I metron

kan man ibland få lyssna på somaliska ungdomars livliga debatter som huvudsakligen förs på somaliska men som kryddas med lite engelsk MTV-jargong och finländska ord och uttryck, i synnerhet svordomar. Språket kan växla mitt i en mening utan att flödet nämnvärt saktar in, och man undrar vad det är för speciella erfarenheter som måste uttryckas på ett så multilingvistiskt sätt.

Å andra sidan påminner det lite om det språk som finlandssvenska barn talar på dagisgården. Här om dagen var det ett barn som ville testa bromsen på min cykel och sa: ”Mä vaan bromssaan vähän.” Och när man läser finska tidningar så förefaller det som om användningen av ord och uttryck med grekiskt, latinskt eller anglosaxiskt ursprung ökat betydligt under de senaste åren.

Samtidigt väcker den här globala polyfonin irritation hos en del puritaner. Till exempel den amerikanska statsvetaren Samuel P. Huntington har i Who are we? The Challenges to America’s National Identity uttryckt oro över det ökande latinamerikanska inflytandet i USA, och i Europa har man varnat för uppkomsten av ett islamistiskt ”Eurarabia”. Ibland får man intrycket att människor upplever att själva den västerländska mjukvaran, kulturen, skulle vara hotad av främmande element. Den senaste tidens debatt om att återinföra en västerländsk och/eller nationell kanon inom kulturen anknyter säkert åtminstone delvis till dylika farhågor.

Ändå är institutionerna fortfarande väldigt homogena och monofona jämfört med metrokupéerna till de östra stadsdelarna i Helsingfors.

Diversity.now

var namnet på det tudelade seminariet som ordnades på Öppna universitetet fredagen den 15 september och som fokuserade på olika strategier att främja mångkultur inom medier samt offentliga satsningar på mångkultur. Talarna kom från Sverige och Finland och representerade medier, universitet och den offentliga sektorn. Diskussionen om medier och diversitet som leddes av Yonca Ermutlu från Helsingfors universitet koncentrerade sig på frågan om vad diversitet innebär inom media, huruvida diversiteten borde främjas genom mainstream- eller ”ghettojournalistik och frågan om representativitet, d.v.s. om medierna borde anställa fler journalister med invandrarbakgrund. På den här punkten uppstod en klar skiljelinje mellan dem som förespråkade en större etnisk mångfald på redaktionerna och dem som menade att kompetensen måste vara den avgörande faktorn.

Josef El Mahdi, inrikesreporter på Svenska Dagbladet, representerade den senare linjen och menade att ”det är journalistiken och inte personalen som måste ändras”. Enligt El Mahdi hör det till journalisternas yrkesbild att ta reda på sådant som de inte vet och att etnisk samhörighet mellan den som skriver och den man skriver om inte kan vara en förutsättning för god journalistik. Som exempel angav han att många bra Mellanösternskribenter – såsom Robert Fisk – är vita män från medelklassen. I stället menade El Mahdi att det handlar om hur minoriteter behandlas i mainstreammedia. Han räknade upp två punkter som medierna borde uppmärksamma för att förbättra situationen – för det första normalisering, d.v.s. ställa alla slags frågor till minoriteter och inte bara sådana som traditionellt förknippas med dem och för det andra byte av perspektiv, d.v.s. ta upp frågeställningar som intresserar alla och inte bara infödda svenskar.

”Att bara fokusera på etnicitet och geografi är ett stort misstag”, menade i sin tur grundaren av tidskriften Six Degrees Alexsis Kouros. I stället förespråkade han en diversitet i opinioner och perspektiv. Han anklagade finländska medier för ett slags ny finlandisering eller självcensur gentemot USA och menade att inte ens amerikanska medier förhåller sig lika okritiska till USA:s utrikespolitik efter den 11 september. Brottsjournalistiken ansåg han ha blivit bättre eller i varje fall mindre primitiv, men samtidigt ansåg han att medierna utvecklat ett slags sofistikerat kodspråk för att koppla ihop etnicitet med brott.

Forskaren Camilla Haavisto har undersökt hur medierna konstruerar finländskhet i anslutning till brottsjournalistik. Hon menade att det skett en klar förändring i medvetenheten och att t.ex. rubrikerna förändrats drastiskt sedan början av 2000-talet. ”Etnisk bakgrund framhävs inte längre i brottsnyheterna.” Å andra sidan har mängden ”kompensationsjournalistik” ökat efter 9.11, i synnerhet ifråga om muslimer. Till den här kategorin hör bland annat ”solskenshistorier” om hårt arbetande muslimer som får frågor om hur ofta de badar bastu etc. Enligt Haavisto är dylika artiklar inte nödvändigtvis inkluderande även om de försöker ge ett dylikt intryck, utan utgör snarare exempel på hur finländskheten konstrueras i medierna.

Den tredje linjen

representerades av Carlos Rojas, en av drivkrafterna bakom den uppmärksammade tidskriften Gringo – ”Sveriges svenskaste tidning” (se Ny Tid nr 34/2006). Enligt honom är svenskhet något mer än den image som mainstreammedierna skapat för medelklassmän i medelåldern, och uppgiften är att bredda denna image genom att stå upp och deklarera att de med invandrarbakgrund också är svenskar och att invandrartäta förorter också är en del av Sverige. ”Gringo är en reaktion på 1990-talets medier som ville framställa människor med invandrarbakgrund antingen som hot, offer eller exotiska inslag. Gringo ville normalisera situationen, främja optimism och positivism i förorterna.” Många artiklar i Gringo är skrivna på så kallad blattesvenska, och rasistiska uttryck används ironiskt i avväpnande syfte.

Anu Nousiainen som representerade Helsingin Sanomat och som deltog i diskussionen som kommentator var för större etnisk diversitet på redaktionerna även om hon också betonade kompetensen, men påpekade att antalet redaktörer med utländsk bakgrund på Helsingin Sanomat kunde räknas på ena handens fingrar om man bortsåg från dem som var gifta med utlänningar. Hon tyckte att Gringo var en bra tidning, men var rädd att dylika lätt kan hamna väl långt ute i marginalen och att det därför är viktigt med större etnicitet i mainstreammedia. Hon betonade också språkkunskaperna, eftersom det inte finns tillräckligt med resurser för översättning och redigering. Att journalister med utländsk bakgrund bara kan vara frilansare, d.v.s. arbetslösa i praktiken, tyckte hon var ett beklagligt faktum men hon var säker på att det förr eller senare kommer studerande med etnisk bakgrund som behärskar språket och då kommer saker och ting att förändras. Röster i publiken påpekade dock att Helsingin Sanomat hela tiden översätter artiklar av utländska kommentatorer och tyckare. I vilken grad Helsingin Sanomat uppträder arrogant var enligt Nousiainen dock en fråga om storlek och position, stora medier upplevs som arroganta.

Den andra paneldiskussionen

om offentliga satsningar på mångkultur som leddes av sociologen Leena Suurpää var mindre fokuserad än den om medier. Suurpää lyfte fram tre riskfaktorer i anslutning till mångkulturella satsningar. För det första kan den stärka identiteter, indelningen i vi och dom. För det andra kan kulturella skillnader politiseras så att kulturen ses som orsak till sociala problem. För det tredje kan det leda till att man endast fokuserar på minoriteter och inte på en dialog mellan majoriteten och minoriteterna.

Sveriges regering utlyste år 2006 till ett Mångkulturår där målet var att ”komma med förslag på hur den offentligt finansierade kulturverksamheten ska kunna spegla och införliva den etniska och kulturella mångfald som finns i Sverige idag, och hur alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet ska öka.”

Yvonne Rock, som är nationell samordnare för Mångkulturåret, efterlyste dialog och debatt samt fler perspektiv utöver det etniska – bland annat klass, gender och sexualitet borde också ingå i projektet. Samtidigt var hon kritisk mot representationstanken, att någon representerar en grupp, och betonade deltagarnas individuella erfarenheter: ”Jag är Yvonne Rock, inte ett kollektiv”, sa hon bestämt.

Hon var också mycket kritisk till begreppet kompetens som ofta och i synnerhet inom kulturlivet kan vara uttryck för en subjektiv bedömning eller en exkluderande nyckel när man ska definiera vem som är inne och vem som är ute. ”Sverige måste uppdateras”, menade hon.

Statsvetaren Hamdi Hassan och Mohamed Elabed, grundaren av den svenska organisationen Mångfald och Inflytande MOI, berättade om sitt arbete för att främja mångkulturen i Sverige.

Riksdagsledamöterna Heidi Hautala och Eva Biaudet tyckte att ett mångkulturår också skulle sitta bra i Finland, även om båda betonade skillnaderna mellan Finland och Sverige (Finland har ca 2 procent med invandrarbakgrund medan Sverige har över 20). Hautala ansåg att man i Finland ännu måste kämpa mot mycket konkreta former av diskriminering i arbetslivet etc. Hon tyckte också att andra samhälleliga aspekter utöver det kulturella kunde ingå i ett mångkulturår.

Biaudet sa att hennes första reaktion på tanken om ett mångkulturår i Finland var att det kunde bli aktuellt kring 2020, men att det vid närmare eftertanke nog kunde ske genast. Hon betonade att de flesta hör till någon minoritet och att det också finns diversitet inom olika grupper.

”Ett verkligt mångkulturellt Finland skulle vara ett mer civiliserat Finland. Alla skulle vinna på det”, sa hon.

”Multikultigrejer”

uppskattades inte särskilt högt av Umayya Abu-Hanna, som sprudlade av rabulistisk tantenergi. ”Jag tycker inte om ordet tolerans och jag vill inte bli tolererad”, hävdade Abu-Hanna, som arbetar som kulturmångfaldssamordnare vid Konstmuseibranschens utvecklingsenhet Kehys. Mångkulturprojekt kan lätt bli exotiska basarer, menade hon och sa att hon inte var för cirkusprojekt. ”Att utöka diversiteten handlar om att omfördela makten, och det gör ont.”

Förutsättningarna för att lyckas med det tyckte hon dock var rätt små eftersom antalet invandrare i Finland är så litet.

Seminariet ställde en hel del aktuella frågor om mediernas roll som arbetsgivare och informationsförmedlare i en multikulturell värld samt om behovet av och riskerna med offentliga satsningar på mångkultur.

Vad gäller medierna så ställdes krav på att medierna i högre grad bör beakta den diversitet som finns bland läsarna. Huruvida det räcker med att höja kompetensen eller om man även bör anställa människor med varierande bakgund och direkta erfarenheter av minoritetsproblem är en svår fråga, liksom också frågan om relationen mellan mainstream och olika subkulturer. Förhållandevis eniga var deltagarna om att tidningsspråket utvecklats i en bättre riktning och att medvetenheten åtminstone på denna punkt ökat.

Offentliga satsningar för att främja det mångkulturella uppfattades inte heller vara helt oproblematiska, men de flesta ansåg ändå att det var bättre än ingenting. I dag är det mest bara relativt ofarliga fyllon som öppet börjar härja med utlänningar på gator och i metron, medan det är den tysta, ”finkänsliga” rasismen som stänger dörrar för folk.