Jag är knappast den enda som hade njutit mera av Finlands 6-1 mot Sverige i VM-finalen i ishockey om inte Sannfinländarna fyra veckor tidigare hade slagit Sverigedemokraterna med nästan lika bred marginal. Sannfinländarnas 19 procent mot Sverigedemokraternas ynkliga 5,7 procent motsvarar ganska exakt Finlands 4-1-seger över Sverige 1995, under den förra recessionen.
Vid sidan av finländarnas något smaklösa firande har de pågående regeringsförhandlingarna väckt förundran i Sverige. Statsvetaren Olof Ruin befarar att en alltför bred bas flyttar in riksdagens motsättningar i regeringen (Hbl 18.5). Ruin föreslår en minoritetsregering, som söker stöd av olika oppositionspartier beroende på vilken fråga det gäller.
Minoritetsregeringar är relativt vanliga i Sverige och har den fördelen att de ger oppositionen reell politisk makt. Men de kräver en förtroendefull dialog mellan regeringen och oppositionen och frågan är om en sådan dialog skulle lyckas i Finland. Sverige har ett annat offentligt klimat, så sansat att man till och med kan vinna VM utan att det spårar ut.
Det är ingen lätt sits för Vänsterförbundet att delta i Jyrki Katainens regeringsförhandlingar. Dels är Samlingspartiet utan tvekan vänsterns primära politiska motståndare. Dels lämnade medverkan i Paavo Lipponens två regnbågsregeringar djupa sår. Med början år 1995 kom Vänsterförbundet att inifrån regeringen godkänna de häftiga nedskärningar, som motiverades med den då pågående recessionen, men som kom att bli bestående också då ekonomin vände uppåt.
Dagens utmaningar handlar inte enbart om den pågående ekonomiska krisen, utan också om att reparera de skador som uppstod på 1990-talet och som har eskalerat sedan dess. Detta gäller inte minst det katastrofalt låga grundskyddet. Den uppblåsta frågan om Portugalstödet är principiellt viktig – man borde inte stöda på ett sätt som gynnar riskplacerare och tvingar krisdrabbade länder att sälja ut statlig egendom – men den har marginell betydelse för hur vi åtgärdar fattigdomen i vårt eget land.
Det kommer att vara tungt att sitta i regeringen. Men å andra sidan är rollen som litet parti i en opposition ledd av Timo Soini inte heller en speciellt bra politisk plattform. Det är all orsak att vara glad över att Socialdemokraterna krävde att Vänsterförbundet skall få vara med och förhandla. Det uppmärksammade sena intåget gav Paavo Arhinmäki och riksdagsgruppen en utmärkt möjlighet att lyfta fram partiets krav, alldeles oberoende av hur förhandlingarna slutar.
En kompromisslös hållning à la Soini kan vara moraliskt motiverad, men får sällan gynnsamma politiska följder. Det är missvisande att se politiken som ett etiskt uppdrag. Naturligtvis bör även politiker handla moraliskt i sina privata och offentliga liv, men denna moral räcker inte långt. Den egentliga utmaningen är politisk och utgörs av en nödvändig balansgång mellan olika, ofta motsatta, värderingar och intressen.
Politisk visdom handlar om att utgående ifrån sina egna mål kunna skapa optimala kompromisser. För att lyckas måste man dels kunna prioritera vissa frågor framom andra och dels ge efter i precis rätt ögonblick, varken för tidigt eller för sent. Hur långt man kan driva sin sak innan man kompromissar beror på hur mycket makt man har. Därför är politiska allianser oerhört viktiga. Samtidigt är allianser svåra, eftersom de kräver att man först kompromissar med sina partner och sedan med sin motståndare.
För den politiska vänstern handlar förhandlingarna nu om att dra regeringsprogrammet så långt vänsterut som möjligt, dels genom skattepolitiska linjedragningar, dels genom krav på en kännbar höjning av grundskyddet. För att det skall lyckas krävs en majoritetsallians där De gröna har en nyckelroll. Hoppas de bekänner rätt färg. Situationen innebär förvisso att motsättningen mellan högern och vänstern, som traditionellt hör hemma i riksdagen, har flyttats in i regeringen. Men det är svårt att se vad som i nuläget skulle vara ett bättre alternativ.
Martina Reuter
