Identiteter är sociala konstruktioner. De finns inte någonstans därute, utan det är vi själva som skapar dem. De är i sig själva varken goda eller onda, men de kan till sina effekter vara fruktbara eller ödesdigra. I dessa dagar diskuteras igen identitetsproblematiken intensivare än på långa tider. Manuel Castells bok Identitetens makt är just nu kanske det viktigaste bidraget till diskussionen. Själv måste jag på nytt fundera på frågan för några veckor sedan, då jag höll en inledning för historielärarna i landet om den åländska identiteten.

Den åländska identiteten – som den ser ut idag – är en typisk ”skapad” identitet. Den har uppstått som ett resultat av händelseutvecklingen i vårt land under åren 1917 och 1918 och den fick ett slags internationell bekräftelse i Nationernas Förbunds beslut 24.6 1921. Jag förmodar att ålänningarna inte så mycket grubblade på sin egen identitet före dessa år. De hade alltid befunnit sig i en gränsregion mellan Sverige och Finland men ändå inte upplevt detta som ett egentligt problem.

Idag utgör Åland en modell för hur minoritetsfrågor (d.v.s. identitetsfrågor) på ett fruktbart sätt kan lösas utan att skapa destruktiva konflikter. Låt vara att det för närvarande finns en liten grupp åländska fundamentalister som kräver ett självständigt Åland och som alltså är beredda att ta en öppen konflikt med ”riket”. Men personligen ser jag det projektet som så anakronistiskt att jag har svårigheter att ta det riktigt på allvar.
För att hålla oss till Europa är det naturligtvis de etniska och religiösa konflikterna på Balkan och i det forna Sovjetunionen som utgör de verkligt stora problemen. Ingen av oss vet hur de egentligen borde lösas. Det kan därför kanske vara skäl att lite fundera över varför de uppstått.
Den kommunistiska ideologin, såväl i Sovjetunionen som i Jugoslavien, byggde på den ursprungligen jakobinska uppfattningen från franska revolutionen om nationen. Jakobinerna ansåg – i motsats till konservativerna – att den nationella identiteten inte har sina rötter i historien, de gemensamma erfarenheterna, språket, kulturen, litteraturen och gemensamma värderingarna, utan att den i stället är något som måste skapas. Den nationella identiteten måste skapas genom att undanröja alla hinder som ligger i vägen för ”förnuftets seger”.
Alla medborgare måste framför allt tillförsäkras lika rättigheter och skyldigheter. För att vara i stånd att uttrycka nationens och statens vilja måste medborgarna vara fria och jämlika, därför att just friheten och jämlikheten är förutsättningen för rationell viljebildning inom nationen och den territoriella staten.
Den nationella identiteten uppstår med andra ord som ett resultat av att förnuftet övervunnit historiska, språkliga, kulturella och etniska ”hinder”. Den nationella identiteten skapas av revolutionen.
Denna jakobinska tanke, som ända intill denna dag varit förhärskande i Frankrike med alla de konsekvenser de flesta av oss känner till, ledde i Sovjetunionen och Jugoslavien till mera ödesdigra följder. Etnicitet och nationalitet förnekades och underställdes förnuftets principiella krav på jämlikhet och lika värde.
I praktiken betydde detta, så förefaller det idag, att individernas upplevda identitet förnekades. De skulle i stället acceptera en ”förnuftets universella identitet” som de uppenbarligen aldrig lyckades med.
Idag vet vi hur det gick. Då det ”universella” systemet bröt samman, det vill säga då den nyskapade bräckliga identiteten inte längre hade några yttre fotfästen, återuppstod de gamla identiteterna i förstärkt skepnad. De hade hela tiden sovit men inte försvunnit under sömnen.
Vad lär vi oss av detta? För det första: även om identiteter är sociala konstruktioner, kan de inte skapas på konstlad, tvångsmässig väg. De måste på något sätt som jag inte kan förklara ha ett historiskt fotfäste. För det andra: de kan uppstå på ett organiskt sätt, såsom t.ex. den svenska, danska eller engelska identiteten. För det tredje: de kan uppstå som ett resultat av konkreta historiska händelser som egentligen bara bekräftar något som håller på att ske. Jag tänker här t.ex. på den åländska identiteten.
Alla dessa funderingar leder oss naturligtvis över till frågan om hållbarheten i den universalism som vi alla är mer eller mindre fångna i. Grundtanken i den universalismen är ju att vi alla sist och slutligen är individer och att distinktioner som hänför sig exempelvis till ursprung, språk, religion, kön och ålder är av ingen betydelse. Jag tror att få av oss hyser en avvikande åsikt i den frågan.
Men om vi tar identitetsfrågan på allvar, måste vi tyvärr börja ta också detta axiom under övervägande. Vi kan börja med att fråga oss om inte också begreppet ”individ” är en social konstruktion. Existerar verkligen individer som sådana? Hur ser i så fall en så renskalad individ ut? Åtminstone jag har aldrig träffat någon abstrakt individ. Jag har bara träffat människor med olika slag av relationer till andra människor.
Denna insikt har efter mycken vånda lett mig till tanken att individen egentligen bara är en sammanfattning av den enskilda människans relationer till andra människor. Jag är en individ bara därför att jag lever i ett oändligt antal du-förhållanden. Lika litet som det är möjligt att tänka sig en ensam atom fritt svävande i rymden är det möjligt att föreställa sig en ensam individ fritt svävande i samhället.
Tänker vi den tanken till slut inser vi att identiteten har att göra med våra relationer till de andra. Vi får vår identitet via de relationerna. Det betyder att t.ex. vårt ursprung, vårt språk, vår livsåskådning och vårt kön trots allt har en betydelse, som upplysningsfilosofin velat förneka.
Då vi kommit såhär långt i resonemanget, måste vi ställa följande fråga. Är min individualitet viktigare för mig än min (sociala) identitet? Standardsvaret känner vi: det är individualiteten som är viktigare. Men behöver detta faktiskt vara sant?
90-talets händelser i det forna Sovjetunionen och Jugoslavien pekar i en annan riktning. Och exemplen utanför Europa kunde naturligtvis mångfaldigas.
Det förefaller mig idag som om just förlusten av (social) identitet skulle vara den främsta källan till våldsutövning i vår värld. Den som förlorat en tidigare bräcklig identitet strävar – om så krävs med våld – att återerövra en förlorad identitet, etnisk, religiös, språklig eller nationell.
Det vi borde lära av detta är förstås att om vi vill förebygga våld, så måste vi bidra till att nya hållbara sociala identiteter skapas. Detta står i strid med alla dagens sloganer om universalism och globalism. Men det står däremot i samklang med hur människorna upplever sig själva.
Jag vill via ett konkret exempel visa hur vi i Finland, ett välsignat land i dessa frågor, på vårt anspråkslösa sätt skulle kunna bidra med ett strå till stacken. Den islamiska minoriteten är liten i vårt land; men den finns. För islamerna är den islamiska rätten gudomlig och icke-värdslig. Den är därför en väsentlig del av deras religiösa, kulturella och sociala identitet. Ännu idag har den en stor betydelse på familje- och arvsrättens område. På de områdena bör inte världsliga västerländska normer tillämpas.
Men i Finland ska finländsk lag tilllämpas, det vill säga också på dem för vilka den är oacceptabel, omoralisk och i strid med profetens bud. Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför det måste vara så. Jag kan helt enkelt inte förstå varför vi måste tvinga dem som bekänner sig till islam att avstå från något som är av största betydelse för det som är deras identitet, åtminstone så länge som deras regler inte står i strid med de mänskliga rättigheter som vi värderar som okränkbara.
Jag föreslår alltså att vi borde erkänna islamiska domstolars kompetens på familje- och arvsrättens område i detta vårt eljest så intoleranta land.
Vi är alla människor och som människor har vi också rätt till vår egen identitet.