Det är svart, det är nitar och det är faktiskt lite camp. Vi yrar runt i det dunkla klubbrummet under Domus Academicas studentlyor i Helsingfors och väntar på att musiken skall braka loss. De sporadiska provspelningarna har nämligen lovat ett himla åskväder. Det är ingen trängsel precis, men stämningen är rätt intensiv med lut mot inside. Och plötsligt skräller det igång…

Vapenvägrarförbundet släpper sin fjärde skiva med antikrigstema, Farewell to Arms 4 och det är punk som gäller. Riktigt hård skrikpunk (eller grabbpunk, i få låtar håller en kvinna mikrofonen), plockat direkt ur samhällsmarginalen.

– Syftet är detsamma som med den första skivan som släpptes 1996 – att presentera finska subkulturband och att främja antimilitaristiska värderingar, berättar Jonte Storm som sitter i Vapenvägrarförbundets styrelse.

Ungefär hälften av banden på skivan är främmande för kännare av genren medan den andra hälften består av gamla bekanta. Pengarna går direkt till Vapenvägrarförbundet där de omsätts till antimilitaristiskt arbete.

Det strama genreutbudet motiverar Storm med att många andra finska subkulturband inte är så ivriga på inspelningar. Ungefär hälften av låtarna på skivan är faktiskt unika här och har krävt extra inspelningar.

Subkultur är det. Inget band på skivan utöver Disco Ensemble är känt bland massorna. Talande är också att den kortaste låten på skivan är två sekunder lång och går ut på att någon skriker så hårt den kan Pelkkää sotaa! (Bara krig!) medan gitarrer och trummor drar för fulla muggar. Sedan är låten slut.

Musiken kan kännas rätt främmande om man inte vant sina öron vid grova toner. Då skrikandet inte drunknar i trum- och gitarrskrället har det redan övergått i ett sådant vrålande att lyriken är bortom all förståelse. Men däri ligger just charmen. Det är bara så aggressivt, bara så gräsligt och bara så öronbedövande att det faktiskt blir rätt bra. När vreden skruvas ner ett varv och några av de ”mjukare” banden är i tur på skivan kan man känna gnuttan av något slags kampkänsla vakna i en. Och när No Shame drar sin Hate war variant av the Clash Hate & War är det riktigt rörande. Även i mjukare punköron.

Farewell to Arms 4. Olika artister. Vapenvägrarförbundet 2006. Går att beställa direkt från utgivaren.