I jons fick jag min tro stärkt. Min tro på ärkebiskopen. Den rikssvenska alltså. Han är en klok man. Om jag tror på Gud är en helt annan fråga, som ärkebiskopen brukar säga, en mycket komplicerad fråga som tål att reflektera över. Men nu reflekterar jag över ärkebiskop K.G. Hammars okomplicerade utsaga att det var oansvarigt av Jyllands-Posten att publicera de där famösa teckningarna av profeten Muhammed. De var avsedda att förolämpa och såra, konstaterade han torrt.

Visserligen sade han också i en debatt med de judiska och muslimska överhuvudena i Sverige att han nog tyckte att alla skulle få ha sin bild av Jesus respektive Muhammed. Fast där tyckte inte imamen samma sak. Men de började inte slåss om saken.

Så sade Hammar också att han en längre tid varit bekymrad över utvecklingen i Danmark, men att han inte riktigt vet vad man kunde göra och att danskarna ju måste göra som de vill. Detta tyckte en vän till mig (observera att några av mina bästa vänner är danskar) med tydlig ironi att var generöst. Fast jag tror inte Hammar var generös just här. Han var nog, som jag, helt villrådig. Vad i vida världen gör man?

 

Det finns en trosvisshet i Danmark, som går ut på att friheten råder där, medan det norr om Öresund råder en totalitär åsiktsdiktatur. Visserligen har Danmark med sin ”rasism-paragraf” en ganska exakt parallell till den svenska lagen mot ”hets mot folkgrupp”. Den säger att ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.” Fast i Danmark tiger rasistparagrafen stilla. Danske Folkeparti, som regeringen är beroende av och gärna stryker medhårs i deras främlingsfientlighet, vill nu att rasismeparagrafen skall bort. De vädrar morgonluft med den konservativa tidningens Jyllands-Postens tilltag och de har ökat sitt stöd märkbart.

Det finns klara paralleller mellan Muhammed-teckningarna och antisemitiska teckningar, som tidigare florerade både här och där. Men den likheten verkar man inte se i Danmark. Många danskar är övertygade om att de är sunda i sitt vädrande av fördomar, arrogans och rasism. De är övertygade om att det i varje svenskt hem pyr av liknande åsikter. En svensk tiger. Men bara i offentligheten. Danskarna vet och ser fram emot att förbudspolitiken i Sverige skall leda till att varbölden spricker en vacker dag.

När Sverigedemokraterna, Sveriges populister och xenofobister, så storslaget modigt publicerade de dåliga teckningarna från Jyllands-Posten på sin webbsida stängdes sidan helt sonika av det företag som upplåter plats för hemsidan. De hade fått samtal från SÄPO och svenska utrikesdepartementet, men tyckte själva att det var lämpligt att släcka sidan. “Vi tyckte det var bäst så”, sade vice VD:n till ackompanjemang av barnskrik. Här spricker säkert ett antal danskar av förtrytelse. Sverigedemokraterna övergick till ett annat webbhotell.

 

Det finns märkliga vändningar i den nordiska politiken om man vänder näsan bakåt i tiden. För det var Sverige av de nordiska länderna som i mellankrigstiden blev ett starkt centrum för rasbiologi, en statligt bekostad rasism. Rasläran genomsyrade så gott som alla institutioner på universiteten.

Vad hände sedan? Nazismens fall blev rasismens fall från salongsfähighet till skamvrå. I en handvändning blev det fult med rasism. Och den insikten sitter djupt i svenskarna. Det tror jag. På varböldshypotesen tror jag inte. Då skulle ju 1930-talets offentliga debatt i Sverige ha varit frisk och sund. Den var unken.

När rasismen plötsligt kom i skamvrån i Sverige skedde det kanske i en opportunistisk kovändning. Den stora glömskan att rasismen var högeligen rotad i Sverige och inte alls hade funnits bara utomlands, företrädesvis i Tyskland, kan tyda på det. Men en kovändning vänder faktiskt kon.

Innebar inte Finlands kovändning under galgen att rysshatet faktiskt reducerades ordentligt och att det faktiskt blev ett stöd för samexistens och kanske litet vänskaplighet också? Eller slår jag mig blå dunster i ögonen?

 

Jag arbetar på en serie teckningar av danskar. Hur skulle det vara med en dansk med en eller flera öl i handen, en cigarr i käften och en bomb bestående av en burk hundskit på huvudet. Detta alluderar till det danska frihetsbegreppet, som innebär att det är pjoskigt trams med alkoholpolitik, rökförbud och regler om att hundägare skall plocka upp skiten efter sina hundar. Fast hur skall människan dansken se ut? Jag lider av icke-dansk åkomma kallad anständighet och kan inte riktigt få mig till att rita dronningen. Det får bli någon blossande röd man med ett vitt kors i synen.

Nja, det kanske inte riktigt gör sig som teckning i alla fall. Kanske bättre med en performance, en mobil teater som cyklande tar sig genom Danmark som de gamla positivspelarna. Det är en stor trygghet att veta att Danmark som en man, med Pia Kjærsgaard i spetsen, kommer att resa sig för att skydda min yttrandefrihet.

Fast jag tvekar. Jag erinrar mig Jan Guillous dräpande avfärdande av den journalist som undrade om han inte försvarade Jyllands-Postens yttrandefrihet. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra, sade han. Satir skall rikta sig uppåt. Satir som slår nedåt, mot de svaga är inget att försvara.

Slår nu mina danskteckningar uppåt eller nedåt eller bara meningslöst snett åt sidan? Jag tror jag avbryter mitt projekt. Jag medger att det är självcensur. Men kanske klokt.