Irak har aldrig stått närmare branten till inbördeskrig än det gör idag, när den brittisk-amerikanska ockupationen av landet pågått i tre år.
Bombdådet för ett par veckor sedan i Samarra, som så gott som totalförstörde en av shiaislams viktigaste helgedomar, den Gyllene moskén, var ett i en rad av illavarslande tecken på den farliga utvecklingen som sker i landet. För första gången på flera decennier har irakier, med entusiastisk hjälp av ockupationsmakten, fått lära sig skilja mellan shias, sunnis, kurder och kristna landsmän. Över 130 sunniter tros ha mist livet i Samarra och Basra i hämndaktioner efter moskédådet. Nu görs det ena makabra likfyndet efter det andra lite varstans i Irak. Det tilltagande sekteriska våldet är ett faktum.
Vem annan ska få ta skulden för upptrappningen av konflikten om inte favoritskurken från Jordanien, Usamas ideologiska småkusin, Abu Musaab al-Zarqawi, han som fritt och oredigerat får uppträda i varje tv-kanal för att propagera sitt hatiska budskap?
Gång på gång har motståndet felaktigt beskrivits som enbart sunnimuslimskt. Verkligheten är dock en annan. Motståndet har sedan början samlat en mycket brokig skara sunnis och shias, gamla baathister och kommunister, jihadister och veckoslutsoldater.
Man måste fråga sig vem det är som tjänar mest på att kriminalisera Iraks sunnimuslimer på detta sätt, och på att framförallt få shiamuslimerna att känna sig attackerade och i längden illa tvungna att ”lösa” det sunnitiska problemet, m.a.o. motståndet?
Skulle inte ett inbördeskrig ge ockupationsmakten det den nu så febrilt söker efter, nämligen möjligheten att smita från sitt ansvar för det kaos som den själv har skapat?
Det misslyckade äventyret i Irak har inte injicerat landet med demokrati eller frihet utan med ett våldsamt och dödligt gift vars återverkningar en lång tid framöver kommer att kännas på både regional och global nivå.
I mer än ett halvsekel har en avgörande konflikt definierat – och förgiftat – relationerna mellan araber och Väst, nämligen den israelisk-palestinska konflikten. Med ockupationen av Irak har vi en till.
Patsy Nakell
