Den tvärkonstnärliga pionjären Annika Tudeer reflekterar över sitt liv i den nedskalade soloföreställningen Turn, Turtle, Turn. Hon filosoferar stillsamt kring upplevelsen av att ha vuxit upp i en adoptivfamilj medan de starkare känslorna kommer till uttryck i dansen. Helheten är som eng lugn meditationsstund, skriver Camilla Thelestam.
Publiken sitter i Mad House avskalade, svartmålade utrymmen och väntar. Ett par små höga bord finns utplacerade på det rymliga golvutrymmet. Först hör vi ljud: hasande steg, frasande kjol och mörka återkommande läten. Annika Tudeer gör entré i stor svart kjol och ljus bh-aktig överdel. Hon tar tid på sig och hennes meditativt nedvarvande tempo smittar av sig på publiken som sjunker in i liknande stämningar.
Turn, Turtle, Turn — en föreläsningsperformans är Annika Tudeers jubileumsföreställning; en 60-årsfest. Helt i början ger Tudeer lite bakgrund och historia till uppförandet och berättar om den framgång Turn, Turtle, Turn redan rönt i München. Det är dock inte fråga om samma föreställning vi ser nu, som är något mera småskaligt och intimt — en soloversion av den mera omfattande uppsättningen som visades i München. Där den första varianten hade en stor ensemble och handlade om människans tidsålder ligger födelsedagsbarnet Tudeers liv som grund för soloföreställningen. Såväl stänk av föreläsning som högst personlig livshistoria fyller salen under den närmaste timmen då Tudeer reflekterar över sitt livs olika skeden.
Annika Tudeer är ett adoptivbarn och i denna performans grubblar hon över sina föräldrar — sina biologiska föräldrar och sina adoptivföräldrar och sin plats i historien. Det handlar om att hitta sina rötter, sin plats på jorden. Hon tröstar sig själv med att vi i det långa loppet alla bara blir kvar som sandkorn i öknen.
Annika Tudeer har varit viktig inom det fria konstfältet i vårt land men har vunnit särskild uppskattning utomlands. Som tvärkonstnärlig pionjär har hon med tiden vunnit allt mer intresse och förståelse också i vårt land.
Hon började som dansare men gick sedan över till performans och teaterhus och har utvecklat ett uttryckssätt som blandar såväl rörelse, ljud, dans, språk som ljus. Hennes hemvist är Oblivia, en år 2000 grundad performansgrupp, och hon hör även till grundarna av scenkonstgruppen Mad House. Oblivia fick sitt genombrott genom föreställningen Entertainment Island och upprättade ett kontrakt med Kiasma. Efter att hela sitt liv ha längtat efter mera jämlikt sätt att jobba inom scenkonsten och att forma slutresultatet genom en kollektiv process kunde hon i och med Oblivia realisera dessa tankar.
Solot inleds i en tid då dinosaurierna härskade på jorden och glider via antiken genom olika legeringar eller årsringar lätt över till våra dagar. Antiken har alltid fascinerat henne, berättar Tudeer. Dess tragedier som börjar när det värsta redan har skett och obönhörligt går mot allt gruvligare öden. Ur detta mörker kan man kanske hitta en jämförelsepunkt till det egna livets svåra upplevelser.
Tudeers mörka, fylliga röst bär den enkla soloperformansen. Den är lätt att lyssna till och som publik får vi gott om utrymme att sjunka in i de tidlösa stämningarna.
Hon delar fritt med sig av sina egna upplevelser som barn och vuxen i adoptivfamiljen och hon utstrålar både mörk börda och glättighet.
Tudeers berättelse filosoferar och mediterar kring det upplevda, de häftigare känslorna kan uttryckas i en häftig, desperat dans.
Det långsamma tempot och bristen på distraktion kan säkert irritera åskådare som helt sugits in i dagens hetsiga rytm. Helheten bjuder nämligen på en vänlig meditationsstund i höstmörkret
Mad House: Turn, Turtle, Turn – En föreläsningsperformans.
Text, på scenen: Annika Tudeer. Dramaturgi, regi: Timo Fredriksson, Tua Helve, Annika Tudeer. Dräktdesign: Tua Helve. Ljusdesign: Meri Ekola, Stine Hertel. Ljuddesign: Yiran Zhao. Producent: Jenny Nordlund. Produktion: Oblivia, Mad House.
Spelar fram till 10.11 på Mad House.
Foto: Saara Autere
