi erbjuder Huxley i romanen endast en återgång till ett slags primitivt grottmansliv. Det här skulle han ändå åtgärda i sin sista roman, Ön, år 1963, som vi strax ska återvända till.
Först bör ändå nämnas en annan dystopisk/utopisk roman, Ayn Rands magnum opus Atlas Shrugged, på svenska Och jorden skälvde, från 1957, som kan beskrivas som vår tids sista stora ideologiska framtidsroman. Det som skiljer både Huxley och Rand från de flesta övriga författare som nämns i den här artikeln är att ingen av dem var socialist – åtminstone inte i traditionell mening, även om Huxley i Ön uttrycker starka sympatier för ett slags kommunism eller snarare kollektivism.
Rand, däremot, står i sina romaner, och sin filosofi, på andra sidan av det politiska spektret. I Och jorden skälvde beskriver Rand ett framtida USA där staten omöjliggör framsteg genom att lägga krokben för samhällets mest begåvade och driftiga företagare genom drakoniska skatter och förordningar som främst tjänar till att förflytta resurserna från privata innovatörer till politikernas fickor. Romanens huvudperson blir en anhängare av John Galt, en Übermensch av mytiska proportioner, som tillsammans med en grupp av landets främsta storföretagare, konstnärer och intellektuella planerar att gå ut i strejk och bilda en egen kapitalistisk utopi. Rands framtida kapitalistiska drömstat bygger på hennes filosofiska idé om egoismen som den främsta progressiva kraften i samhället.
Huxleys anarkistiska arv
Det som förenar ovan nämnda framtidsvisioner – förutom Huxleys – är tilliten till förnuft, bildning och rationalitet. Bellamy och Rand må ha väldigt olika tankar om till vilka slutsatser förnuftets utveckling leder, men båda bygger sina framtidsutopier på antagandet om att det perfekta samhället är ett som är logiskt rationellt. Med andra ord: oberoende av ideologier kommer samhället i slutändan fram till samma utopiska vision bara det blir tillräckligt upplyst. Denna materialistiska syn på hur samhället bör ordnas har spelats ut både i Sovjetunionen och inom den idag dominerande moderna ekonomiska teorin – med tvivelaktiga resultat.
Huxley är här intressant. I Ön beskriver han ett utopiskt samhälle som är influerat av Pjotr Kropotkins teori om att en centraliserad statsapparat inte kan besitta tillräcklig kunskap för att tjäna alla människors behov. Huxley förespråkar istället en decentraliserad närdemokrati och kooperativ. Han förkastar H.G. Wells idé – om en lite haltande parallell tillåts – om en symbolisk filosofkung, i form av ett teknokratiskt högsta råd som omsätter sin ofelbara visdom i praktik. Huxley erbjuder som alternativ en mer jordnära visdom som utgår från lokalsamhällets behov och specialkunskap. Sammanlänkat med detta, uttrycker han också sympati med georgismens idé, alltså grovt förenklat att de som bor och arbetar på en viss mark ska ha äganderätt över både värdet på marken och det värde som arbetet där genererar. Hur han anser att denna modell skulle vara informerad av transcendentala upplevelser av österländsk mytologi uppnådd via hallucinogena droger kan vi kanske lämna till en annan artikel.
Intressanta är också de tankar som uttrycks av karaktären Mr. Propter i Huxleys roman After Many- a Summer- (Efter många somrar), som allmänt setts som ett språkrör för författaren själv. Propter beskriver sin livsfilosofi som ”Jeffersonskt demokratisk”, och hävdar att sann tillfredsställelse med tillvaron uppnås då man gör sig så oberoende av offentliga och kommersiella strukturer som möjligt. Propter är en jordbrukare som producerar sin egen mat och genererar sin egen elektricitet. Eftersom han placerat sig utanför konkurrenssamhället och är nöjd med sin asketiska livsstil, har han också råd med solidaritet och altruism.
Med andra ord: oberoende av ideologier kommer samhället i slutändan fram till samma utopiska vision bara det blir tillräckligt upplyst. Denna materialistiska syn på hur samhället bör ordnas har spelats ut både i Sovjetunionen och inom den idag dominerande moderna ekonomiska teorin – med tvivelaktiga resultat.
Var är dagens utopier?
Det finns mycket intressant tankegods att hämta i de gamla utopierna och dystopierna, även om mycket i dem är föråldrat (idéerna om rasrelationer och uppfattningarna om kvinnor lämnar ofta mycket övrigt att önska). Det som slår mig då jag läser om Huxley är hur väl många av hans tankar passar in på det anarkistiska, naturtillvända tankegods som florerar på många håll inom miljö-rörelsen. Hans filosofi förutspådde väl dagens trend med folk som väljer att downshifta och ”hoppa av ekorrhjulet”. Det som också på ett avgörande sätt skiljer Huxley från många av de andra utopisterna var hans övertygelse om att ett system byggt på vetenskap och matematik inte är nog, och förr eller senare kommer att utvecklas till ett autokratiskt system, oberoende av hur goda föresatserna är. Huxley tillför en mänsklig dimension och poängterar vikten av empati och lyhördhet, något jag gärna skulle kalla för solidaritet.
Oberoende av om man känner sig mer dragen till Bellamys centraliserade statssystem, Merciers bildade form av pöbelstyre eller Huxleys empatiska kollektivism, kan man fråga sig var vi hittar vår tids utopiska visioner. Dystopier råder det minsann ingen brist på. Det närmaste vi verkar komma är de teknooptimistiska strömningar som lovar att AI, elektrifiering och automatisering ska leda oss till en ny skön värld. Det verkar ändå som om allt färre numera vågar tro på denna teknoutopi. Inte heller tillbaka-till-naturen-idén (Huxley i all ära) om att vi alla skulle kunna gå ”off the grid” och livnära oss på att odla potatis på bakgården känns som ett realistiskt alternativ.
Det råder ingen tvivel om vad vänsterrörelsen i dag bör kämpa mot. Däremot råder det en skriande brist på visioner om vad den strävar till. Arbetet för en bättre värld har blivit en cynisk kamp för att rädda det som räddas kan, en from förhoppning om att kunna driva ens en liten kil i den hegemoni som byggs upp av den ekonomiska högern och brunhögern.
Kanske räds vi idag utopier i samhällsdebatten delvis på grund av att de saknas i kulturen. Edward Bellamys Looking Backward var en veritabel försäljningssuccé: den var den mest sålda boken i USA år 1988, och var enligt vissa källor den tredje mest sålda boken under 1800-talets andra hälft efter Onkel Toms stuga och Ben-Hur. Boken har beskrivits som det mest centrala verket för att en stor del av amerikanerna under slutet av seklet började stöda vänsteridéer. Kanske är det dags för en renässans för den utopiska litteraturen? Att den behövs är det inget tvivel om. N
Min ursprungliga tanke med den här artikeln var att belysa ett betydligt bredare spektrum av skönlitterära framtidsvisioner, men utrymmet räckte helt enkelt inte till, så det här får lov att bli en artikelserie. Jag beklagar att det här nu blev en snoppfest till text. I nästa del ska vi koncentrera oss på kvinnors framtidsvisioner och bilden av kvinnan i framtidslitteraturen. Senare ska vi också ta oss an bland annat hur framtidens teknologi, den mänskliga evolutionen, rasfrågor samt moral och etik har förutspåtts i skönlitteraturen.
Illustration: Henri Lanos / Wikimedia Commons
