Om terrorism, nihilism och etik Terrorismen kan inte bombas bort – att bekriga den leder till ett ”krig” utan ände. Bara med hjälp av den etiska handlingsregel som säger att ont inte skall lönas med ont utan besegras med det goda, kan terrorismen bjudas verkligt motstånd, skriver Hans Seyler.

På förmiddagen den 11 september år 2001 rände tre passagerarplan in i World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Tre tusen döda räknades i förödelsen. Ännu vet vi ganska lite om terroristernas motiv, om det fanns en politisk uträkning, om komplotter och provokationer. De direkta förövarna är döda och ingen har öppet tagit på sig dåden.Man säger: den som vill veta avsikten bör studera resultaten. Inte sedan skottet i Sarajevo 1914 har en terrorhandling varit inledningen till ett mer omfattande världspolitiskt skeende. Så varför inte börja där?
Slående är hur skeendet helt och hållet gått USA:s väg. Bara ett par månader efter terrorattackerna kunde vi på TV-skärmarna följa norra alliansens segertåg in i Kabul som ett triumftåg för friheten, demokratin och upplysningen. Popmusiken ljöd åter i Afghanistans huvudstad. Kvinnorna skulle befrias. Ett plågat land skulle få demokrati och välstånd. Alltmedan terroristerna tryckte i sina hålor.

Detta var framför allt USA:s seger. Bakom dem stod en världsomspännande allians som slutit upp bakom bombkriget. President Bush var hjälten för dagen som delade ut frihetens gåvor. Runt om i världen gällde numera USA:s ord och i Afghanistan höll en ny regering på att bildas, inställd på att lyssna till Amerika, både dess president och dess oljeindustri. Rusig av framgångar har Bush tagit ytterligare steg och talat om nya militära slag, nu mot ”ondskans axel”.

”Offrets” makt(an)språk

För att sammanfatta, utan terrorister hade dessa amerikanska framgångar varit omöjliga. Detta är så uppenbart att det är svårt att avfärda konspirationsteorierna. Om avsikterna kan utläsas ur resultatet, vad skall man då tro? Terrorism och konspiration är ofta förbundna. Både fakta och oklarheter är här tillräckliga för spekulationer om möjliga amerikanska ”medspel”.
Terroristattackerna har bjudit USA tillfället att ”överreagera”. Den internationella klappjakten på terrorister har minskat utrymmet för både rättssäkerhet och demokrati världen över, inte minst i de stater där nu USA som ”allierad” vakar över att förpliktelserna uppfylls. Förskjutningarna i folkrätten har ökat små staters utsatthet i en värld där spänningar och konflikter nu skärps. Israel, Indien, Ryssland, Filippinerna m.fl. har uppmuntrats i ”egna” terroristkrig. Palestiniernas sak är hårt trängd. Den västliga rasismen har fått ny näring och livet för muslimerna har blivit svårare.
Själva skulle terroristerna kanske kunnat säga: allt detta är riktigt, men inte så viktigt. Dessa segrar är lika många självmål. Trots talibanregimens fall har ju den stora alliansen inte ens lyckats fånga en skymt av bin Ladin eller beskyddaren mulla Omar. Terrororganisationen Al-Qaida är bombarderad, men är den därför sprängd och oskadliggjord? Striderna fortsätter och terrorhoten består. Nervositeten och osäkerheten är inte undanröjd. När och var som helst kan blixten slå från en klar himmel. Västerlandets sårbarhet är blottad. Även makten har sina gränser och kan inte kontrollera allt.
Sant är att vad gäller terroristbekämpning uppvisar USA trots allt blygsammare framgångar. Alliansen knakar i fogarna, ty alla har en egen mening om den centrala uppgiften och vilka medlen skall vara. USA:s stormaktsarrogans väcker motstånd, liksom detta att det svar man ger på alla frågor är ett och detsamma: militära insatser. Först var USA ett offer som vädjade om solidaritet. Nu talar ”offret” maktspråk och militär styrka.

Terrorism versus politik

”Terrorismen” är den gäckande och formidable fienden. En handfull unga män håller västerlandet i skräck blott genom att vara bereda att offra sina liv. Vad skall egentligen en allians mot terrorismen bekämpa? Ondskan i allmänhet? En handfull unga, som ändå söker döden?
Terrorismen föddes inte den 11 september 2001. Alltifrån 1800-talets anarkistiska bombkastare till dagens svartmaskerade stenkastare vid den globaliserade maktens sammankomster, har den engagerat, plågat och frågat. Den är våldsanvändning, men svår att i sin tur bekämpa med våld. Kritiken mot Afghanistankriget har med rätta pekat på det omöjliga att bomba bort terrorismen. Den är något mer än vanlig kriminalitet. Den skapar martyrer och nya anhängare. Den som dödar en terrorist får vara beredd på att hundra nya då reser sig, beredda till offer. ”Kriget” blir utan ände.
Man har därför kommit fram med alternativa förslag som att ta i tu med elände och fattigdom som ”alstrar” terrorism, eller att sprida demokrati och upplysning mot religiös fanatism. Förslagen är välmenande, de låter sig sägas. Men hur gå till väga? Bör man slänga matpaket efter bomberna som USA gjorde? Och terrorismen måste också bemötas nu, innan ”orsakerna” avlägsnats. Finns det några ”orsaker” som kan ursäkta terrorismen?
Det finns inte heller en av alla accepterad definition. Den stora alliansen har inte kunnat enas, vilket knappast är överraskande. Den enes terrorist blir snabbt den andres befrielsekrigare. NATO hade sina albanska frihetshjältar i UCK och Al-Qaida var en gång USA:s gerillakämpar. Terrorismens ”onda” är något relativt. Terrorism är ”den svages krig” skriver Björn Kumm i sin bok om terrorismens historia, vilket fångar något väsentligt, då just kombinationen av maktlöshet, underläge och ”terror” avgör dubbelheten i vår moraliska reaktion. Men även svagheten är ju relativ.
Kumm lägger till ytterligare ett led genom att travestera Clausewitz: ”terrorismen är en fortsättning på politiken med andra medel”. Men frågan är, varför tar någon alls till detta medel? Vilka mål betjänas av det? Dåden den 11 september är ju svåra att förstå i termer av sådant som mål, medel, resultat och konsekvenser. Politiken frågar efter sådant, men gör terroristen det? Varför står Bin Ladin, nedjagad och trängd i grottorna, och säger att attackerna mot World Trade Center var ”bra”?
Det är en av terrorismens märkliga sidor att den aldrig förmår, eller vill, lära av sina misslyckanden. Terrordåd avlöser terrordåd och de är alltid ”bra”. Själva skrämseleffekten tycks vara nog, eller den ljuva hämnden. Terrorister ger ofta intryck av att de föredrar att misslyckas, och detta som mest då ett verkligt resultat vore politiskt förpliktande.
Man bör inte låta sig förvillas av att terrorhandlingar verkligen kan sätta igång stora världspolitiska skeenden. Sådana skeenden blir ofta andra än de avsedda och de kontrolleras definitivt inte av terroristen. Som politisk lära är terrorismen gåtfull. Blott som metafysik har den en slags logik.

Handlingens omöjlighet

Om terrorismen betraktas ur existentiell synvinkel blir val, etik och handling centrala, dock inte resultatet. Vad terroristen uppnår eller startar blir en fråga för andra, själv vill han snarare genom sitt dåd ”uttrycka sig”, visa världen något. Terrorismen har en förutsättning i det existentiella som finns där rakt igenom alla politiska, sociologiska eller psykologiska variationer.
Björn Kumm har även påpekat att terrorismen förutom att vara ett medel för den svage, också är ett uttryck för hans vanmakt. Man kan peka på två moment.
Först en upplevd kränkning som inte är personlig utan grundläggande och universell. Ett helt folk, ja hela mänskligheten, är kränkt vilket fått ”världen att rämna” och det goda att slitas sönder, så att splittring och kaos härskar. Bakom ligger maktens svek. Terroristen revolterar emot en allomfattande makt, som är världslig eller – Gud själv.
Det andra momentet är handlingens omöjlighet i en sådan söndersliten värld. Inget gott, inget värde, finns ju att ta fasta på. Alla handlingsvägar är blockerade och kränkningen kan inte upphävas. Men istället för handlingen finns terrordådet, en desperat akt som till det yttre påminner om en kraftfull handling. I sig själv är dock dådet inte mer än en bekräftelse på oförmågan att handla. Det är ett rop i det yttersta som säger: allt eller intet!
Terroristen befinner sig i den totala orättvisans värld. Men det han kräver är en värld av fullkomlig rättvisa. Kan en politisk väg finnas från den ena världen till den andra? Varje medel i en orättvis värld är självt orättvist. Terrordådet blir svaret på två sätt. Det kan ses som en fullständig förnekelse av världens ordning, även av medlen. Men om terrorn själv ses som ett medel, då uttrycker detta just orättvisan, nämligen att oskyldiga offras och dödas.
I ingetdera fallet ställs frågan om mål och medel ”normalt” som man gör inom politiken. Här gäller relativa måttstockar och mätningar av resultaten. Men existentiellt är dådet uttryck för en oändlig strävan, ja längtan, efter rättvisa. Terrorn vill det oändliga men landar i det ändliga. Målet motiverar alla offer. Genom ett under kan man uppnå ”allt”, och då kan inget offer vara för stort. Eller så tränger sig verkligheten på och man uppnårintet. Och då spelar ingenting någon roll, ty i världen återstår intet av värde.
Terroristen trollar bort handlingen, men därmed också etiken. Terroraktens anspråk är högre. Den siktar bortom gott och ont. Dess ”goda” vill upphäva allt ont i ett slag, och dess ”onda” ställer alla värdeskalor på huvudet.

Myter och martyrer

Terrorismen ger oss så skäl att döda oskyldiga och upphäva moralen. Detta gör den nyttig för alla politiska maktintressen som hycklar moral men spelar cyniskt. Terroristens existentiella utlevelse i det absoluta är i sig inte politisk, men kan användas politiskt. Så sker när den organiseras eller blir föremål för regeringars och säkerhetstjänsters intresse. Utlevelsen exploderar i politiken, men alltid till någons fromma.
Där etiken inte finns, kan politiken rättfärdiga alla oskyldiga offer. Morden och dödandet blir ”taktik”. De förväntas exempelvis provocera fram repression som visar maktens ”rätta ansikte”. Folket får lida, men därför kommer det också att resa sig. Terrorismen lever på martyrer och myter. Den politiska livsluften är motsättningar och spänningar, mediala överraskningseffekter och spekulationer i kaos, oförutsägbarhet och makthavarnas misstag. Allt kan hända där inget är givet, också att makten faller i ”rätta” händer.
Allmän osäkerhet, utbredd rädsla, upphetsning och skärpning av motsättningar mellan människor och folkgrupper, d.v.s. terrorns följder, skapar dock möjligheter främst för starkare makter att handla. Folken blir givna förlorare och inför dem tål terrorismens politiska resultat aldrig att bedömas.
Terrorverksamheter förfaller lätt till simpla redskap för stater eller rena entreprenörer i terrorism. Själva dåden talar tyst om syftet och kan därför användas för de mest olikartade mål. Organisationer i behov av pengar och expertis faller lätt offer för infiltratörer och blir perfekta brickor i spel med provokationer och medier. Den maktlöses upproriska vilja är redan förlorad och ersatt av ett medel som utbjuds till allmän försäljning.

Den ”sanne” terroristen

Terrorismen som ”den svages krig” har under 150 år funnits vid sidan av och omkring vår tids samhällsomvälvande rörelser: arbetarrörelsen, de demokratiska och nationella rörelserna. Härifrån har de av och till betraktats med viss förståelse. Deras om än omogna och förvillade protest har ju ändå riktats mot ett orättvist samhälle.
Och visst går terrorismen att förstå. Både kränkning och vanmakt upplever många, om än inte fundamentalt och absolut som hos dem som går till terroristisk aktion. Avgörande skeenden, också för mig, styrs av andra makter, statsmän i avlägsna rum, andan kan vara upplyst och formen demokratisk, men förmenas inte jag mitt ansvar? Är inte redan allt avgjort, mig förutan? Meningen skapas därovan och förblir främmande. Vilka skäl finns varför jag då skulle vara förnuftig och avstå från att kasta sten på polisen?
Terrorismens botten är dock mer. Den är en djup förtvivlan och förnekelse. För ett sekel sedan beskrevs detta i romaner av Dostojevskij (Onda andar) och Joseph Conrad(Anarkisten). Denna förtvivlan och förnekelse är identisk med nihilismen, den åskådning som upptar den moderna världen som ”Guds död”, en värld där alla – metafysiskt givna – värden fallit.
Genom kränkningen tappade terroristen tron på den givna världen. Här finns varken rättvisa eller någon väg dit. Då orättvisan är universell är allt fientligt, allt är ett dödens rike: inga värden finns att anknyta till. Från denna förtvivlans punkt sker en krigsförklaring mot världens universella makt. Men om den är konsekvent bör den även inbegripa det egna jaget som en del av denna värld, och då finns bara en slutsats: självmordet. Terrorismen vacklar här, men finns i konsekvensens skugga. Döda eller dö, det blir i grun-den detsamma. Terrordådet både hädar och förnekar allt.
Albert Camus skrev att den terrorism som vilar på nihilismen har dragit slutsatsen ”att man måste döda och dö för att existera”. Historien själv visar sig ju bli till genom offer och mord. All idealism blir bara ihåligt prat om den inte förs till sin yttersta konsekvens och sätter livet som insats.
Det är i konsekvensen hos denna hållning som den ”sanne” terroristen skiljer sig från en vanlig brottsling eller cyniker. För ”sakens” skull offrar terroristen andras liv, men han är samtidigt beredd att offra sitt eget. Detta kan inge respekt, kanske t.o.m. sympati. I sin nihilism återupprättar han paradoxalt i dödens ögonblick ett värde: glömsk om det egna jaget bekräftar han ett obrottsligt broderskap av förnekare, terrorister som rest sig mot kränkningens orättvisa, ett utanförskapets gemenskap. Hans självmord förnekar visserligen Gud, men förädlas, ges ett skimmer, och ger bortom alla avsikter, också ett slags politiskt resultat.

Nihilismens uttryck

Men är verkligen Gud ”död” även för talibankrigaren och den islamistiske terroristen? Ja, ty den upplevda kränkningen är avgörande, den förintar värdena så att världen blir meningslös. För den som är gjord till intet ”är allt tillåtet”, utom detta att handla, som just förutsätter ett värde.
I dådet bekräftar terroristen just detta tillstånd. Men samtidigt återupprättar dådet bakvägen en lag som denne själv definierar. Han låter ju oskyldiga gå under: han bestämmer över liv och död i den orättfärdiga värld där inga oskyldiga finns. Hans egen moral och egna regler gäller. Han störtar den orättvise guden och blir själv Gud.
Även den gudstroende terroristen gör ju detta: han hädar. Etiskt väcker terrordåden avsky, men själv har han upphöjt sig till den sanne uttolkaren av en Gud som frälst honom från allt etiskt när han sänts ut på uppdraget. Hans lidelsefulla hänvisning till Gud gäller inte det etiska. Här finns något slags tro, kanske ett hopp, men absolut ingen kärlek, ingen barmhärtighet, ingen medkänsla. Det är den döda punkten. Dådet är ingen spontan handling, utförd i hastigt mod. Allt har räknats ut noga: maximering av antalet offer, maximal effekt av ”smällen”. Dödandet är instrumentellt, ”nödvändigt för saken”. Här kanske finns en Gud i det yttre, men alls ingen i det inre.
Idealiteten och moralismen hos terroristen är denna yttre Gud som krampaktigt håller samman ett kaotiskt inre som är den moderna världens hem- och meningslöshet. Nihilismen är den moderna världens utgångspunkt och terrorismen uttrycker denna värld. Den är inte produkten av en oupplyst ”traditionalism” i bakvänt uppror mot modern frigörelse och västerländskhet. Den är skenande nihilism. Den är inte något hos dem, i ett efterblivet östern. Den är en del av oss moderna västerlänningar.

Den onda cirkeln

Terrorismen utgår från en storslagen revolt i förnekelse. Men den egna lag den upprättar blir bara småskuren moralism och självrättfärdighet. Det är bara det gamla vanliga, att attentatsoffrens lidande är ett nödvändigt lidande för att frigöra mänskligheten från allt lidande över huvud. Världen är orättvis, därför är dödandet i denna värld något helt normalt.
Men sett utifrån är det just detta lidande och denna död som blir terroristaktionernas enda bestående resultat. Det slår i ögonen. Med upprepningens monotoni låter terroristerna meddela att de är oförmögna att handla och säger därmed: ”vi förkastar etiken, vi står av metafysiska skäl, över den”. Men etiskt sett blir terrorismens problem ett allmänt problem och mer än en angelägenhet för en utpekad och angripen fiende.
Hårt sattes mot hårt. En ond cirkel av terror och motterror skulle brytas genom att tillfoga ett våldsamt och avgörande slag. Kriget ”vanns” inför hemmaopinionen, men terroristerna, de gick ändå i stort fria.
Det finns historiska erfarenheter, inte minst från den palestinska konflikten, som ifrågasätter effektiviteten i sådana ”krig mot terrorismen”. Det hårda och dödliga slaget är inte det terrorismen fruktar. Den välkomnar det, räknar sina martyrer och låter folkets vrede svalla. Verklighetsbakgrunden finns ju där ofta: orätter begås och folken körs över, både bokstavligt och bildlikt.
Sedan förvärras det politiska problemet när den attackerade gör som förväntat: ”visar sitt rätta ansikte”. Fienden flyr undan och i jakten trampas allt fler rättigheter under fötterna. Omvärlden fördömer ”allt våld”. Till sist blir terroristbekämparen knappast mindre desperat än terroristen själv.
Terrorismens svaga punkt ligger emellertid i det etiska. Politikens onda cirkel kan bara lösas upp genom att återföra problemet till det etiska. Här kan terrorismen bjudas verkligt motstånd.
Det finns en etisk handlingsregel som är tillämplig just på terrorismens onda cirkel. Den har sammanfattats av aposteln Paulus som att det gäller att inte löna ont med ont utan att besegra det onda med det goda.: ”… är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12: 20-21)
Lägg märke till att detta sägs inom den etiska sfären. Det är inte fråga om politik, exempelvis en särskild slags kristen sådan, en uppmaning till allmän pacifism eller liberal släpphänthet. Det djuptänkt etiska ligger istället i ”att samla glödande kol” på din fiendes huvud. Detta löser upp nihilismen inifrån genom ett gott, genom att tillföra ett värde. Det väcker det etiska och relativerar, d.v.s. mildrar moralismen. Det låter terroristen upptäcka sin ”människa”, sin relativitet och – paradoxalt – sin dödlighet.
Etikens nödvändighet
Politiskt är alltså detta ingen taktik. Varje dag ställer vi etiska krav på våra politiker, men partier som tar det etiska på entreprenad misstror vi. Terrorismen är sådan att den kommer att bekräfta sig själv så länge vi inte ger dess utövare ”att dricka”. En kränkning upphävs inte genom en förnyad kränkning. Men den förhärdade, han skickas ut på sin ensamhets vandring. Mer kan inte etiken göra, men det den gör är oerhört undervärderat.
Etiken uppfattas ofta som en flykt från verkligheten och politiken. Blotta formuleringen av en etisk princip upphäver heller inte terrorismens verklighet. Men etiken är ingen ersättning för politiken, utan finns och verkar i sammanhang som också är juridiska och polisiära. Politiskt sett kan inte heller demokratin acceptera terrorismen som en del av sig själv. Etiskt skall du inte döma, men denna sanning upphäver inte lagen.
Just det etiska delar den moderna världen i förhållande till terrorismen. Etiken är universell och gäller i lika mycket Bush och hans terrorbekämpning som terroristerna själva. Även Bush har sin etiskt döda punkt. Även han offrar människor och kränker rättigheter för ”högre” politiska syften. Kommer då inte, i sanning, glödande kol att samlas på Bush’s huvud?